Deckarförfattaren Mons Kallentoft ger oss en inblick i sin arbetssommar på Mallorca. Han är i slutskedet av en ny roman som han hoppas kommer att överbrygga gränsen mellan genrelitteratur och finlitteratur.
Text: Mons Kallentoft
Det har varit en arbetets sommar för mig, detta.
Timma efter timma efter timma vid datorn, där jag förfärdigar en ny roman som jag hoppas ska bli bättre än allt jag någonsin har skrivit.
Jag hoppas det är en bok som en gång för alla kommer överbrygga gränsen mellan genrelitteratur och finlitteratur. Det har inte hänt sedan Händelser vid vatten.
Men nu är det alltså hög tid igen.
Vi får se om jag lyckas. Min förläggare har läst och kallar den kort och gott för ”mästerverk”.
Nog om det.
Det är trettionio grader utanför min lägenhet i Palma, så det bästa att göra är att jobba. Skriva. Skapa. Jag arbetar jämt, alltid, och ska göra så så länge jag kan. Riktiga konstnärer arbetar alltid. Utan undantag. Det finns få riktiga konstnärer, de är sällsynta som tigrar i Indien.
Men idag går ändå arbetet trögt. Vi hade en italiensk familj på middag igår. Det blev blött och sent, massor av mat och ännu mer starka och stora känslor. De åt gladeligen av matjessillen med cirka en liter smält franskt smör till. Två inledande snapsar gjorde ”La mama” avsevärt berusad. Ljusen blinkade från bukten, plan flög och landade och det var i allt en magisk Palmakväll.
Men som sagt, idag arbete.
Av det slöare långsamma slaget, den illamående andningens ton och stil och tempo. Bokstäver som skrivs baklänges. Som om det går att oskriva en skriven bok.
Luftkonditioneringen dånar här inne. Det vill inte bli kallt. Så svetten rinner i pannan när jag skriver det här.
Jag var nyss i bergen några dagar. Det var lika varmt där.
Jag förfasas just nu av det som händer med poeten Anders Carlson-Wee.
Han publicerade en dikt i The Nation, där han milt använde Black English, trots att han själv är vit. Där han skildrade en tiggare, hemlös, kanske något annat.
Det tog hus i helvete på sociala medier, ty en vit man ska inte skriva om annat än vita män, finns det många som anser.
The Nation och poeten själv bad om ursäkt.
Det skulle de inte ha gjort.
Det är varje författares och konstnärs skyldighet att ikläda sin den andres erfarenhet. Det är det vi har konsten till. Förståelse. Inte hat, och krav på tystnad. Det är nu så att ingen människa äger sin erfarenhet allena. Inte du, inte jag. Ingen. Och tur är det, för förr eller senare går du ensam ut ur denna värld, så vörda att du inte behöver vara det i denna, om så bara i det att någon försöker förstå din upplevelse av den här världen.
Jag skriver om kineser, puertoricaner, mexikaner, nigerianer, spanjorer, mallorkiner, tyskar, danskar, svenskar och holländare och hundra nationaliteter till i boken jag berättade om ovan. Jag skriver om barn, män, kvinnor, i alla regnbågens färger och former. Och jag gör det med medkänsla, jag försöker ikläda mig alla mänsklighetens skepnader, för att känna mig lite mindre ensam.
Det går så där i den tid vi lever i.
Om gästbloggaren:
Mons Kallentoft, författare och journalist, bor på Mallorca med sin familj. Hans serie om kriminalinspektör Malin Fors har översatts till ett tjugotal språk och sålt i över tre miljoner exemplar världen över. I oktober 2018 utkommer den tolfte delen i serien, Himmelskriket (Forum). Tillsammans med Anna Karolina har han även skrivit den populära Herkulesserien, där femte boken Falco (Bookmark förlag) är nyligen utkommen och ligger på topplistorna.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!
