Negar Naseh sätter ord på Irans revolution i ny roman

"Vi hade en superpolitisk uppväxt och jag har haft svårt att närma mig det på ett självständigt sätt. Sedan fick jag barn och då märkte jag att det var jätteviktigt för mig att min dotter skulle växa upp med tydliga värderingar. Och så började jag skämmas för hur jag hade lagt det där i en låda och nästan tänkt att politiken inte hörde hemma i kulturen", säger Negar Naseh. Foto: Fredrik Sandberg /TT.

I 20 år bar Negar Naseh en roman om systerskap under den iranska revolutionen inom sig. När boken slutligen ges ut står landet plötsligt återigen i brand – och ansvaret för att väcka uppmärksamhet för protesterna vilar tungt på iranier i diasporan.

18 år gammal hörde Negar Naseh sin moster berätta om livet i Iran på 80-talet, då landet låg i krig med Irak. Hon pratade om sin balkong – och Negar Naseh såg en bild framför sig av en havande kvinna som står ute bland växterna med sitt första barn. Redan då började hon skriva på boken som kom att bli En handfull vind. Den inleds hösten 1978, när revolutionen skakar om alla iraniers liv.


ANNONS


Genom en märklig slump ges den ut nu, 20 år senare – nästan samtidigt som protestvågor återigen sköljer över landet, sedan 22-åriga Mahsa Amini dog efter att ha häktats av landets moralpolis.

– Det var en bisarr slump och en märklig känsla. Den feministiska rörelsen under den iranska revolutionen var liten men förstod snart att revolutionen bytt spår. Vissa i vänstern förstod också men feministerna fattade snabbt eftersom så många lagar infördes tidigt där man skulle trycka ned kvinnans rätt, säger Negar Naseh.

Spillror av revolutionen

Under tio år arbetade Negar Naseh med texten innan hon lade undan den, för att återuppta skrivandet för fyra år sedan. Boken rör sig inte i politikens brännpunkt, utan snarare i spillrorna efter revolutionen. I centrum finns Minou, som gör sig redo att resa till sin man i Sverige. Hon är innesluten i hemmet, där flera aktivister söker skydd under revolutionen – bland annat Akram, en ung kvinna som också har blivit sviken i kärlek av en manlig revolutionär.

– Jag hade en period precis innan jag började skriva boken igen när jag tittade på allt av Pedro Almodóvar. Jag var så fascinerad av de kvinnliga relationerna, vänskaperna och familjerelationerna. Jag förstod att det var min ingång.

Boken skildrar hur kvinnornas liv kringskärs allt mer, när huvudduken blir obligatorisk och nya familjelagar tillåter tvångsgifte och våldtäkt inom äktenskapet. Negar Naseh visar också hur feministrörelsen i väst – med Kate Millett i spetsen – visserligen hjälpte till att dra uppmärksamhet till sina systrar i Iran i slutet av 70-talet. Men samtidigt förstod de inte riktigt rörelsen. De tyckte att den var för liten, för tandlös.

– Många i Iran var aktiva och fortsatte att vara det, men deras röster har aldrig varit så uppmärksammade, säger Negar Naseh, som trots allt ser att den feministiska rörelsen har fått en stor symbolisk betydelse i Iran nu.


ANNONS


När kvinnorna – och hela folket – återigen står upp för demokrati tycker hon att omvärlden har reagerat för svagt och för långsamt. Efter att internet stängts ner är det främst exiliranier som har vädjat till omvärlden om stöd. Det är komplicerat för Negar Naseh – hon växte upp med föräldrar som lämnade Iran och hade en starkt politiskt färgad barndom. Det gör att hon ryggar för det svartvita. Hon vill egentligen inte se sig som en talesperson.

– Samtidigt blir man politisk om man lever i en politisk tid.

Kultur visar det mänskliga

Litteraturkritikern Sara Abdollahi har kommit till en liknande slutsats. Hon flydde från Iran som barn och känner både hopp och sorg över det som nu händer. I samband med protesterna lade hon upp en bild på sociala medier med texten ”om du tycker det är jobbigt med alla uppdateringar om Iran, tänk då hur utmattande det är att leva i det”.

Efter det skrev iranier till henne: ”var vår röst utåt”. Sara Abdollahi känner ett ansvar att använda sitt inflytande, och anser att varje tagg med #mashaamini spelar roll.

– Internet har blivit ett sätt att kommunicera med världen och varandra. Om alla gör det är det som att militären omringas av hela världen. En närvaro skapas och det hade varit fint om vi som är verksamma kulturarbetare här i Sverige läser en dikt, delar den på nätet och taggar, liknande det vi har gjort med Ukraina, säger Sara Abdollahi.

Nu har företrädare för svenskt kulturliv dragit igång flera upprop för Iran. Och både Naseh och Abdollahi anser att kulturen har en roll att spela.

– Kulturen och litteraturen kan visa på mellanrummen, mänskligheten och det existentiella. Jag tänker på Marjane Satrapis ”Persepolis”, hur den rör sig mellan det vardagliga livet och det politiska skeendet. Kulturen kan visa hur en helt vanlig vardag kan luckras upp och försvinna, säger Sara Abdollahi.

Ljus känsla

Sara Abdollahi är noga med att inte utgå från västerländska schabloner i sina beskrivningar av Iran. Negar Naseh skildrar också en av de gamla förövarna nyanserat, hon går innanför huden på den störtade shahen och undersöker i sitt epos hur revolutionens efterdyningar påverkar många liv, i decennier.

Nasehs bok är politisk, men hon söker sig bort från det alltför uppenbara – och ville trots de våldsamma skeendena skapa en varm, ljus känsla.

– Jag har skrivit mycket utifrån ilska förut men här var jag tvungen att passa mig. Det finns mycket som har varit starkt och varmt och bra med att tillhöra en minoritet, i relation till majoritetssamhället, med en känsla av en gemensam kamp. Samtidigt som det hela tiden är en klangbotten som är mörk, sorglig och tung.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Tips på iranska kulturpersoner

Negar Naseh:
”En persisk filmvetare i USA, Negar Mottahedi har gett ut en bok som heter ’Whisper tapes’ som handlar om Kate Milletts inspelningar från Iran – hon hade inspelningsutrustning med som var på hela tiden. Negar har skrivit en jättefin bok om de banden.

Det finns en nyöversatt diktsamling av Forough Farrokzhad som heter ’Bakom fönstret skälver natten’. Athena Farrokhzad kommer med en bok också – ’Åsnans år’. Och se Jafar Panahi, filmskaparen.”

Sara Abdollahi:
”Man kan kolla upp konstnären Shirin Neshat och filmaren Jafar Panahi som gjorde bland annat ’Taxi Iran’. Han är fängslad nu, man har inte hört av honom sedan över en vecka.

’Araben’ av Pooneh Rohi, poeterna Ahmad Shamlou, Bijan Elahi, Forough Farrokhzad. Sångerskan Googoosh, filmaren Ali Abbasi. Och Abul-Qâsem Ferdowsi Tusi och hans otroliga ’Shahnameh’ , ett episkt poetiskt verk min pappa läste för mig som barn.”

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
TT

TT

Sveriges mest trovärdiga nyhetsförmedlare är är för många TT (Tidningarnas Telegrambyrå) som sedan 1921 varit en oberoende aktör i Mediesverige med mottot snabbt, korrekt och trovärdigt. Boktugg samarbetar med TT för att få tillgång till fler boknyheter och intervjuer än vi själva hinner med.

tt@boktugg.se

Den här artikeln är möjlig tack vare

… och alla våra andra sponsorer som stöttar oss ekonomiskt. Vill ditt företag bli sponsor? Kontakta sales@boktugg.se för mer information. Vill du bidra med mindre belopp går det bra att swisha på 123-483 18 71 (klicka här för QR-kod) eller med andra betalmedel.

Relaterade nyheter

Koll på böcker och bransch på 5 min

Få vårt nyhetsbrev, måndag och fredag. Håll dig uppdaterad om trender och nyheter. Och få lite boktips. Gör som över 9000 andra.