ANNONS

Söndagstuggare: Maths Claesson om rymdskepp i den svenska litteraturen

Bokhandlaren och författaren Maths Claesson. Foto: Stefan Tell

Maths Claesson, till yrket bokhandlare och författare, funderar över vad avsaknaden av rymdskepp i den svenska litteraturhistorien kan bero på.

Den här artikeln är INTE låst.

Hjälp oss att hålla Boktuggs nyhetsartiklar olåsta utan betalvägg med ett litet bidrag på 25 kr eller ett större på 500 kr – alternativt valfritt belopp. Vi tar även Swish. Du kan också prenumerera på Insider Basic från 350 kr/år.

Varför är svenskar rädda för rymdskepp?

Text: Maths Claesson

De svenska rymdskeppens litteraturhistoria är pinsamt kort. Aniara förstås, väldig, mäktig och tragisk; spjutet som ilar genom rymden. Men sedan är det mest vacuum. Peter Nilssons Arken färdas mot tidens ände, Lars Gustafson var inte främmande för att ha med en och annan raket i noveller och visst finns det moderna raketer i den svenska litteraturen idag, men de är oftast uppskjutna på små förlag och försvinner snart i djuprymden utan att lämna några spår efter sig annat än på bokrean året därpå, om ens där. (Inte heller Bonniers, Norstedts eller andra stora förlag hyser någon överdriven kärlek till rymdskepp.)

ANNONS

I rymdskeppens allmänna litteraturhistoria däremot är det annorlunda. Det började år 1865 då Jules Verne skickade i väg en projektil från jorden till månen. Sedan dess har mycket hänt. Rymdskeppen lämnade snart solsystemet bakom sig, och fortsatte likt mäktiga fallossymboler ut i galaxen för att snabbare än ljuset penetrera världsrymden. De följdes av månggenerationsrymdskeppet, seriös till sin natur, iakttagande Einsteins särskilda relativitetsteori att intet materiellt kan färdas snabbare än ljuset, inte ens fantasins rymdfarkoster, en kosmisk livmoder som i sitt sköte bar befruktade ägg – passagerarna, människorna – med uppgift att föröka sig på jungfruliga planeter någonstans i universum. Dagens rymdskepp däremot är 3.0-uppgraderade: artificiella intelligenser med egen vilja och existentiella kriser på metafysisk nivå. De färdas i årtusenden mellan stjärnorna och har bara någon enstaka gång oturen att råka ut för människor eller andra biologiska varelser.

Varför är det så? Att rymdskepp är sällsynta i den svenska litteraturen? Alla håller ju med om att rymdskepp till sin uppenbarelse är stilrena, sköna att skåda och vackrast av alla ting som människan skapat. Ett rymdskepp sänder tanken mot framtiden och oändligheten och det stora äventyret.

(För att genast säga emot mig själv: En gång besökte jag tillsammans med min son National Air And Space Museum i Washington. Vi skulle se på rymdskepp och månlandare och rymdfärjor. Jag var förväntansfull, och stolt över att vara en ansvarsfull pappa som tog min son till det kanske viktigaste museet av alla, ett rymdmuseum, tänk! Men jag gick därifrån desillusionerad. Det var ju bara maskiner på museet, som förvisso färdats i rymden men ändå inget annat än mekaniska skapelser av raketingenjörer. Det fanns ingen närvaro av evigheten, ingen tankens flykt eller föraning om oändligt stora äventyr i framtiden. Jag var besviken. Sensmoral: Rymdskepp är bäst i böcker.)

ANNONS

Det borde sålunda vara varje seriös författares plikt att ha åtminstone ett eller ett par rymdskepp i sitt förråd av metaforer för att uppnå en hög nivå av konstnärlighet och originalitet och därtill en arsenal av bilder och liknelser som utgår från rymdfarkoster för att pigga upp språket i en text som annars riskerar att bli intetsägande och trist.

Jämför med Storbritannien, där författare ofta färdas i rymden. I USA också. I det förra fallet är de del av ett svunnet imperium, i det senare fallet av ett pågående. Jag tänker att författare med en sådan kolonialistisk bakgrund på ett mer självklart vis kan drömma om att nå planetsystem runt andra stjärnor än svenska författare som till exempel jag, född och uppvuxen i en småländsk småstad omgiven av granskog och svenska stormaktstiden många hundra år avlägsen. Den sortens fantasier är inte nära oss.

Men mest tror jag att rymdskeppens sorgliga frånvaro i svensk litteratur kan skyllas på svenskens förhållande till naturen. Betänk att rymden är livlös, och mest består av tunn gas och elektromagnetisk strålning och mörk materia och sådant. Sådant tilltalar inte oss på den här breddgraden. I Sverige drömmer vi om blomsterängar och granskogens sus, om att odla i pallkrage och förlänga sommaren i växthus (en ska inte generalisera. Men det är rätt roligt!). Svensken flyttar från staden till radhuset eller villan för barnens skull, ty barnen tappar balansen i tillvaron om de inte lär sig snubbla över rötter och stockar. Vi pratar om älgjakt och fiske och kantareller med frireligiös inlevelse, och sjunger snapsvisor i moll på midsommarafton i vetskap om att mörkret nu vänder åter. Vi skriker när vi badar för det är så förbannat kallt, men badar ändå. Vi går skogspromenader, vi skådar Gud i solnedgången bortom granskogshorisonten, vi befinner oss i naturens tempel. Vi drömmer, men inte om rymdraketer. (Jo, jag gör det!)

Lästips

Klassiskt rymdskepp i nutida tappning:
Becky Chambers: The Long Way to a Small Angry Planet
Relationsdrama ombord på rymdskeppet Wayfarer, som bygger maskhålsterminaler nära Vintergatans mitt.

Månggenerationsrymdskepp:
Kim Stanley Robinson: Aurora
En berättelse om ett månggenerationsskepp på väg ut från solsystemet. Resan började på jorden för flera generationer sedan. Nu är målet i sikte. Ett nytt hem. Tau Ceti.

Rymdskepp 3.0:
Ann Leckie: Ancillary Justice
I Ancillary Justice tar Ann Leckie med sig läsaren till en värld med rymdimperier och utomjordisk-mänskliga allianser. Här spelar sedvanor och kulturkrockar en lika stor roll som teknik och rymdkrig. Romanen kräver lite eftertanke för att se hur detaljerna hänger ihop, men tål i gengäld både en och två omläsningar.

Rymdskepp på svenska:
De finns, men kan vara svåra att hitta! Botanisera själv på sfbok.se, böcker/science fiction/språk svenska.

Om gästbloggaren

Maths Claesson läste sin första science fiction-bok när han var nio-tio år gammal. Har aldrig återhämtat sig. Var med och grundade Sf-bokhandeln, där han idag kan skriva VD i titelfältet på visitkortet (om han haft något). Skriver science fiction för unga läsare (senast Pandemi som utkom tidigare i år), och tycker det är viktigt att peka på att det finns drömmar om framtiden som inte nödvändigtvis är dystopiska; somligt kan bli annorlunda och bättre.

Lär dig mer om bokbranschen!


Över 6600 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. Två gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt - det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

SPONSRAT INNEHÅLL