fbpx

Söndagstuggare: Filip Alexanderson om att berätta historier som skådespelare, författare och inläsare

Filip Alexanderson. Foto: Viktor Fremling

Filip Alexanderson skriver i sitt Söndagstugg om skillnaderna mellan att förmedla berättelser på scen, som tryckt bok, tv-serie och ljudbok.

Text: Filip Alexanderson

ATT BERÄTTA HISTORIER

– som skådespelare och författare, för böcker, film och ljudserier

I hela mitt arbetsliv har jag berättat historier, först som skådespelare på Dramaten och senare även som författare. Och även om grunden för mig som berättare är densamma – jag vill beröra, få människor att relatera, förfasa sig eller drömma sig bort – så är mötet med de som ska uppleva historien det essentiella. Och där skiljer sig formerna åt. För en historia kan ha många skepnader, men för att nå fram måste man lyssna på lyssnaren. 

ANNONS

Efter nästan tjugo år som skådespelare började jag utforska skrivandet. På kvällarna spelade jag pjäser om kärlek, vänskap eller krig. Svenska, engelska eller grekiska historier, vissa var tusentals år gamla, andra nya och alla dessa berättelser inspirerade mig att själv börja skriva. Romanerna Förstfödd och Elddöpt blev till och en ny värld öppnade sig. Min debutroman blev till TV-serien Hidden och jag kom i kontakt med bildberättandet. Nyligen avslutade jag också ljudboksserien Irrbloss på Storytel, skriven direkt för lyssning och alla dessa former fick mig att börja reflektera över skillnaderna.

Som skådespelare på teatern klär man texten med kött och blod, lyssnar till andningen i salongen, berättar historier för en publik som man ser och känner. Vi delar luft, vi delar upplevelse: vi är här och nu tillsammans i detta märkliga rum. Som skådespelare tolkar jag min roll, driver dess vilja och känner berättelsens rytm i relation till just den här kvällens medspelare och publik. En levande historia i konstant förändring. Det handlar om konsten att berätta i nuet.

Som författare för böcker är uppdraget detsamma, att beröra och nå människor, men den stora skillnaden är att jag aldrig får möta min publik (och visst, verktygen är något annorlunda). Läsarna sitter uppkrupna i en soffa, en hängmatta, på tunnelbanan eller i sängen på väg att somna. Ensamma med boken i sina händer och berättelsen i sina huvuden. Och där kan jag inte anpassa historien för just dem, som på teatern, utan här måste jag tänka ut allt i förväg och försöka sätta mig in i läsarens huvud. Skapa rytm och spänning mellan inre och yttre skeenden, monologer och repliker, fördjupning och intrig, nästla mig in hos en fiktiv läsare och skapa en historia som ingen ska vilja lägga åt sidan.

Men när boken är tryckt så är arbetet gjort, och jag kan bara hoppas på att all den tid jag lagt ner, de år av skrivande som en bok kräver, kommer att skapa det där magiska bandet. Att alla de känslor och tankar jag haft på något sätt finns där bland de förunderliga krumelurer vi kallar bokstäver, författarens enda verktyg. Men jag kommer inte att få vara med när det händer. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas.

Så har vi TV-tittarna, att skriva manus. En helt annan konstform som jag mest snuddat vid. Och det är svårt. Att berätta i bild. Samma historia, men andra sätt att nå publiken. För här skapar vi världen åt dem, serverar en färdig tolkning. I boken gör läsaren sina egna bilder, till viss mån även på teatern, men i filmen är kvinnans jacka röd, där den i boken kan få den färg som läsaren vill att den ska ha. Kanske behöver jag inte ens skriva att det är en jacka, det kan vara en lång kappa eller en tröja, det är läsaren som skapar sin egen bild, men inom filmen måste vi göra alla val. Från roller, kläder, till väggar, frisyrer, ljus, ljud, kameravinklar, musik, allt måste finnas, inget kan utelämnas. Bildberättandet är ett oerhört krävande grupparbete där manusförfattaren bara kan lägga en grund som sedan hundratals filmarbetare är med och tolkar, förvanskar, förändrar, fördjupar och (förhoppningsvis) förbättrar. Att hålla tummarna räcker knappast här, så mycket kommer att hända, kontrollen är obefintlig, det är bara att åka, som Stenmark sa. Men vilken resa det kan bli.

Så till sist har vi ljudboken, min senaste bekantskap som historieberättare. En spännande blandning där en uppläsare leder lyssnaren in i de känslor och tankar som jag skrivit. Och så lite ljud och musik för stämningens skull. Som författare påminner det till det yttre om att skriva en bok, men ändå inte. Inläsare gör en tolkning, förmedlar sin bild, det blir till en slags visklek av mina intentioner. En förvanskning eller förbättring, kanske både och, men absolut mer personligt färgad innan den når lyssnaren. En tolkning. (Det är också därför jag brukar vara med och läsa in mina egna böcker, för att komma så nära mina ursprungliga intentioner som möjligt, men även jag måste tolka, för en röst är personlig, till skillnad från bokstäver.)

Och även författarhantverket skiljer sig en aning. Dialogen blir annorlunda, en uttalad replik kan till exempel vara längre än i bokform, mer personlig och färre ”sa hon argt” eller ”sa han och skrattade”, för sådant får uppläsaren ordna. Så har vi lyssnaren. Och hen måste man förhålla sig till. Denna otrogna konsument som kan bli störd av sin omgivning om inte historien griper tag tillräckligt. För hur når man en lyssnare som är ute och springer, eller hänger tvätt, eller åker tunnelbana samtidigt som den ska lyssna till min berättelse och inte missa några avgörande detaljer?

ANNONS

I den här formen måste jag vara tydligare som berättare, hålla lyssnaren i handen, visa var vi är, vem som talar, vad som händer och vad som hänt. Lägga stilgrepp och finurliga berättarformer åt sidan och vara rakare. För här kan man inte bläddra tillbaka eller skumma igenom det förra kapitlet ifall man tappat koncentrationen eller avbrutits för att svara på ett barns tjat om glass. I ljudboken måste man upprepa lite oftare, smyga in sammanfattningar, göra en lägesrapport för att alla ska vara med. Men inte för mycket, och inte för lite, inte skriva på näsan, men heller inte vara otydlig. En, som ni säkert förstår, ganska svår avvägning (tänk på det nästa gång ni lyssnar, tänk på författaren som våndats så för att nå just dig).

Men i ljudboksserien kan man använda andra effektiva berättarverktyg. När jag skrev Irrbloss så arbetade jag efter en tydlig TV-serie-struktur. Historien utspelar sig i ett slitet Södermalm i Stockholm 1973 och är en slags polisserie med övernaturliga inslag där man får följa Viveca Eldhs irrväg genom livet. Sex separata avsnitt med fem akter per del. Vändpunkter och cliffhangers, precis som en TV-serie, allt för att knyta lyssnaren till sig och längta efter nästa avsnitt. Om det funkar? Inte vet jag, jag får heller inte träffa mina lyssnare här, men jag har i alla fall försökt nå dem med de medel som står till buds. Så även här är det bara att hålla tummarna.

Som ni ser är skrivandet helt enkelt något väldigt komplicerat. Varje form har sina styrkor och svagheter, kräver sitt förarbete, sina verktyg och det är det som jag tycker är spännande, att få utforska berättandets alla möjligheter.  Så kanske vi ses på en teater, framför en skärm eller inne i era huvuden när ni lyssnar på och läser mina historier nästa gång. Väl mött!

Om gästbloggaren

Filip Alexanderson, 43 år. Skådespelare och författare bosatt i Stockholm. Har medverkat i ett trettiotal uppsättningar på Dramaten sedan 2005 (Den Girige, Mästaren och Margarita, Amadeus). Utgiven på Norstedts och översatt till flera språk. Spelar uteliggaren Skalden i TV-serien Hidden (Viaplay) mot Izabella Scorupco baserad på debutromanen Förstfödd. Aktuell med ljudboksserien Irrbloss på Storytel.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny