Välkommen till Sankt Anna skärgård – där havet gömmer hemligheter. Efter att ha slagit en kollega på käften tvingas John Ström avsluta en framgångsrik poliskarriär i Stockholm för att flytta hem till Sankt Anna skärgård i Östergötland. Där blir han lokalpolis med improviserat kontor i en övergiven sjöbod.
I skärgården bor Johns vuxna dotter Jane, som han övergav när hennes mamma försvann till havs femton år tidigare. Men Johns planer på en återförening försvåras när en främmande kvinna hittas mördad under midsommarhelgen. När han får ansvar för utredningen tvingar dolda hemligheter i skärgårdsparadiset honom att ta lagen i egna händer. Men John är inte den sortens polis som låter regler begränsa vad han får göra och inte göra.
Främlingen är första delen i Anna Granlunds serie Sheriffen i Sankt Anna skärgård om polisen John Ström, som skipar sin egen rättvisa.
Anna Granlund står bakom flera framgångsrika spänningsserier och kallar sig gärna ’blåljusförfattare’. Med kajaken som följeslagare har hon utvecklat en stark kärlek till samma hav som binder samman öarna i Sankt Anna skärgård.
Här kan du provläsa det första kapitlet.
ANNA GRANLUND är en före detta förlagsarbetare som klev över till författarsidan år 2020. Sedan dess har hon skrivit på inte mindre än tre olika bokserier. Hon kallar sig gärna ”Blåljusförfattare” eftersom två av serierna utspelar sig inom brandförsvaret och polisen. Hon är också en av författarna i det växande universumet om Alex Storm, skapat av bland andra Leffe Grimwalker. Till vardags arbetar Anna som kommunikatör inom brandförsvaret och paddlar gärna kajak på fritiden.
Prolog
Midsommarafton
Det är sen kväll när kroppen driver in. Regnet piskar ner mot vattnet i viken, och någonstans långt bort mullrar åskan dovt, som om himlen drar efter andan.
Kroppen fastnar i vassen vid strandkanten, gungar långsamt och blir liggande på sidan. Kläderna är tunga av vatten, ansiktet vänt ner mot sanden, håret klistrar sig mot pannan och halsen.
En liten vitfingrad brackvattenskrabba kravlar sig fram från en tångruska, stannar. Den måste ha känt lukten av död som blandar sig med den nötaktiga doften av blåstång och sommarvarmt hav. Krabban klättrar försiktigt upp på kroppen, trippar längs den sandiga axeln, över halsen, tvekar i några sekunder, och försvinner sedan in i hårbotten på liket.
Regnet fortsätter vräka ner, ökar i styrka, som om himlen släpper taget. Stora vattendroppar slår ner hårt och skoningslöst, piskar viken, trummar mot sten, tång, vass och den orörliga kroppen vid strandkanten. En mås på en klippkant skriker till, kort och argt, innan den lyfter mot den mörka himlen.
Kapitel 1
I början av juni
Slaget bara kommer. En ren reflex. Han kan inte hjälpa det, precis som så mycket annat i livet han inte förstår sig på. Som fruntimmer, all ny teknik, män som går omkring i för små kläder och varför inte en enda jävel i hela Stockholm kan köra bil. På riktigt.
Han glor på snorvalpen från Grova brott som ligger på det mörka trägolvet på The Flying Scotsman, ett av Kungsholmspolisens stammishak vid Fleminggatan. Den unge mannen håller sig för näsan. Mörk backslick, välrakad som en bebis, i kornblå kavaj och ljusgrå chinos. Vit skjorta med stänk av näsblod. Och så skor med tofs.
Jag menar, vad fan …
Deras gemensamma kollegor står tysta i en halvcirkel, glor tillbaka. Han kan se en triumfatorisk glöd hos en av dem när han skakar knogarna som smärtar, den förbannade paragrafryttaren Axel Kroon.
Insikten att han gått i en enkel fälla gör mer ont än handen.
Han är inte ung längre, det kan han hålla med om, men ingen ska tala om för John Ström när det är dags att gå i pension, allra minst en barnunge till polis. Han har åtminstone tio år kvar. Förmodligen femton i den takt pensionspengarna äts upp av inflationen.
John säger inget mer. Sveper det sista av ölen och tar sin jacka och går. Precis innan han når dörren viker han av mot toaletten, måste pissa.
Han går in i ett bås och uträttar sina behov. Stående. Har inget emot män som sitter och kissar, men han tänker inte bli en av dem.
Han tvättar händerna och sköljer av ansiktet. Ser att han kommer att få en svullnad över knogarna. Drar de fuktiga fingrarna genom det ostyriga, rågblonda håret så att det ska lägga sig. Ett hår som får allt fler grå inslag för varje år som går. De djupa vecken i pannan sitter som ristade i granit, men de ljusblå ögonen lyser fortfarande klart, om han får säga det själv, även om de inramas allt mer av kråksparkar och tunga ögonlock. Den stora näsan har han ärvt av sin far, den gamle sjöpolisen som hade känsla för att stoppa exakt rätt båtar vid rätt tidpunkt. Han utgick från Stockholm men hjärtat lämnade aldrig Sankt Anna. Dog alldeles för ung, vid bara 70 års ålder. Det är 20 år sedan nu. Tiden rusar iväg.
John grimaserar. Snart är han där själv. Han stryker handen över hakan. Getskägget som ramar in munnen skulle behöva trimmas.
Han suckar och tar ännu en skopa vatten och sköljer munnen. När han rätar på kroppen försvinner halva pannan i spegeln, så är det när man är dryga 190 centimeter lång.
Han låser upp dörren och kliver ut från båset, kränger sig förbi två hipsterungdomar som jämför tatueringar framför spegeln. När han tar sikte på ytterdörren ser han att de andra satt sig igen. Gruppen tystnar och följer honom med blicken när han lämnar stället.
Ute på gatan lyser solen som en ficklampa trots att klockan är strax efter nio på kvällen. Typiskt juniväder med andra ord. Han viker av åt höger och fortsätter Fleminggatan bort, mot Fridhemsplan. Där viker han av igen ner mot vattnet och de gamla industrikvarteren, där äldre hyreshus numera varvas med totalrenoverade lyxlägenheter, vars nyrika ägare tror att de bor i New York.
Han knappar in portkoden till Svarvargatan 13. Ett av de sunkigare hyreshusen i området, om man ska vara ärlig. Men närheten till vattnet väger upp det, liksom den fortfarande hyfsat modesta hyran, som kan bero på att någon renovering inte gjorts på länge.
Efter att ha tryckt på hissknappen väntar han på det trånga krypinet som ålar sig nedåt i sakta mak. När lådan äntligen når markplan kliver det ut en äldre dam i grå kappa med en lika åldrad hund. En fransk bulldogg.
”Jaha, är det dags för en kvällspromenad?” säger han artigt. Den här damen träffar han ofta på. Hon tycks ensam, precis som han, men är ändå alltid glad och positiv. Stannar gärna till för att byta ett par ord.
”Ja, precis, men han vill ju inte, min Muffin”, säger hon och mycket riktigt sitter hunden kvar på hissgolvet och vägrar att röra på sig. Hon drar försiktigt i kopplet och John flyttar på sig för att lämna plats. Till slut lyfter hunden motvilligt på rumpan och lunkar långsamt ut.
”Ha en trevlig kväll, herr kriminalinspektör”, säger den gamla damen, vars namn han inte vet trots att de morsat på varandra i drygt tio år nu.
Han kliver in i hissen samtidigt som mobilen piper till. Det är hans chef, kriminalkommissarie Ulf Broman. Meddelandet är lika kort som koncist: Möte, mitt kontor i morgon, klockan nio.
John lägger tillbaka mobilen i fickan. Tänker inte svara, han är fan ledig. Uppe på våning åtta kliver han ut. Låser upp ytterdörren med namnet Ström på och en skylt med Ingen reklam, tack.
Han sparkar av sig skorna och hänger upp jackan. Går raka vägen till kylskåpet och tar fram en burk iskall Norrlands. Hittar några skivor skinka och lite fransk senap. Brer två smörgåsar och sätter sig framför teven i vardagsrummet med hela kalaset. Sedan plockar han åt sig laptoppen som ligger i soffan. Loggar in på Intrapolis, som är polisens eget intranät. Här finns grejer han skyr som pesten, som riktlinjer och styrdokument, värdegrund och nya strategier. Vad hände med en rejäl dos riktigt polisarbete? Det har drunknat i byråkrati och rapportskrivning, om någon skulle fråga honom. Men det är det ingen som gör.
Han tar en tugga av smörgåsen, sköljer ner med en klunk öl och går in på fliken Lediga tjänster, bara på kul. Kan vara nyttigt att se vad som händer i världen utanför Kungsholmens polisstation.
Tjänsterna ligger på rad och han skummar igenom dem, redo att göra Sverige ännu lite tryggare, eller bara vända på fler papper och skriva ännu fler rapporter. Polisyrket är inte vad det en gång var. När han började var allt så enkelt. Man jagade bus, haffade bus, låste in bus. Och så började man om igen.
Ögonen fastnar plötsligt på Sankt Anna skärgård, och porten till en flod av minnen öppnas innan han ens hinner reagera. Doften av tångtjära, ljudet av en gammal snurra i gryningen, hennes skratt på klipporna den där sommaren innan allt gick sönder, den lilla flickans hand i kyrkan, tystnaden när han körde därifrån för sista gången.
Han läser: Länspolisområde Norrköping söker en driven och engagerad polisinspektör med placering i Söderköping och Sankt Anna skärgård.
Efter att ha skummat igenom resten av annonsen lutar John sig bakåt i soffan och blundar. På avstånd hör han pulsen av storstaden utanför balkongdörren; trafiken på Kungsholmsbron, avlägsna skratt från olika uteserveringar, en granne som spelar musik på för hög volym och så ljudet av sirener som tjuter i fjärran. Det är aldrig tyst.
Han tar en klunk till av ölen som nu börjar bli ljummen. Fattar ett beslut i tanken. Ett beslut som överraskar honom–hur enkelt det är att ta. Hur självklart det känns sekunden efter att han tagit det. Han borde ha gjort det för länge sedan.
Lyssna eller läs hela boken:
Storytel
Bookbeat
Nextory
Spotify
Podme
Köp och läs:
Främlingen
- Förlag: Gyldendal Astra
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2026-07-01
- ISBN: 9789180983723
