fbpx

Bokrecension: Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri

Fotograf: Pierre Björk

När Boktugg läser Khemiris Pappaklausulen blir recensenten tårögd av lycka och vill dra igång ett fyrverkeri till romanens ära redan innan han nått sista sidan. Om en bok kan vara en på miljonen, så är det den här. 

Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet, och du behöver gå och storhandla en gång om dagen, och lägga barnen, väcka dem, lägga dem igen, och sedan försöka hitta en stund att äta, börja jobba igen, och kanske följa upp den där tv-serien som du gillar att slappna av till på kvällarna innan du diskar och tvättar fönstren och försöker få barnen att sova till längre än halv fyra på morgonen.

ANNONS

Men ja. När du väl hinner, när du lyckas köpa dig fri ur livets fiskegarn för bara några timmar, så tar du till slut upp boken av författaren som alla talar om. Som du haft span på ett tag. Den heter Pappaklausulen och du bär den med dig till stolen där du har en billig massagedyna som underhåller din rygg samtidigt som Jonas Hassen Khemiri underhåller dina ögon, din hjärna, ditt hjärta, och du undrar varför du dröjt med att påbörja den här recensionen. Redan på sidan åtta har boken vridit om något inom dig. Vridit om nyckeln till skåpet du har inom dig, det lilla svarta skåpet, där du förvarar själen och små minnen som du bara tar fram när något verkligen knastrar och når igenom livsbruset och livsstressen. Du är fångad. Du är fast.

Vi möter en familj, som inte är helt på det klara med vad de tycker om varandra, de är mer en familj som en gång var en familj och nu försöker vara en familj genom att tänka på hur de var förr i tiden. Saker rullar på av gammal vana. Den åldrade pappan kommer till Sverige en gång var sjätte månad för att slippa betala skatt i landet där han befinner sig, och samtidigt besöka sin läkare och se till sina affärer här i Sverige. Men vi får aldrig veta vad han heter. Khemiri gör det inte så enkelt för oss, utan distanserar sig från sina karaktärer när han låter dem betecknas av sin relation till människorna omkring sig. ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat. Han står i kön till passkontrollen. Om polisen bakom glasrutan ställer misstänksamma frågor ska pappan som är en farfar hålla sig lugn. Han ska inte kalla polisen för grisen.”

Kvar här i Sverige lämnar han sina tre barn, nej två barn. De var tre, men en förlorades. Gick under. Han vill inte tänka på det. Kvar här i Sverige har han också lägenheten som han lät sonen ta över för att det var tvunget, och där bor han nu när han kommer och hälsar på som gubben i lådan, den tillfällige besökaren som sveper in i rummet och sedan försvinner igen. Han är en vind, en naturkraft, en osalig ande som säger och gör precis som han vill utan att ägna en sekund åt hur det drabbar någon annan. Det är så vi möter honom och sonen som är en pappa har tröttnat på oron han kommer dragande med. Vad har egentligen pappan gjort för honom genom åren – var han någonsin en pappa som var något att ha? Hur många år har det här egentligen pågått, denna tvungna kontakt dem emellan som sker bara när pappan vill ha något, eller behöver stöd? Nej, nu räcker det. Han har tillräckligt med press i sitt eget liv, han orkar inte. Han vill bryta pappaklausulen. Det får vara nog.

Han bor med sin flickvän, som jobbar när han själv är föräldraledig, och tar han om de långa nätterna med sina barn, ett och fyra år gamla, och det är han som torkar bajs, lagar mat, städar, går till dagis, som håller sig vaken när barnen vill höra en saga, eller sjunga en sång, och sedan är han ändå uppe vid fyra för sambon kan ju inte gå upp, hon ska jobba och behöver sin sömn. Hon går ut genom dörren varje morgon, pysslar med sitt jobb hela dagen, och kommer tillbaka varje kväll en timme senare än vad hon sagt att hon ska göra och då är maten kall och sonen som är en pappa är sur och besviken. Relationen håller på att kapsejsa och Khemiri styr skeppet så mästerligt att vi aldrig tröttnar, utan istället ställer oss på led för att få veta hur de ska kunna klara sig ur problemen som uppstår.

