fbpx

Julkalender 2018 – lucka 18: Baby, we were born to run – en berättelse om drömmar och ett förlorat årtionde

Boktuggs Julkalender 2018 - lucka 18. Bakgrundsbild: Pixabay.

En av vår tids största berättare stod på scen just den 18 december (1980), och påbörjade sin konsert med en serenad som fångade upp ett helt årtionde, och samtidigt levererade en berättelse som nästan varenda kotte i publiken kände igen sig i. Bruce Springsteen gjorde en av sina bästa konserter någonsin.

Vad är litteratur? Kan musik, åtminstone sångtexterna, betraktas som en sorts poesi, eller rent av berättande prosa? Hade frågan ställts innan Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur, så hade flera av oss nog sagt blankt nej rätt tvärsäkert, men nu har vi väl kanske fått fler nyanser på skalan. Och är Dylans låtar att betrakta som värdiga världens finaste litteraturpris får Bruce Springsteens sånger åtminstone hamna i samma fack, då han är en fantastisk berättare som ofta rör sig i trakterna runt de som har det sämst, och människorna på golvet. The average joe, som man säger där borta i väst.

Men vad har det att göra med den 18 december, undrar ni då kanske? Jo, faktum är att samme Springsteen just det datumet höll en klassisk konsert på Boston Garden år 1980 under sin The River-turné, och med på setlistan var de flesta av hans höjdpunkter i låtskatten från de föregående fem åren. Det är bara att konstatera att inledande Born to run, från albumet med samma namn, kanske hade varit väl värd en helt egen lucka i vår julkalender, då den är en serenad i helt egen klass, oavsett om du läser texten på en bit skrynkligt papper eller bara smäller igång den på högsta volym i de nyinköpta hörlurarna.

Låten fanns med på det numera klassiska albumet med samma namn, som också blev hans genombrott i mitten av 1970-talet. Låtarna på skivan gör det all god litteratur ibland gör, och fångar upp det förlorade decenniet som just passerat, och det allt mer ojämlika amerikanska samhälle som var på väg in i 1980-talet.

Hans två album innan Born to run hade floppat kommersiellt sett, och skapandet av skivan var en process som nästan knäckte hela bandet. Springsteens perfektionism hade drivit dem till en gräns de inte trodde de kunde återhämta sig ifrån, men när en förhandskopia av albumet nådde ett par utvalda discjockeys slog den igenom stort redan från början i amerikansk radio. Succén räddade antagligen bandet där det stod mitt i en tid av något nytt som kallades feminism, rörelser för fri abort, rättigheter för homosexuella och en framväxande kristen höger som gick helt på kollisionskurs med allt detta nya. Landet kokade, precis som motsättningarna.

Och även om Springsteen odlade sin egen myt som arbetargrabben från de smutsiga kvarteren har han i äldre ålder skrattat försiktigt åt sig själv och konstaterat att han aldrig haft ett riktigt jobb, aldrig arbetat ”nine to five”, och aldrig ens haft en riktig anställning. Ändå berättar han om det, från insidan, med en innerlighet som få lyckas med. Kanske var det på grund av att han var en ensamvarg under uppväxten, och hade gott om tid till att fundera på vad han såg omkring sig i det ruffiga område där de bodde.

En av hans tidigare klasskamrater har senare sagt att han inte hade kommit ihåg Bruce, om han inte slagit igenom som vuxen. ”Varför skulle jag? Han var en kille som aldrig sa något om han inte hade gitarren i händerna. Utan den var han helt ointressant. Jag hade glömt honom och aldrig funderat över saken.”

Själv undrade Bruce alltid var han fick berättartalangen ifrån, för enligt honom växte han upp i ett hem där man inte läste mycket, eller hade några böcker att tala om. Trots det formades han till en av vår tids största berättare, som alltså fick sitt genombrott i en tid då den amerikanska arbetarklassen fick skiten spöad ur sig av livet, som en helt annan sångare en gång skrev.

Inflationen var hög och arbetslösheten slog nya rekord. Mitt i det kom han med sina historier och levererade vad den vanlige grabben på gatan tyckte var historier om honom själv och hans vänner. Springsteen stod bredbent med gitarren i händerna och tog pulsen på ett land i gungning, och vid tiden för konserten i Boston Garden hade han redan besegrat det motstånd som funnits. Folk älskade honom och hans musik. När han slog an det första ackordet i Born to run den 18 december 1980 verkade publiken vara i extas redan innan han började sjunga.

”In the day we sweat it out in the streets of a runaway American dream / At night we ride through mansions of glory in suicide machines / Sprung from cages out on highway 9 / Chrome wheeled, fuel injected, and steppin’ out over the line / Baby this town rips the bones from your back / It’s a death trap, it’s a suicide rap / We gotta get out while we’re young.”

Det är musik, som i sina bästa stunder nästan stannade tiden. Om det kan jag skriva hur mycket som helst utan att nå fram, så jag lämnar er här med en version av Born to run, från just 1980. En tidig julklapp, och en berättelse direkt ur Bruce Springsteens berättarhjärta, där han ständigt tycks ösa ur den där brunnen som är full av historier om förlorade drömmar från barndomen, krossat framtidshopp, tårar och glädje, åtrå och ödets tunga nycker, skildrat med en så vacker melodi att till och med tomten stannar upp där han är på väg mellan husen.

Baby, we were born to run.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny