fbpx

Första kapitlet: Blod i gruset av Mats Jonsson

Blod i gruset är Mats Jonssons första kapitelbok. Han har tidigare givit ut tre kritikerhyllade serieböcker för lågstadieåldern, senast Emelie Nicklasson & jag som belönades med Norrlands litteraturpris 2015. Hans senaste bok för vuxna var den mycket uppmärksammade serieromanen Nya Norrland, 2017.

Vi sitter i köket, Ing-Mari och jag. Mellan de rutiga köksgardinerna är hela det lilla fönstret rött av solen som precis ska gå ner bakom grantopparna. Hennes rynkiga händer flyttar sig mellan kaffekoppen, fatet, askkoppen. Leker med tändsticksasken. Tänder en cigarett till.

– Ska du aldrig sluta röka?

– Näedu! Inte när man är så gammal som jag. Då spelar det ingen roll längre.

Så hötter hon med cigaretten mot mig så att lite aska svävar iväg i kvällsljuset.

– Men börja aldrig, Mats, lova mig det. Börja aldrig röka!

Det finns ingen tant jag känner så bra som Ing-Mari. Inte ens min egen farmor. Henne kan jag vara blyg för ibland, men aldrig för Ing-Mari som sitter här i sin gamla träningsoverallsjacka och sina mysbyxor och tofflorna hon själv stickat. Ing-Mari som har gjort pannbiffar med lök till middag. Det vet jag utan att behöva fråga för det luktar fortfarande och i diskstället står den lilla emaljskålen med handtag som hon brukar servera dem i. Ing-Mari som jag träffat varje dag så länge jag kan minnas.

Det finns två lokaltidningar där vi bor. Mamma och pappa har Nya Norrland, Ing-Mari och hennes man Lasse har Västernorrlands Allehanda. Varje kväll går jag ner till dem och byter tidning och får en kola. Eller kooola, som Ing-Mari säger. Jag tänker att det ska jag alltid minnas, ända tills jag också är nästan sjuttiofem år. Att det heter ”kooola”.

Men det är inte för att jag känner Ing-Mari så bra som jag sitter här just nu med penna och kollegieblock och hör henne berätta om när hon var ung. Faktiskt så är det en nödlösning. Men det säger jag inte till henne. Det skulle jag aldrig göra.

När min lärare Charlie berättade om det stora projektet blev jag först väldigt glad, för det var så perfekt för mig. Hela resten av femman, ända fram till sommarlovet, ska vi jobba med det i både historia och svenska. Intervjua någon gammal människa om hans eller hennes ungdom. Hur det var då, vad de har gjort, om hur samhället såg ut då. Och med det menade Charlie inte samhället där skolan ligger, med hyreshusområdet och villaområdena och huvudgatan med butikerna och bensinmackarna och sågverket nere vid älven, utan hela samhället. Alla människor. Sverige.

Jag vet att historia är det bästa Charlie vet, för han pratar alltid om hur det var förr, både på vikingatiden och Gustav Vasas tid och när han själv var ung. Charlie är rätt gammal faktiskt, så någon i klassen kanske borde intervjua honom.

En hel månad har vi på oss och vi får arbeta hur vi vill, bara vi redovisar inför klassen. Min presentation ska bli bäst, hann jag tänka innan frågorna brakade loss i klassrummet.

– Får man vara två?

– Vi fyra vill jobba ihop!

– Får man göra redovisningen som en teaterpjäs?

– Måste vi göra det här? Kan vi inte ha ett vanligt prov istället?

– Vad gör man om den man vill intervjua är död?

Alla vände sig om och tittade på Arlene som satt i sin fina blus långt bak i rummet. Hon la märke till blickarna och rodnade lite, men stirrade ändå tillbaka på dem som satt närmast medan Charlie bad henne berätta vad hon menade.

– Min morfar är död, men han hade ett så spännande liv. Han jobbade som skeppsläkare när han var ung och reste över hela världen. Och sen arbetade han på ett stort sjukhus i Stockholm och forskade om sjukdomar. Jag kan fråga mamma och mormor och be dem berätta. Han skrev en bok också.

Charlie tyckte att det lät som en bra idé. Ett riktigt detektivarbete, sa han och log.

