fbpx

Författardagboken: En kärlekshistoria långt utöver det vanliga

På fotot: Hanne. Bild: Conny Palmkvist

I april 1945 tog kärlekshistorien mellan Kim Malthe-Bruun och Hanne abrupt slut. Och 75 år senare hittar en författare historien när han gör research om något annat. Att få skriva böcker är ibland en oerhörd belöning.

En del saker måste ske. Jag menar att ödet ibland ställer sig framför oss och linjerar vägen.

Tidigt under förmiddagen den 12 augusti fick jag tipset av en dansk forskare att beställa biografin om Kim Malthe-Bruun. Det gjorde jag också, den behövdes i researchen till min egen kommande bok. Kim var motståndsman, poet och förälskad under andra världskriget. Han blev avrättad av tyskarna i Danmark i april 1945. Jag hade aldrig hört talas om honom innan. 

ANNONS

Dagen efter kom jag hem och hittade förvånad boken på dörrmattan. Stressad öppnade jag paketet från nätbokhandeln och läste snabbt, förstod att texterna bestod av brev som Kim skrivit till familjen och bekanta under kriget. De flesta av breven var ställda till en Hanne, en ung flickvän. Mer än så hann jag inte läsa. Jag var redan sen till en releasefest i Höganäs. En ny bok, mingel och mat. När jag kom dit möttes jag av ett hundratal människor, vackert sorl och glada miner. Jag hälsade på kvällens författare och gled omkring ett par minuter.

Men sedan kom en kvinna ur personalen fram och sa att någon ville hälsa på mig. Jag följde med och träffade en äldre kvinna i hörnet av bokhandeln. Gråhårig, nyfiken blick, en kopp kaffe i handen. Och hon såg avvaktande på mig innan vi hälsat. Hon berättade att någon där sagt att jag skrev en bok om den danska motståndsrörelsen. Jag nickade, bekräftade att det stämde. 

”Det är jag som är Hanne”, sa hon då. ”Jag är nittiofem år gammal och det var till mig Kim Malthe-Bruun skrev alla de vackra breven, som du säkert läst om.”

Jag stirrade på henne och trodde först att jag hört fel. För ett ögonblick kunde jag inte andas. För mitt inre såg jag boken som jag precis fått hem på dörrmattan, bara timmar tidigare. Men långsamt började jag ändå förstå att det verkligen var denna Hanne, som stod framför mig. Jag kände hur tårarna brände i ögonvrån. Tillfälligheternas spel verkade ha överträffat sig själv den här gången. 

”Jag fick hem boken om Kim Malthe-Bruun idag”, sa jag. ”Jag höll den i handen för första gången för mindre än fyrtiofem minuter sedan.”

Hon log, klappade mig på armen. Det var ett möte, på det sättet möten sker när de undanröjer allt annat runt omkring. Hur var det ens möjligt att jag fått hem boken om en person jag aldrig tidigare hört talas om och sedan träffar huvudpersonen i samma bok direkt efter? 

Och Hanne bjöd hem mig, vi möts bara ett par dagar senare. Historien om Kim visar sig vara mer än jag någonsin förväntat mig. Kim växte upp i Kanada, hamnade senare i Danmark. När kriget bröt ut var han sjutton år, 1939. Landet ockuperades och tyskarna tog över allting. 

ANNONS

”Två år senare möttes vi på en dans”, säger Hanne. ”Men det var ren tur, för jag ville inte gå på den. Jag var uppvaktad av en äldre kille och ville stanna hemma. Jag gick till sist dit ändå.”

Det var mörkläggning, lördagen 19 april 1941. Det var en skoldans. Där möttes de. Hon var sjutton och Kim arton, dans på dans i vårkvällen. Och på den tiden gick man in till sin mor när man kom hem. Det gjorde Kim Malthe-Bruun den kvällen. Han satte sig på sin mors sängkant och sa: ”I kväll har jag träffat flickan jag vill gifta mig med. Hon heter Hanne.”

Sedan var det bara de två, de hade ännu lite tid innan Kim skulle ut på sjön. 

”Vi spelade tennis och umgicks, åkte på utflykter. Delade varje ögonblick. Men jag minns … en dag sa Kim plötsligt: Jag dör ung, så att du vet. Men jag bara skrattade åt hans ord, jag var en förälskad skolflicka, lyssnade inte.”

Och sedan åkte Kim ut på sjön. De skrev till varandra varje dag. Hanne saknade honom så innerligt här hemma. En dag skickade Kim ett brev som var över hundra sidor långt till henne, han hade så mycket att säga. Så många tankar. I hamnarna runt om i Europa såg han vad kriget gjorde med människorna, hur tyskarna misshandlade och mördade.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

En del av breven kan man läsa i boken om honom, och orden flödar, balanserar hela tiden på något som är större än honom själv. Små skärvor ur livet, förståelsen av människan. Tankarna tränger in i vardagen och förvandlar den till något oerhört vackert. 

Hans brev och texter är fyllda av en närvaro jag sällan sett och det var som om han såg mer än alla vi andra när han betraktade världen. Varje scen, ett mirakel i hans ögon. 

Händelser faller sönder i sina beståndsdelar och ett barn som korsar en väg blir till poesi, precis som när han lämnar fartyget han jobbar på och simmar ut till en liten ö och bara finns till i sommarvärmen och tystnaden. 

Till Hanne 1944: ”Gud, som jag älskar dig. Jag tror att det ska så mycket till som att jag dör innan du fullt ut förstår allt som finns mellan oss.”

Och han hade tyvärr rätt. Det var så det blev. Hanne säger själv att hon har fått uppleva en kärlek som få människor får uppleva. För allt i den var sant. Vartenda ord. 

Danmark var fortfarande ockuperat. Kim irriterade sig på hur nazismen tog människoliv. Han begav sig in i motståndskampen, blev arresterad den hösten 1944 och släpptes aldrig fri. Hans brev smugglades ut och han skrev till sin mamma och till Hanne, så ofta han kunde.

”Vi fick lov att lämna kläder till honom på fängelset”, säger hon. ”Men vi träffade honom inte vid de tillfällena. En gång var jag på väg över fängelsegården när jag hörde någon ropa mitt namn. Det var Kim, från sin cell på andra våningen. Jag sprang åt det hållet, där ljudet hördes. Samtidigt osäkrade vakten sitt vapen bakom mig, jag brydde mig inte om det. Men jag kunde inte se Kim, bara höra hans röst. Ljudet av honom. Ögonblicket är för evigt inom mig, upplevelsen av kontakt var så stark trots att vi inte kunde se varandra. Det var sista tillfället vi träffades.”

Ur ett av Kims sista brev, som han skrev till sin mamma, 1945. 

”Jag har idag ställts inför en krigsdomstol med Jörgen, Niels och Ludvig. Vi dömdes till döden. Jag vet att du är en stark kvinna och att du kommer att klara det här, men hör nu, det räcker inte att du klarar det, du måste också förstå det. Jag är ju bara en liten sak och jag kommer snart att vara glömd, men den idé, det liv, den inspiration som fyllde mig kommer att leva vidare. Du kommer att se den överallt – i träden om våren, i människorna du möter på din väg, i ett kärleksfullt litet leende, du kommer att möta det, som kanske hade funnits i mig, du kommer att älska det och du kommer inte att glömma mig. Jag får växa upp, jag kommer att vara med er, vars hjärtan jag en gång fyllde, och ni kommer att leva vidare, för ni vet att jag är framför er och inte alls, som du först tror, bakom er.”

Det kom också ett brev till Hanne: 

”Du måste leva vidare och du kommer att få uppleva många vackra äventyr, men du måste lova mig – det är du skyldig allt jag har trott och levt för – att du aldrig låter tanken på mig komma mellan dig och livet. Minns att jag kommer att fortsätta leva i ditt hjärta, men delen som finns där måste var fri och naturlig och får inte ta för mycket plats. Efterhand som stora och mer viktiga saker händer dig, glider jag in i bakgrunden och är till slut bara en liten bit jord som din lycka och ditt liv fortsätter växa ur.” 

I en sista ansträngning för att få honom fri samlades Kims familj och Hanne på ett hotellrum i Köpenhamn. Men förgäves. En förmiddag kom samtalet. Kim var avrättad. 

”Jag minns att jag blev tung som bly i hela kroppen”, säger Hanne. ”Och att jag sa: Nu är Kim under sin öppna himmel. Morgonen därefter bröt jag ihop, men höll det sedan bortom mig själv. Det gick femton år innan jag en dag plötsligt satt i en stol och samtalade med en psykolog 1960 och då plötsligt kände tårarna komma. Jag grät och grät och grät. Jag kunde inte sluta. Min Kim var borta och jag var kvar. Psykologen förklarade att jag hållit det ifrån mig för att överleva. Fast de där tårarna förvandlades till något fint inom mig så småningom.”

Hanne gifte sig, fick barn. Och sedan har tiden gått. Minnena ständigt lika klara.

Hon talar lugnt, väljer orden. Knivskarpt formulerade. Hon vet precis. 

Hon vet, för allt är lika sant nu som det var då. 

De hör ihop, hon och Kim.

Och under mitt möte med henne sitter jag mycket tyst. Situationen går inte riktigt att greppa. Flera gånger säger hon att Kim alltid funnits med henne, att han funnits i bakgrunden. Men hon säger det inte som att hon lever i det förgångna, eller med sorg i rösten. 

Nej, Kim har följt med henne in i framtiden och trotsar allt som har med vår bild av döden att göra. De finns här tillsammans idag och de är för alltid de två älskande ungdomarna, på utflykt i krigets Danmark. 

”Kim har alltid varit med mig, och han är en ständig källa till glädje”, säger Hanne. ”Jag känner mig så rik, så lycklig för det jag fick uppleva. När det är min tur att dö kommer han att vara där och vänta på mig. Det finns inget tvivel i mitt hjärta, har aldrig gjort det.”

Det är nästan sjuttiofem år sedan det hände, men när man hör henne berätta faller tiden undan. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. 

Hanne säger: ”Jag vet att det är oändligt länge sedan, men det känns som om det bara var fem minuter sedan han stod här framför mig med sitt leende.” 

När Hanne säger att Kim finns med henne är jag övertygad om att det är så. Hennes ögon gnistrar av liv. Hon är nittiofem år gammal, hennes ord fyllda av tillförsikt. Hon vet, hon tror ännu på hans ord. Och det gör jag också. 

Poeten Kim Malthe-Bruun lever märkligt nog fortfarande kvar. Det finns sådana människor omkring oss. 

Döden bara en hållplats på vägen.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny