fbpx

Första kapitlet: Blodsband av Ingrid Hedström

En dramatisk pusseldeckare om arv, dna och övergrepp, som utspelar sig mitt under Metoo-hösten 2017. Blodsband är fjärde delen i Ingrid Hedströms hyllade och omtyckta serie om Astrid Sammils.

Hon läste igenom det hon skrivit en sista gång, tog ett djupt andetag och tryckte på ”sänd”. Nu var det för sent att ångra sig. Ännu en dikt av signaturen ”Ulalume” hade landat på Hammarås Tidnings redaktion. 

Hennes känsla var att den skulle slå ner som en bomb, göra sensation, men hennes rationella jag visste att det inte skulle ske, trots att det varit ett sådant kraftprov att skriva dikten. Herregud, hennes ben skakade och hon kände sig urlakad som om hon sprungit ett långlopp. 

Men det hon skrivit var alltför inlindat, inte alls som vittnesmålen från de modiga unga kvinnor som gått ut och rakt på sak berättat vad de varit med om. Hon var tacksam mot dem – deras berättelser hade fått henne att förstå att det hon var med om den gången för så länge sedan inte var hennes eget fel, inte något hon borde skämmas för, utan en del av ett mönster, en väv av erfarenheter som nästan alla kvinnor delade men som man inte pratade om. 

Förrän nu. 

Hon undrade vad hon skulle säga till honom när de möttes i kväll. Impulsen att ursäkta och bortförklara var fortfarande stark – han var också ung då, han hade trots allt uträttat mycket som var bra och hon ville inte förstöra någons liv. Men det skulle bli skönt att äntligen se honom i ögonen och med klara, skarpa ord få honom att förstå vad han hade gjort mot henne. Hon reste sig och gick ut i köket, följd av Greta som svängde hoppfullt med svansen. Hon såg på klockan. Jo, hon skulle precis hinna gå en vända med hunden innan pojkarna kom. Men hon behövde få något i sig, det var otroligt hur kraftlös hon kände sig. Bullarna hon tagit fram ur frysen hade nästan tinat och hon åt en av dem i två snabba tuggor. Inte så nyttigt, men hon fick väl ta ett extra varv i motionsspåret nästa gång.

Det var gott om bullar kvar på fatet, men de skulle säkert gå åt. Hon log när hon tänkte på pojkarna som skulle göra slut på dem. Ahmed, Aadan och Julio, tre tolvåringar från Hökmyren, på tröskeln till puberteten och en värld full av begränsade möjligheter och dåliga alternativ. I värsta fall kunde det gå mycket illa för dem, men hon var fast besluten att det skulle gå bra. Här hos henne, med saft och bullar och högläsning, kunde de fortfarande vara småpojkar med tindrande ögon.

Hon hade varit lärare i snart fyrtio år, och hon visste med sig att hon var bra, lugn och auktoritativ men ändå med en förståelse för det trotsiga, det trasiga och förbittrade som gjorde att hon kunde möta även elever som sågs som besvärliga. Att hon inte fick egna barn hade länge varit en sorg, men numera kändes det som en styrka att barnen hon undervisade var hennes liv.

Greta blev som vanligt vild av glädje när hon tog ner kopplet från väggen och öppnade dörren. Hon tittade hastigt i brevlådan – det stod fortfarande ”Hans och Ulrika Nyman” på den fast Hasse varit borta i fem år – och funderade lite på vilken väg hon skulle ta, men bestämde sig för att helt enkelt gå mot skogen och elljusspåret och sedan vända tillbaka. 

Det var redan mörkt ute, det var verkligen förfärligt så korta dagarna blev när man ställde om klockan till vintertid. Luften kändes fuktig och kring gatlyktorna svävade ett dis av mikroskopiska vattendroppar. Gula löv virvlade kring Gretas tassar när hon sprang fram och tillbaka över gatan tills Ulrika stramade åt kopplet. 

De hade lämnat villaområdet bakom sig nu och gatan hade smalnat av till gångväg, men var fortfarande upplyst. Bara hundra meter fram till skogen, sedan fick det räcka. 

Plötsligt stannade Greta till och morrade dovt med raggen rest. Ulrika suckade. Förmodligen en räv, eller kanske en hare. Greta var till sjuttiofem procent golden retriever, men den sista fjärdedelen i hennes arvsmassa måste komma från någon ras med mer utvecklad jaktinstinkt, och ibland fick hon för sig saker. 

Ulrika bestämde sig för att vända om. 

– Kom nu gumman, sade hon och ryckte i kopplet, det får räcka nu. Snart kommer Ahmed och Julio och Aadan, det blir väl roligt? 

Greta tyckte lika mycket om pojkarna som de tyckte om henne, och hon viftade svagt på svansspetsen när hon hörde namnen, men stod ändå kvar och spanade ut i mörkret med den gräddvita hårremmen över ryggen i stram givakt. 

Utan att hon förstod varifrån den kom – var det en lukt, ett ljud, något i synfältets utkant? – kände Ulrika en kall knut av fruktan i magen. Håren reste sig på hennes armar och hjärtat började pumpa kraftigt som om hennes kropp anat en fara hennes hjärna inte hunnit registrera. Det kunde väl inte vara björn, så här nära bebyggelsen? Hon vände sig resolut om och började gå tillbaka mot villaområdet medan hon drog hårt i kopplet.              

Så hörde hon Greta kvida till, ett otäckt ljud som hon aldrig hört förr, och vände sig om. 

Det första slaget träffade henne över tinningen. Hon föll genast omkull och blev liggande på gångstigen medan den mörka gestalten som attackerat henne fortsatte slå och slå. 

Hennes sista tanke var att hon borde ha talat klarspråk i dikten. 

Blodsband

Blodsband

  • Förlag: Alfabeta
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-08-24
  • ISBN: 9789150120813
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny