Söndagstuggare: Jan-Erik Ullströms fantasi blev en tillflykt från barndomens mobbning

Under en stor del av sin skoltid blev Jan-Erik Ullström mobbad, och utsattheten bidrog till att han utvecklade en stor kreativitet, livlig fantasi och en innerlig vilja att lyckas. Istället för att leka med vänner skapade han sina egna världar precis som han gör idag som författare.

Allt ont kan leda till något gott, om vi väljer att se det så.

Jag var mobbad. Från fjärde klass fram till studenten. Barn kan verkligen vara överdjävligt onda. Jag kunde inte gråta ut där hemma. De få vänner jag hade ville jag inte tynga med min sorg. Men jag behövde ändå fälla mina tårar. Så för att kunna släppa ut det som gjorde så innerligt ont inuti, gick jag ned till bäcken där hemma.

Där satte jag mig mot en gammal tall och lät allt komma ut. Samtidigt dök en stor såpbubbla upp framför mig. Inte på riktigt givetvis, men det är liksom det som är kärnan i det hela. Att den var på låtsas. Denna bubbla fyllde jag med allt det fantasin suktade efter. Glädje, drömmar och hela världar. Det kunde vara en annan planet, en öken, ett havsrike, en storstad eller precis det som sinnet just då ville leka i.

När världen var klar befolkade jag den med en uppsjö olika varelser och karaktärer. Därefter klev jag rakt in i denna sjudande fantasibubbla och lekte loss. I denna livsnödvändiga eskapism kunde jag göra vad jag ville. Bli vem som helst. Där fanns inga mobbare som kallade mig fet, bög, stinkboll eller tönt.

Jag vet inte hur många bubblor jag byggde under alla år av mobbning. Men jag vet att jag grät vid bäcken otaliga gånger.

Nyårsdagens kväll. Året är 2009. Mitt vuxna jag visar sig vara en överkreativ själ, som hela tiden försöker skapa i olika former. Men jag hade aldrig förut försökt mig på att göra det i text. Jag sitter där bakfull som ett ägg framför datorn och skriver ned min första mening: Gwendolyn hade alltid längtat.

Det var som att slå undan stöttorna på en sedan länge bortglömd damm. Jag kunde inte sluta. Ville inte sluta. Efter ett tag insåg jag att jag återigen satt och fyllde bubblor med världar och karaktärer. Men nu skrev jag ned dem. De blev böcker. Än idag är det precis så jag går tillväga.

Min barndoms plågor födde fram en överlivlig fantasi, som jag idag vårdar som den superkraft den är. Det känns lite som fusk ibland. Det flödar nämligen konstant. Jag vet inte vad motsatsen till skrivkramp kallas, men jag badar i det.

Men det är inte bara ur denna outsinliga källa inspirationen kommer. Det finns ännu ett fusk jag är glad att jag drabbats av. Drömmarna. Jag drömmer otroligt mycket och minns oftast det mesta. I alla fall hälften av mina böcker grundar sig i drömmar jag haft.

Dödsbringaren, som är första delen i Sveablotserien, är ett bra exempel. Den drömmen hade jag redan 2006, innan jag ens börjat skriva. Jag vaknade med ett ryck mitt i natten. För ovanlighetens skull mindes jag senare på morgonen inte alls vad jag drömt, men jag mindes min insikt: Så det var därför Karl XII sköts med en silverknapp?

Nu är det inte alls säkert att han blev träffad av en knapp. Och blev han det var den troligtvis av mässing. Men tanken lämnade mig aldrig. 15 år senare är just den tanken grunden till Sveablot. Serien som kan komma att innehålla lika många delar som det var år sedan den föddes.

Allt ont kan leda till något gott, om vi väljer att se det så.

Om författaren

Jan-Erik Ullström bor i samma trakter han växte upp, norr om Skövde. Han är verksam som barn- och vuxenförfattare i flera genrer, men även som manusförfattare för tv. Hans hyllning till landsbygden i form av Byatorpserien, har prisats med Robert Gustafssons stipendium Guldnyckeln. Dödsbringaren som är första boken i den nordiska fantasyserien Sveablot, gavs ut på Lind & Co i januari 2022.