fbpx

Första kapitlet: Ett kilo socker av Helena Trus

Ett kilo socker handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Vad händer när ingen av dem längre finns?

Prolog 

Februari 1943, Stojańce, Polen 

De möter hennes blick men säger ingenting. Tittar undrande på henne men rör sig inte ur fläcken, som om de är paralyserade. De bara är, i halmen, andas, blinkar. Den ena ligger ner, den andra står. De tittar inte ens på varandra, yppar inte ett ljud förutom när stalldörrens gångjärn gnäller. Den öppnas varje kväll efter mörkrets inbrott. Då kan någon av dem sakta röra sig mot dörrspringan för att försöka smita ut. 

Kan de inte bara svara henne, bekräfta att de hör henne. Istället för att bara stirra, som om det hon säger inte betyder något. Varje gång stalldörren öppnas hoppas hon att det ska vara mamma och pappa. Mamma sa ju att de snart skulle komma efter henne. Att hon ska få vara tillsammans med sin lillasyster Fanny igen. 

Tystnaden påminner henne om nätterna hemma, då Chorosnica var helt stilla. Inga röster, inga hovar mot gruset, inga ånglok som närmade sig stationen bakom deras gård. Hunden Filus hade sällan anledning att skälla. 

Herman och Jacob brukade ofta spekulera i vad som händer i skogen när mörkret faller. Själv var hon inte vidare intresserad, det okända lockade inte henne på samma sätt. Hon förstod aldrig riktigt brödernas fascination för mörkret. Men för dem var mörkret något spännande och de försökte övertyga henne om att hon inte skulle vara rädd. 

Nu är hon instängd i mörker. Omgiven av murkna träplankor på golv och väggar. Fukten har satt sig i hennes kläder, i hennes hår. En numera bekant stank som inte längre stör henne. 

Den enda människan hon pratar med är Gorski. Han hämtar in henne till huset om kvällarna och förser henne med kålsoppa och en bit bröd. Hans fru har redan gått och lagt sig med barnen. 

Hon äter maten under tystnad, ensam vid det långsmala matbordet. Hon kan inte minnas att hon eller någon annan i hennes familj någonsin ätit ensam. Det skulle mamma aldrig tillåta. 

I början ville hon gärna se sin spegelbild, försäkra sig om att hon fortfarande såg ut som vilken annan 14-årig flicka som helst. Numera ignorerar hon spegeln i farstun, trots att det kan innebära några minuter till i värmen, i det trygga, om hon dröjer sig kvar. 

I ena hörnet av stallet ligger det hon äger, en brun ryggsäck med några klänningar som ombyte och ett par extra sockor som mamma packat ner innan hon tvingades lämna. Stallgolvet är hårt, kallt. Madrassen lyckas knappast hålla kylan borta och filten räcker inte ner över fötterna när hon drar upp den över öronen. Hon får välja, antingen fryser hon om tårna eller om öronen. 

Gorski har varnat henne, det skulle innebära döden för dem båda om hon går ut i dagsljus, om hon upptäcks. På dagarna finns det inte så mycket mer att göra än att ligga där på rygg på madrassen och stirra upp mot taket. Stirra upp mot gliporna mellan träplankorna. I bästa fall kan hon även lyckas sova några timmar. På kvällen tänker hon samma tanke, en förundrad tanke om hur ännu en dag har gått, hur minuterna som känts som en evighet passerat, hur hon klarat ännu en dag utan att förlora förståndet. Egentligen borde hon vara tacksam att slippa stanken och misären i ghettot. Sjukdomarna, synen av döda kroppar som ligger blottade på gatorna. 

Det enda sättet att hålla sitt löfte till mamma och pappa, få tiden att gå, är att prata med de enda två som gör henne sällskap i stallet. Så hon fortsätter att berätta. Ofta bara fragment av livet före. Som när de stod på rad och väntade på att få se Fanny för första gången, uppklädda och nykammade, som om de inväntat en kunglighet. Hon, hennes bröder Herman och Jacob, och så pappa. Hon med den mörkblå, veckade kjolen och vita blusen hon egentligen bara brukade ha på sig vid stora högtider. Håret hade hon själv flätat. 

Nu kunde de urskilja dem, i ett moln av damm som hästhovarna rörde upp i gruset. Hennes nyfödda lillasyster Fanny låg som ett litet knyte i mammas famn. Tillsammans hade de rest i några timmar från mormor Sima och morfar Zysie i Lubin, där Fanny hade fötts. Att bära på Fanny var som att bära på en fjäder. När hon för första gången fick hålla sin lillasyster i famnen hade pappa retats med henne. 

»Cyla, nu har du verkligen fått konkurrens«, sa han och skrattade. 

Hon var elva år när Fanny kom till världen och hade fram tills dess varit ensam flicka i familjen, förutom mamma förstås. Men för henne innebar tillskottet en alldeles egen bundsförvant, Herman och Jacob hade ett speciellt band till varandra. Och det fanns saker som bara passade för pojkar att göra. 

De fick extra undervisning i hebreiska, religion och judisk historia, för det var högre krav på pojkar att lära sig Moseböckerna, hade pappa förklarat. Eftersom det inte fanns en synagoga i Chorosnica kunde det i framtiden bli Herman och Jacobs ansvar att hålla gudstjänster i biblioteket hemma. Rummet var praktiskt taget kvadratiskt, med bokhyllor från golv till tak längs väggarna och plats för att ställa stolar på rad i mitten. Pappa brukade stå i ena änden av rummet, vid skrivbordet, där han kunde placera bönebok och Torah. 

På vintern var det inte heller passande för flickorna i byn att åka kälke i hög fart nerför kullen vid skogsbrynet. En eftermiddag hade en grannfru kommit springande hem till familjen och skvallrat. Grannfrun hade minsann sett Marims och Moses dotter åka på rumpan nerför den snötäckta backen tillsammans med pojkarna. 

»Olydig flicka«, kallade kvinnan henne. 

Samtalet i farstun pågick en stund. Mamma förklarade att hennes dotter verkligen inte varit i någon backe, utan hemma i köket för att lära sig sticka och brodera. Grannfrun fick fortsätta jakten på flickan som varit olydig. Efteråt kom mamma in på hennes rum och gav henne en barsk blick, för att sedan brista ut i skratt. 

De tittar på henne men säger fortfarande ingenting. Det är först när en av dem vänder sin lurviga, vita rumpa mot henne och buffar i höbalen som hon slutar prata och försöker somna. Den andra skuttar mot hörnan tvärsöver rummet, lyfter på bakbenet och kissar. Geten och kaninen har varit hennes närmaste vänner i flera månader, ändå har hon inte gett dem några namn. 

Det är enklast så, kommer hon fram till. De kommer ändå snart att skiljas åt. Den här tillvaron måste vara tillfällig, hon får inte ge den för skarpa konturer. 

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny