fbpx

Första kapitlet: Se mig falla av Mons Kallentoft

Se mig falla är berättelsen om en fars desperata sökande efter sin älskade dotter. En tät och febrig skildring av det mörker som döljer sig under semesterparadisets glittrande yta. Tre år har gått sedan Tim Blancks sextonåriga dotter försvann under en resa till Mallorca. Han har lovat henne att aldrig sluta leta, ett löfte som slitit sönder hans äktenskap och fått honom att bosätta sig i Palma, där han försörjer sig som privatdetektiv. 

Tim har kört upp i bergen. Parkerat på en nattsvart utkiksplats och ser ner på Magalufs ljus. Härifrån syns Benny Hill-skylten lysa mörkare röd, och spårljusen från Tivoli Nightclub är fortsatt oroliga.

Det extra tåliga liggunderlaget är kvar i bagageutrymmet och han har satt sig direkt på en klippa. Stenen är hård mot svanskotan, och han gillar det, för den obekväma känslan håller honom vaken, får tankarna att vandra.

Ett tag trodde han att det fanns en gräns för girigheten även på Mallorca, även i Palma. Men det gör det inte. Fyra professorer på universitetssjukhuset Son Espases startade en fond för cancerforskning. Döende människor betalade tjugofemtusen euro till fonden i utbyte mot behandling med den revolutionerande metod som forskats fram och som skulle rädda deras liv. Patienterna belånade sina hus, tiggde av vänner och släktingar för att bekosta kuren. Metoden var påhittad, pillren socker och fonden en pengamaskin för de fyra.

Bilar, båtar, hus, horor.

Döda patienter.

När Diario de Mallorca avslöjade bluffen spelade invånarna på ön upprörda. Vissa var det säkert också. Ingen vill bli påmind om sin svaghet. Vi är sårbara nära döden.

På Las Cruces, hans kvartersbar, förfasades däremot inte klientelet. Man ryckte på axlar och konstaterade att man inte får bli dum i huvudet bara för att man får cancer.

Professorerna försökte sälja falsk alzheimermedicin också, medicin som skulle stoppa eskalerande glömska och återskapa det som gått förlorat, en baklängeskur i drömmar.

Tim betraktar den röda skylten.

lliH ynneB.

Han sitter länge på klippan. Ljusen i Magaluf släcks aldrig, de försvinner bara in i gryningen, precis som Emme gjorde.

När Tim styr bilen in mot Palma slår han på stereon. ”Maria” med Blondie strömmar ut ur högtalarna.

Debbie Harrys röst. Orden hon sjunger om den självsäkra, ouppnåeliga flickan, kvinnan, på väg in i sig själv, som en dröm, frammanar minnet av alltings början.

Emme satt vid köksbordet, visade honom charterföretagets hemsida, läste högt, som om hon först allvarligt och sedan ironiskt citerade Rilke, något av det han skrev om konst och unga människors erfarenheter, det råa värdet i dem.

”Mallorca är ett av våra mest älskade resmål. Här finns tapasbarer med skön stämning. Böljande vallmofält, grönskande olivlundar, hav, berg och ljuvliga stränder. Och så den hett eftertraktade Medelhavsvärmen – från början av april till mitten av oktober.”

Hon såg upp.

”Mallorca har allt”, fortsatte hon. ”Från familjevänliga stränder till charmiga byar, fartfyllda badorter, spaanläggningar, träningshotell och storstaden Palma. Hotell i bästa läge för romantiska par, barnfamiljer, kompisar eller hela tjocka släkten.”

”Det räcker”, sa han. ”Jag fattar vad du är ute efter, dummare är jag inte.”

”Pappa, lyssna på det här. Många särdrag gör Mallorca unikt. Som den fjorton kilometer långa stranden i Alcúdia och den gamla spårvagnen mellan Sóller och havet. Eller vingårdarna och serpentinvägarna kring Deià och Valldemossa. För att inte tala om Palma, med sina jugendfasader, designbutiker och sin mäktiga katedral.”

Han låter hennes ljusa röst tona ut, minns den som bomullen i lakan som tvättats och åter tvättats, en mjukhet som bara tid, omtanke och drömmar kan ge.

Han håller ratten stadigt, musiken dånar i kupén, han måste hålla sig vaken, får inte somna nu. På avstånd ser han katedralen, La Seu, solen klar bakom den nu, och han vill fälla ner bländskyddet men låter bli. Det skarpa ljuset och sången håller sömnen borta.

Debbie Harry sjunger om levande ljus, om Ave Maria.

Det är högsäsong. Ön vaknar till ännu en dag, och hon sträcker på sig, gäspar, rufsar till håret.

Först kom talayoterna, sedan romarna, byzantinerna, sedan morerna och så aragoneserna som byggde katedralen ovanpå en moské. Fascisterna, turisterna. Sangria, vitkalkade resorter, berg som i osynliga rörelser övergår i stup som leder rätt ner i vatten vars svall varje dag skapar nya nyanser av blått. Stränder med sand som damm. Cyklopfria grottor, sirener som lockar med olivolja och vin. Simbyxor på, smorda pedaler, en perfekt sving, backhand.

Tjugosex miljoner turister förra året, tre miljoner fler än året innan. Tvåhundratusen starter och landningar på flygplatsen Son Sant Joan. De kommer i horder, en barbarisk invasion av barbarers land, drivna av längtan och rädsla, och han förstår dem. Här finns inga terrorister, inga bomber, inga afghaner i svarta getskägg. Här finns solen, spriten. Det finns inget som egentligen måste ses. Man kan bara luta sig tillbaka i en solstol för tio euro dagen, under ett parasoll för fem, och låta vinterns och vårens arbete falla i glömska.

Det här är glömskans ö, och du kan gå bort dig i landskapets skönhet, försvinna in i bergens dolda dalar, och varje gång du tittar upp är himlen blå, inget står mellan dig och din skapare, du ser in i hans ögon och han är inte tyst, han viskar, allt är bra, du har ett bra liv, du väljer rätt.

Emme fortsatte läsa. Hennes röst var djupt ironisk nu, bomullen ett skarpt rivjärn.

”Sedan får man inte glömma hur bekvämt ordnat allt är på Mallorca. Välskötta stränder, strandpromenader, smidiga kommunikationer, cykel- och dykföretag, vandringsleder och golfbanor – allt finns till hands.”

Han kör längs havet, mot sömnen, ner i staden, förbi de övergivna höghusen vid Calle Martín Costa just innanför ringleden vid Son Dameto. Husens fönster gapar mörka och tomma, men de verkar ändå blicka ut över staden, över ön och bukten, och undra vad det är de egentligen ser, snarare än vatten, himmel och sten.

På de tretusensexhundrafyrtio kvadratmeter han delar med två miljoner människor denna morgon, vaknar de flesta en aning lyckliga. Trots att de är bakfulla, besvikna och trötta, nedtryckta i marken av omständigheter och elakheter, av åren som kommit och gått, är de vid liv, nära det som de fått lära sig är lyckans treenighet.

Solen, havet, stranden.

Är det Emme som sjunger om att gå på luft, sväva fram som en miljonär?

Inte somna nu, Tim. Inte somna.

Se hur de badar, hur de njuter av solen, människorna.

Bli inte galen, pappa, sjunger hon, bli inte galen nu.

Se mig falla

Se mig falla

  • Förlag: Bokförlaget Forum
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-05-03
  • ISBN: 9789137153391
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Relaterade nyheter

Stäng meny