Ett styng av humor här och var, men skrattet fastnar i halsen, för även om det på ytan ser ut som en sketch med lika delar sorg och slapstick i sonens liv, så slutar det varje gång med att läsaren känner boken vibrera i händerna och tårarna nästan välla upp i ögonen när man inser hur nära han är att gå sönder. Sonen som är en pappa som är en sambo. Är det här hans liv, pappaledig ekonom, med en sambo som verkar ha glömt honom och en pappa som bara återvänder när det passar? Han provar sina vingar, försöker bli musiker. DJ. Komiker. Författare. Famlar och faller, famlar och faller, och hans liv blottläggs i en kaskad av text som är så varsamt och snyggt frammejslad att Khemiri tycks tala till mig både som läsare och författare. Jag hör det mellan raderna, budskapet frammanas steg för steg: Det här, Conny, är den måttstock som all litteratur borde mätas efter.

Så förbannat omtumlande och bra är det när han målar upp karaktärerna och sedan långsamt får oss att inse att ingen människa bara är vad vi tror vid en första anblick. Vi glömmer och förvillar oss – livet händer och får oss att tappa fotfästet och tro mindre om människorna omkring oss. Kanske har de också förändrats, men kanske inte. Kanske är det bara vardagen och de förlorade målen som får oss att sucka tungt och titta snett på våra medresenärer … innan vi inser att det finns något där under. När vi skrapar på ytan framträder något mer. Vi minns att vi älskade dem. En gång var de också andra människor, unga drömmare som gick genom eld för vad de trodde på.

Och ja. Sonen som är en pappa har en syster. Hon är en dotter som är en mamma som har bra kontakt med sin bror. Men även hon drar sig undan pappan. Hon har egna problem. En pojkvän som inte är en pojkvän, och en son som inte vill vara hennes son längre, och sedan börjar hon plötsligt spy om morgnarna samtidigt som pappan återvänder till Sverige och vill träffas och låtsas som att allt är bra och fint – som han gör varje gång. Hon tvekar dock mer än sin bror, ser mer än honom. Kanske känner hon att pappan som är en farfar håller på att förlora mot livet, att han knappt orkar lyfta fötterna längre. Ögonen sviker honom. Drömmarna har tynat bort, som urblekta frimärken på ett kuvert.

ANNONS

Och detta, alla dessa saker, lägger Khemiri varsamt ner i sin magiska maskin, och får berättelsen att lyfta långt bortom det som vi lärt oss att litteratur kan vara, och sedan, när han lett in oss på en stig där vi tror att marken håller, bryter han sönder ramverket och reglerna och låter en omöjlig röst tala till oss mitt i boken. Den påtagliga, om än vackra och drabbande, diskbänksrealism som vi tror är det vi ska förhålla oss till lyfter från asfalten och vi svävar över pappan som är en farfar, likt en ängel eller ett barn som dött för tidigt och nu vill försöka påverka det som finns kvar på jorden. Du kommer att hålla andan. Någonstans på vägen kommer boken att nå dig.

Det är en roman om en familj, och en bok om människor, där detaljerna faller som hagel omkring oss, och kvar är en lika vacker som trotsig verklighet vi bara måste stiga in i när Khemiri bjuder in oss. Kom, kom säger han och lockar, här inne i värmen, bakom gardinerna kommer ni att få titta djupt in i själen på människor som kan vara era bröder och systrar, som kunde varit er bästa kompis, och sedan klistrar vi glittrande stjärnor i taket och låter dem blinka som fyrljus när vi går genom den labyrint som det vanliga livet är, men som i det här fallet känns outsägligt kul, drabbande, vackert och omistligt.

Du är en son som är en far som är en läsare. Du plockar upp böcker som du tror du ska älska, men ibland bär du också hem romaner av författare som du en gång älskat men sedan lyckats glömma bort när livet fortsätter framåt med ljusets hastighet.

Du läser Pappaklausulen. Du förundras. Du vill genast läsa om den från början igen.

Du vill se fyrverkeriet gnistra en gång till.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

Och det säger du med en tår i ögonvrån.

Tack, Khemiri. Vilken bok.


❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny