Sommartuggare 2018: Kerstin Bergman

Kerstin Bergman, CrimeGarden. Foto: Lars Clason

Deckarfantasten Kerstin Bergman drar i sitt Sommartugg kopplingar mellan sommar, bad, läsning och barndom. Hon skriver om en livslång relation till litteratur och om tacksamhet för allt hennes pappa har gett henne. Ett par boktips smyger hon också in lite längre ner.

Text: Kerstin Bergman

För mig är årets sommar den badrikaste i vuxen ålder. Jag badar i hav, i sjöar, stenbrott och vattenfyllda sandtag. I Dalsland, Norge, Östergötland, Halland, Blekinge, Småland och hemma i Skåne. Tar morgondopp, kvällsdopp och till och med någon enstaka stranddag. Förutom den efterlängtade svalkan finns det också en enorm frihetskänsla i att omslutas av vattnet, i känslan av viktlöshet och ensamhet i kombination med tryggheten som skapas av den fysiska närheten, av vattnet mot huden.

ANNONS

För mig har bokläsning alltid varit förknippat med en motsvarande kombination av frihet och trygghet. Att ensam uppleva och utforska något – som känslan när jag dyker ner i det svala vattnet: simtag efter simtag nedåt, inåt, alltmedan svalkan sprider sig genom kroppen, samtidigt viss om att ytan alltid finns där ovanför, redo att ta emot mig. Nyfikenhet och kicksökande inom trygga pärmar.

Barndomens godnattsagor fick mig att älska berättelser och att själv läsa tidigt. I ettan lånade jag Kulla Gulla-serien på skolbiblioteket på Ekerö, på mellanstadiet alla vuxenromaner på nyhetshyllorna i lokalbiblioteket i Sturefors. Under högstadietiden i Linköping var några av favoriterna Stephen King och John Irving. Gymnasiet i Norrköping förknippar jag med Sagan om ringen-världen och allehanda kioskromaner – från Isfolket-serien och Barbara Cartland till Remo. Folkhögskoletiden i Vingåker och Vikingstad med Marianne Fredriksson, och universiteten i Linköping och Lund med de litterära klassikerna – och inte minst med Lars Gustafsson, vars böcker jag avhandlingslevde med under många år. Men parallellt med allt annat läste jag alltid deckare.

Jag tänker ofta på Eva Aronsson, min lärare i svenska på högstadiet. Hennes strategi var att huvudsaken var att vi läste, att läsning skulle vara njutningsfullt. Sen var det oväsentligt om man läste en serietidning eller en Nobelpristagare. Genom just att man läser sker oundvikligt en gradvis utveckling av såväl läsförmåga som smakpreferenser. Det förhållningssättet har jag alltid burit med mig, och därför har jag alltid haft svårt för alla former av litterär snobbism. Böcker kan ha många olika kvalitéer. Men tillbaka till deckarna.

ANNONS

Kitty, Mästerdetektiven Blomkvist och Fem-böckerna varvat med regniga simskolemorgnar i mörka Dalslandssjöar. Maria Lang, Agatha Christie och märkestagning med längddyk, höjddyk och djupdyk vid Stureforsbadet. Mysrysare med sommardagar på Himmelstalundsbadet i Norrköping. Wallander, Nesser och Marklund med klipphopp i Dalby stenbrott och nattdopp i Västersjön vid Hallandsåsen. Michael Connell, Karin Slaughter, Patricia Cornwell, Tana French och så småningom mer och mer svenska deckare – och även en del mer exotiska bad: tubing i Texas Hill Country, strandliv vid Mexikanska golfen, i Abruzzo och Katalonien. Nu senast surfing på Bali med deckare av Stina Jackson, Bettina Bieberstein Lee och Mattias Edvardsson.

Det där med semester och deckarläsning i hängmattan är en sliten klyscha, och oftast brukar det innebära att ligga inne i soffan och läsa när det regnar och blåser. Men med årets badsommar har kopplingen – och parallellen – mellan bad, semester och deckare blivit på riktigt. Och nog känns det mest som semester även om det samtidigt är mitt jobb att läsa deckare. Min sommarläsning handlar förutom en och annan recension mest om jurybedömning: för Svenska deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare och årets deckardebutant; för Glasnyckeln (priset för bästa nordiska deckare); och för Crimetimes/Specsavers deckardebutpris.

I våras dog min pappa. Förutom alla känslorna av sorg, förlust och saknad har det också inneburit en mental djupdykning i barndom, livsval och varför saker blir som de blir. Kanske borde den här texten handlat mer om mitt arbete i deckarbranschen som föreläsare, moderator, recensent, bloggare och lektör inom mitt företag CrimeGarden. Kanske lite om kopplingen mellan trädgård och deckare också.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Det hade nog varit på sin plats att skriva något om hur svenska deckare ofta lägger ett så stort fokus just på skildring av platser och natur. Jag borde kanske skrivit något om Anders de la Mottes fantastiska Höstdåd, som var en av mina personliga deckarfavoriter förra året. Där är det dock inte sommarvärme och lyckokänslor som sänker sig över stenbrottet uppe på Hallandsåsen, utan höstdimmor, fallande löv, förmultning och död. Där är det miljön och det förflutna man djupdyker i, inte i första hand vattnet – även om lite av sensommarvärmen nog dröjer sig kvar just där.

Eller kanske borde jag skrivit något om en av fjolårets bästa debutdeckare, Annabelle av Lina Bengtsdotter, som kretsar kring Gullspång och kring vattnet som utgör gränsen mellan Värmland och Västergötland, en plats, ett vatten och en historia som jag tänkte mycket på tidigare i somras när jag körde genom trakten på väg från Oslo till Östergötland. Även där är vattnet djupt och svart och förföriskt, men den gången blev det inget stopp och inget bad. Kanske hade läsupplevelsen, trots den fina skildringen, gjort att jag tvekade lite inför att stanna till.

Det som istället främst ville upp till ytan när jag ombads skriva något personligt var tankarna av tacksamhet som så mycket kretsat kring den här sommaren. Tacksamhet för att jag haft en pappa som fått mig att älska Dalslands mörka sjöar, trots att han inte badade själv. För att jag haft en pappa som hade en komplett Maria Lang-samling och som bidrog till att varje barndomskväll avslutades med en godnattsaga, trots att han under min uppväxt nog aldrig läste skönlitteratur, det var mammas område. För att jag haft en pappa som betonade vikten av att vara social och skapa kontakter för att komma någonstans i arbetslivet, trots att han var ganska blyg och efter pensionen sa att han önskade att han själv varit mer social. För att jag haft en pappa som alltid sagt att jag kan klara precis vad jag vill och att det inte finns något som heter ”jag kan inte”, vilket fått mig att ta en del omvägar, men också gjort att mina livsval alltid styrts mer av lust än av rädsla. För att jag haft en pappa som alltid stått både för trygghet och för en enorm nyfikenhet. Som fått mig att våga kasta mig ut och söka spänning och att – oavsett om det gäller att dyka ner i ett vattenfyllt stenbrott eller i en riktigt skrämmande deckare – njuta av resan och veta att jag alltid kommer upp till ytan igen.

Om gästbloggaren:
Kerstin Bergman är litteraturvetare, deckarrecensent och medlem av Svenska deckarakademin. Som skribent, föreläsare, moderator och lektör inom deckarområdet driver hon företaget CrimeGarden och bloggar om deckare på crimegarden.se.

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.