Arlene sken upp och verkade redan tänka på hur bra och speciell hennes redovisning skulle bli. Hon är antagligen smartast i klassen, men kan vara rätt jobbig. Framför mig såg jag Ulrika lyfta på ögonbrynen mot Annacarin, som drog ut sitt ansikte så det blev avlångt och muttrade ”skeppsläääkare”, liksom genom näsan. Samtidigt som de började fnittra, sa Johnny, inte så högt men tydligt:

– Det är ingen som bryr sig, Arlene, sätt dig och plugga igen och var tyst.

Arlene tryckte ihop läpparna till ett streck och böjde sig ner över den där svarta anteckningsboken hon alltid sitter och skriver i.

Charlie verkade inte höra någonting, istället tittade han på mig och måste ha sett något i mitt ansikte för han sa:

– Kom ihåg att det inte är nån tävling.

Jag vet att det inte är någon tävling och att det är fel med tävlingar, utom på gympan av någon anledning, men när jag kom hem satte jag mig ändå med papper och penna och räknade efter hur gamla mina släktingar egentligen är och vad de kan ha varit med om. Katten kom och la sig i mitt knä men det gjorde ingenting. Inget som hon gör är störande, utom möjligen när hon kräks på mitt sängöverkast. Jag fortsatte räkna. Och det var som jag trodde.

– Andra världskriget! ropade jag så högt att katten lyfte på huvudet.

Klart jag vet att Sverige inte var med i kriget, men jag har sett på teve att männen var inkallade och låg vid gränsen och väntade på att nazisterna skulle komma. Nu gjorde ju inte nazisterna det, men det hände att det kom flyktingar genom skogen eller över fjället som de svenska soldaterna hjälpte. Tänk om …

Jag ringde farmor först. Farfar är död men farmor visste säkert vad han gjorde under kriget.

– Ettnollfyratvånio, svarade farmor på sin snälla arjeplogsdialekt och när hon fick höra att det var jag började hon genast berätta att hon tagit hand om mina kusiner idag för att fritids var stängt. Jag blev lite avundsjuk på mina kusiner som bor fyra gator från farmor och får äta hennes fjorton kaksorter varje dag om de vill, men tänkte att jag har Ing-Mari ännu närmare och så kom jag till mitt ärende.

– Du farmor, vad gjorde farfar under kriget? Var han inkallad?

Först blev det tyst och jag förstod att hon var förvånad över frågan men sedan sa hon att han inte blivit inkallad. Hon visste inte riktigt varför men han var hemma och jobbade i skogen och flottningen som vanligt.

– De behövde väl såna som gjorde det också även om det var krig, sa hon.

– Jo, det är klart, svarade jag och så bad farmor mig hälsa mamma och pappa och vi la på.

Katten låg kvar i knäet och spann. Då fick jag väl ringa morfar istället. Jag är ganska blyg för morfar. Han var så sträng när jag var liten, och även om mamma säger att det var för att han var så ledsen för att mormor dött så sitter den liksom kvar. Blygheten.

– Ettnolltvåtvåtre, svarade morfar och det hördes att han blev förvånad över att det var jag som ringde. Han berättade att det var kyligt i Arvidsjaur. Blåsigt. Han hade varit ute en sväng med cykeln förut.

– Morfar, vad gjorde du under kriget? Var du inkallad?

Först blev det alldeles tyst och sedan sa han att det var han inte. Men så sa han något mer.

– Du vet, jag jobbade ju på järnvägen och det arbetet var så viktigt för, ja för landet, att vi inte blev inkallade till militären. Man kan säga att vi gjorde vår del av krigstjänsten fast vi gjorde vårt vanliga jobb.

Det lät kanske inte så spännande, men jag frågade vad det egentligen var han jobbade med på järnvägen under kriget.

– Ja, det mest dramatiska är väl med tysktågen. Du vet väl att vår regering lät tyska tåg fulla med soldater köra genom Sverige på väg ut i kriget. För att de var rädda för att Tyskland skulle anfalla oss också om de sa nej.

Nu började det bli intressant. Jag satt beredd med pennan mot blocket. Sträckte på mig så att katten hoppade ner från knäet och såg missnöjd ut. Trippade bort och la sig på sängen under hårdrocksaffischerna.

– Så jag fick köra dressin framför tysktågen och se efter så att det inte var några attentat på gång. Det kunde ha legat bomber på spåret eller så kunde någon ha fällt ett träd över rälsen. Hela mitt område var ju bara skog.

– Hände det nåt? frågade jag.

– Nej, det var lugnt varje gång. Tyvärr, får man väl kanske säga.

– Mhm. Men … hur kändes det att du … förlåt. Kändes det som att … du hjälpte tyskarna?

Morfar hummade och brummade.

– Men vad skulle jag göra? Om jag sagt nej hade jag kanske blivit av med jobbet. Då hade nån annan gjort det istället och så hade jag varit arbetslös.

Sedan sa morfar att han måste sätta igång med middagen, plättar skulle han göra, och jag sa smaklig måltid fast jag vet att morfars plättar är så feta och flottiga att de inte går att äta.

Nu sitter jag här i Ing-Maris kök med solnedgången brinnande utanför fönstret och intervjuar henne om hennes ungdom. För farfar gjorde inget speciellt under andra världskriget och morfar hjälpte nazisterna, och det vill jag inte berätta för klassen även om han bara hjälpte dem pyttelite och egentligen inte ville.

Ing-Mari berättar om hur det var i byn när hon var liten. Byn det är Stensätter, där vårt hus står uppe på kullen i kanten av skogen och hennes lilla hus ligger nedanför vårt, alldeles vid stora vägen ner till samhället där timmerbilarna kör hela dagarna från tidig morgon till sen kväll. Uppför vägen kör de tomma och slamrande på väg till skogen, nerför vägen kör de fullastade med stockar till sågverket eller massafabriken där de gör plankor eller papper av dem.

Ing-Mari berättar att både sågen och fabriken fanns när hon var barn på 1910- och 20-talet, men att skogsarbetarna högg med yxor och handsågar och fraktade ner stockarna till industrierna med slädar som drogs av starka timmerhästar. Samma hästar som drog plogen på somrarna.

– Stensätter var ju en bondby, säger Ing-Mari. Man hade små åkrar och potatisland och så jobbade karlarna i skogen på vintern. Fast fler och fler hade börjat nere på sågen och på fabriken, förstås. Men det gick ändå som en gräns mellan Stensätter och samhället. De som bodde där nere var bruksfolk, arbetare. De hade det på sitt sätt och vi i byn hade det på vårt.

Ing-Mari talar om hur fattigt de hade det hemma när hon var barn, eller enkelt kallar hon det, och att hon måste börja som piga direkt när hon gått ut skolan och bara var tretton år. Men jag vill att hon ska berätta mer om samhället. Jag frågar hur det kunde vara sådan skillnad mellan Stensätter och samhället fast det var så nära.

– Jo, alla som bodde här i byn kom härifrån. Beda på andra sidan vägen är ju min kusin. Och min mamma hade varit piga hos Löfbergs när hon var flicka, precis som jag. Det var bara om nån utifrån gifte in sig i en av familjerna som det kom nån ny hit. Som när vi gifte oss och Lasse flyttade hit.

Klockan inne i vardagsrummet slår åtta slag och snart är det dags att sluta för idag. Men jag kommer ju hit varje kväll så vi kan fortsätta när som helst.

– Nere i samhället var det som en annan värld. Du vet, innan skogsindustrin fick fart på 1800-talet var ju allt fattigt bondland, samhället och stan såg ut som Stensätter. Men pang så hade varje liten ort längs älven sitt eget sågverk eller sin egen massafabrik och växte, blev riktiga samhällen. Järnvägen kom och det låg många båtar nere vid kajen, med sjömän som pratade alla världens språk. Folk flyttade hit från hela Sverige för att jobba på industrierna. Det var annat än byn!

Ing-Mari ser riktigt längtansfull ut, och jag tänker på hur konstigt det måste vara att växa upp i en liten by i skogen utan teve eller radio och på samma gång ha hela världen bara två kilometer bort.

– Här uppe var alla likadana och hade alltid känt varandra, men där nere vid älven var det bara en himla röra. Det var stockholmare och värmlänningar och skåningar och folk längre norrifrån. Gamla sjömän med tatueringar och såna som studerat och pingstvänner och kommunister och jazzmusiker och fotbollsspelare om vartannat. Ingen ordning alls, men spännande var det!

Egentligen måste jag gå hem nu, och Ing-Mari ser trött ut fast hon ler. Men jag har blivit nyfiken på en sak. Måste ställa en fråga till.

– Varifrån kom Lasse då? Hur träffades ni?

– Han kom ganska nära ifrån, faktiskt. Neråt Frånö söder om stan. Han fick arbete här på sågen och vi träffades på en vinterdans på Folkets hus. Januari 1932 var det, hu så länge sen. Stilig var han, inte lång, men stilig med den där mörka, allvarliga blicken. Han såg ut som att han bar hela världens sorger på axlarna, och jag tänkte att de ska jag allt dansa ur honom.

Nu ser Ing-Mari ledsen ut. Jag vågar inte fråga om hon lyckades dansa bort Lasses sorger, för jag vet ju hur det är. Inte hur det var då när de var unga, men jag vet hur det är nu. Ing-Mari suckar och skakar på huvudet så att de vita lockarna guppar.

– Det är bara skräp med Lasse. Vet du att han inte känner igen dottern våran längre? Han trodde att hon var jag! Sen när jag kom in till honom så kände han ju igen mig men då trodde han att vi var jag, båda två.

Hon skakar hårdare på huvudet och skrattar, men det är ett skratt som får mig att vilja resa mig upp och gå runt köksbordet och ge henne en kram. Men vi brukar inte kramas, inte sedan jag blev stor. Så istället sitter jag och tittar på mina anteckningar och vet inte vad jag ska göra.

– Jag måste nog gå nu, säger jag till slut. Klockan är mycket.

– Ja, herregud, snart halv nio är hon. Men gå in och ta en kooola först.

Ing-Maris kök är så litet. Bara ett och ett halvt steg så står jag i dörren till vardagsrummet. Där inne är det som en mysig grotta med murriga medaljongtapeter, blommor, kuddar med virkade överdrag och element så varma att jag kippar efter andan. Lasse ligger på soffan och sover under en filt. Hans fåtölj i hörnet är tom. Det var alltid där han satt innan det blev skräp med honom. Redan när jag var riktigt liten satt han jämt i fåtöljen i hörnet med käppen lutad mot armstödet och blicken fäst på teverutan eller en tidning. Svårt att röra sig hade han, men nog kände han igen folk.

Det där allvaret Ing-Mari pratade om fanns där, men visst kunde Lasse skämta. Skojbråkade med pappa om vilken av tidningarna som var bäst. Retades alltid med Ing-Maris kompis Aina när hon kom förbi för att ta Ing-Mari med ut på fisketur.

Nu ser han så liten ut under filten. Hans hud sitter spänd över det magra ansiktet så att han liknar, nej … inte tänka på det, tänk inte på … att Lasse ser ut som en … mumie.

För sent. Tänkte på det. Och skålen med kooolan står där den alltid har stått, på soffbordet längst inne i hörnet, så jag måste luta mig över Lasse för att ta en kooola. Är egentligen inte sugen men tar en för Ing-Maris skull. För att i alla fall någonting ska vara som vanligt.

Jag ställer mig nära soffan och sträcker mig över Lasses huvud, fiskar upp en kola i lila papper, en lakrits.

Då kraxar Lasse till och jag blir rädd.

Så rädd att jag stöter till skålen som säger klonk. Klonket får Lasse att öppna ögonen.

Det är som en dimma framför Lasses ögon.

Hans arm flyger upp från filten och griper tag i min handled.

Det gör ont och Lasses hand är som en klo.

Och han skriker.

Han skriker och han skriker.

Tre ord skriker Lasse, så högt att det ringer i öronen.

– BLOD I GRUSET!

Han skriker det igen och igen.

– BLOD I GRUSET! BLOD I GRUSET!

Blod i gruset

Blod i gruset

  • Förlag: Alfabeta
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-09-04
  • ISBN: 9789150120875
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny