Knarkbyrån av Viktor Lleshi – kapitel 1

Hugo Carlén drömmer om dyra bilar, vackra kvinnor och stora pengar – inte om likkistor och sörjande änkor. Samtidigt håller hans far på att köra familjeföretaget Orthéa Begravningsbyrå i botten. Drömmen om ett playboyliv blir en mardröm när en tvivelaktig bilaffär sätter Hugo i skuld till en albansk knarkkung: Zoltan.

För att lösa sina egna och familjens problem börjar Hugo använda begravningsbyrån för att tvätta pengar och transportera knark i företagets bilar. Allt i största hemlighet för att inte Hugos syster, kriminalpolisen Matilda, ska komma honom på spåren.

Precis när pengarna börjar rulla in begår Hugo det största brottet av alla. Ovetandes om konsekvenserna förälskar han sig i knarkkungens vackra dotter Almira.

Serien följer familjen Carléns kaosresa in i den kriminella världen där allt – familjeband, vänskap och rikedomar – sätts på spel i jakten på kärlek och snabba pengar.

Knarkbyrån är den första delen i den debuterande författaren och polisen Viktor Lleshis fartfyllda Breaking Bad-historia.

Här kan du provläsa det första kapitlet.

VIKTOR LLESHI är begravningsentreprenören som blev polis. Redan som 15-åring började Viktor arbeta i begravningsbranschen och har genom åren blivit mer bekant med döden än liemannen själv. Idag är han polis och arbetar som gruppchef i yttre tjänst.

Kapitel 1

”Här pappa”, säger Hugo Carlén.

Ljuset från hans ficklampa lyser upp en mörkgrön kroppshydda som ligger i en rutig soffa med sprucket tyg. Sommarstugan strax utanför Örebro är inrökt, smutsig och trång. Den förruttnade och uppsvullna kroppen är täckt med stora vita fläckar. Hugo vet precis vad de vita fläckarna är och han får det bekräftat när han tillsammans med sin far, Gustaf Carlén, tar sig närmare soffan. Vita likmaskar. I tusental.

”Varför ska du alltid ta med mig på de här skitjobben? Kan jag inte bara få åka med på en enkel hängning någon gång? Något rent och torrt?” säger Hugo och blänger på sin far i mörkret.

”Lite tid ihop som far och son är väl aldrig fel”, svarar Gustaf med hurtig ton samtidigt som han böjer ner överkroppen för att inte slå huvudet i den spindelnätsbeklädda lampan som hänger snett över soffbordet.

Hugo slänger en blick över den svarta bordsskivan som är fylld till brädden av tomma ölburkar, överfulla askkoppar och porrtidningar av grövre kaliber. Motbjudande. Speciellt den billiga ölen. Han vänder bort blicken och noterar sig själv i den spruckna spegeln på väggen bredvid den gamla tjock-tv:n. Han rättar till sitt blonda hår i den sidbena han eftersträvar och konstaterar att takhöjden knappast är gjord för hans hundranittio centimeter.

”Skit i spegeln nu”, säger Gustaf.

Att han skulle vara, ens på en mikroskopisk nivå, lik sin far tror han inte en sekund på. Även om hans mor har en förkärlek till att ständigt påtala det. Nog för att hans far ofta är stiligt klädd, men han är knappast atletiskt byggd eller berikad med samma hårväxt som Hugo är. Dessutom avverkade han sin femtioårsdag för ett drygt halvår sedan med en ofta påtalad ryggsmärta till följd. Hugo undrar ofta om han faktiskt har riktiga smärtor eller om det mest är kutym att klaga på ålderskrämpor inför sina jämnåriga arbetskamrater på familjeföretaget.

Hugo vecklar ut båren på golvet bredvid soffan medan hans far tar fram tjock plast som han täcker över båren med.

”Vad gör du?” frågar Hugo.

”Vadå?”

”Var har du liksäcken?”

”Ta tag i fötterna nu så drar jag ner överkroppen.”

Hugo står still och funderar om hans far fått en stroke eller om han bara är dum i huvudet.

”Skärp dig, var har du säcken?”

Han vägrar dra ner den förruttnade fettklumpen vars maskar snart kryper ut med kroppen själva om de inte skyndar sig.

”Vi har ingen säck nu”, säger hans far och börjar förgäves dra i armarna.

Hela tygsoffan ruckar på sig då förruttnelseprocessen förenat mannen med soffans tyg. En tavla vars halvlyckade avbildning av Örebro slott faller från väggen bakom soffan och träffar golvet i ett kras.

”Är du seriös? Ingen säck?”

Hugo himlar med ögonen och inser att han inte kommer vinna striden. Kroppen ska ut ur den förfallna stugan oavsett om de har en säck eller inte. Han tar på sig dubbla nitrilhandskar medan Gustaf fortsätter att rycka i armarna.

”Lugna dig”, säger Hugo utan att stressa.

Gustaf släpper taget om armarna som genast glider tillbaka i ursprungsläget. Typiskt hans far. Den senaste tiden har han hållit allt hårdare i företagets pengar. Hugos storasyster Matilda har i åratal förgäves försökt förklara för deras far att det kostar pengar att tjäna pengar, en filosofi som bara delvis förankrats i hans hjärna. Den verkade dock inte ha fastnat på den hjärnhalva där logiken finns, vilket innebar att firman dragit på sig alldeles för höga kostnader på nya bilar och fina kontor i stället för att satsa på marknadsföring och kundrelationer. Hugo, vars tankar om sin fars förmåga att leda byrån redan är lågt ställda, konstaterar att han tydligen tänkt överträffa sig själv i natt.

”Ta tag i fötterna nu”, säger Gustaf otåligt och tar åter tag om armarna.

Hugo tar ett kraftigt grepp kring fotlederna och försöker i största möjliga mån undvika maskarna. Han känner hur den porösa hudkostymen spricker upp och köttet runt smalbenen formas efter hans kraftiga grepp. Den söta och unkna lukten som redan varit påtaglig blir tio gånger värre när huden spricker upp och några av de vätskefyllda blåsorna briserar. Med största sannolikhet är det just därför de två poliserna står kvar utanför sommarstugan, lyckligt lottade med frisk luft och luktfria uniformer. Efter tre kraftiga ryck lossnar kroppen och glider ner på den inplastade båren. Hugo släpper genast taget och tittar på sina nitrilhandskar med avsmak. Hud och köttslamsor sitter kvar i gummit. Två vita maskar hasar sig förvirrat fram på den sträva ytan. Vidrigt. Han tar av sig det första paret och slänger ner dem bland plasten. Med hjälp av silvertejp och snitsiga vikningar blir kroppen så emballerad den nu kan bli utan en ordentlig liksäck.

”Du ser, det går utan säck”, säger Gustaf och ler mot sin son.

Ett leende som endast kan beskrivas som självgott.

”Nu sparade vi nästan tusen spänn till firman”, tillägger han.

”Mm”, mumlar Hugo och tittar bort mot köket där ett berg av soppåsar når taket.

De drar åt spännbanden som håller kroppen på plats och spänner ett rött skynke i sammet över båren. Hugo hukar sig ner och greppar tag om den kalla metallramen.

”Vänta”, säger Gustaf.

”Vad?”

”Kan du ta huvudänden, min rygg du vet …”

Hugo gör inte ens en ansträngning att kommentera beklagandet.

De byter plats och bär ut båren från sommarstugan. Utanför den ruttna ytterdörren står en mörkgrå skåpbil av märket Volkswagen uppbackad. De extra blixtljusen som är monterade under stötfångaren lyser upp omgivningen och de två uniformerade poliserna som tittar på dem med tacksamhet. Det är en man och en kvinna som ser ut att vara av yngre årsmodell. Bakluckan på skåpbilen är öppen och en skiva i rostfritt stål är utdragen en halvmeter utanför bilen. Hugo kryssar baklänges mellan fler tomma ölburkar på den vildvuxna gräsmattan och placerar sin ände av båren på skivan. Gustaf skjuter in resten av båren och släpper sedan taget. Fjädringen på skåpbilen sjunker samtidigt som han pustar ut.

”Det krävs jävligt sjuka personer för att klara av det ni gör”, säger den manliga polisen och flinar bakom deras ryggar.

Hugo vänder sig om med en blick som talar för sig själv. Polisens leende avtar och han faller in i tystnad. Far och son placerar sig framför båren och bugar djupt innan de gemensamt stänger bakluckan om mannen som permanent kommer lämna sin sommarstuga. Respekt. A och O i branschen.

”Man vänjer sig vid jobbet, för att svara på ditt påstående”, säger Hugo och vänder sig tillbaka mot polisen.

”Ni gör ett väldigt bra jobb i alla fall. Jag menade bara att jag är imponerad över att ni klarar av det”, tillägger polisen vars polerade flintskalle reflekterar månens ljus mellan de fluffiga molnen på natthimlen.

Hugo får en känsla av att det är en nödlögn när han kliver in på passagerarsidan i skåpbilen.

”På återseende”, säger Gustaf och sätter sig bakom ratten.

”Du kan väl köra på lite nu, jag är trött”, mumlar Hugo och sjunker ner med blicken i sin mobil.

Efter några minuter färdas de ensamt på motorvägen i en något för hög hastighet. En grön skylt visar Örebro 22 km intill den grönskande vägkanten. Gustaf kämpar för att inte sluta ögonen medan Hugo sveper sitt finger över skärmen i vänsterriktning. En salig blandning av tjejer med ålder från tjugo till trettio uppenbarar sig på mobilskärmen. Han stannar upp en sekund när en blond tjej dyker upp. Hon måste vara fejkad. Kroppen, ansiktsdragen, de upptryckta brösten … Men han kan inte riskera att svepa vänster på henne även om hon är fejkad. Fingret går åt höger. Ett nytt meddelande uppenbarar sig i bakgrunden. Han klickar in bland alla de obesvarade meddelandena och läser det senaste. Varför svarar du inte? Förväntar hon sig verkligen ett svar på sin fråga om han inte svarat på det första hon skrivit? Blond idiot. Dessutom heter hon Beatrice. Det säger väl allt egentligen. Hans tankar avbryts av ett plingande ljud från bilen. Ett meddelande dyker upp på instrumentpanelen. Service överskriden.

”Har inte Hasse servat bilen?” säger Hugo som vet att företagets transportansvarige brukar vara noggrann med bilarna.

Men det är väl egentligen det enda den överviktiga medelålders mannen är noga med, förutom att påtala när lättklädda tjejer passerar hans synfält.

”Du … Hur går det med den där tjejen som din mor träffade dig med på stan?” frågar Gustaf.

Hugo kämpar för att minnas.

”Sara?”

”Hette hon inte Ida?”

”Jag menar Ida såklart … Hon var tyvärr inte flickvänsmaterial. Hon ville inte ha familj och så.”

Han fortsätter svepa sitt finger över skärmen och undrar om hans far köpte ens ett gram av det han sa.

”Jag och din mor pratade om din pianokarriär igår, det var synd att du la det där på hyllan.”

”Mm …”

”Hur kommer det sig att du inte fortsatte egentligen?”

”Det fanns ingen tid på regementet.”

”Har du några tankar på att återuppta det? Du är ju 28 år nu. Vi skulle bli så lyckliga då, plus att du kan spela på begravningarna också. Då behöver vi inte betala de dyra solisterna.”

Hugo svarar inte. Under sin andra dag på Karlsborgs regemente hade han satt sig vid ett piano som stod i den folktomma mässen. Det var i alla fall det han trodde. Den blanksvarta lacken och det uppfällda locket hade fullkomligt kallat på hans talangfulla fingrar. Men innan han ens hunnit ta ett ackord hade hans stridskamrater dykt upp ur tomma intet. Matrester hade haglat över honom och glåpord förknippat med det motsatta könet hade skrikits. Efter det vågade han aldrig spela under sin tid på regementet, där han senare tog examen som fallskärmsjägare. Ingen jägare pillar på tangenter — vi pillar på kvinnor.

Efter en dryg kvart står skåpbilen uppbackad på sjukhusområdet mot den avskilda entrén till bårhuset. Byggnaden med de mörkgula panelerna snett framför dem är nybyggd och inrymmer den nya barnakuten. Väntrummets fönster hade till en början blickat ut mot bårhusets entré, något som begravningsbyråns personal högljutt klagat över. Regionen hade löst det genom att montera upp spaljéer med klätterväxter som fungerade bra på sommaren när de vackra blommorna blommade. På vintern däremot, när grönskan sedan länge är förbi, får de sjuka barnen vackert sitta och titta på kistor och bårar som lastas i och ur de mörka bilarna. De ansvariga arkitekterna bör inte vinna pris för den lösningen i alla fall.

Hugo och Gustaf bär in båren och lastar av kroppen på en rostfri brits i den sterila sjukhusmiljön. Det enda som pryder de vita väggarna är en klocka vars sekundvisare låter lika högt som pistolskott. I det ena hörnet står fler rostfria britsar på högkant och i taket finns en travers med skenor som löper genom lokalen. Hugo använder sällan traversen. Kvinnoverktyg. Om man inte klarar av att lyfta tungt kan man göra något annat i livet. Han rullar in britsen i en stor kyl där fler kroppar ligger på rad insvepta i sina vita lakan. Det enda som sticker fram är deras fötter vars ena fotled är märkt med ett blått identitetsband. Ett kyligt rum där ingen sticker ut. Alla är lika. Mördare och offer, missbrukare och rika, barn och pensionärer. Ett rum där han själv vistats sedan barnsben. Sjukt egentligen. Genom åren har tusentals avlidna passerat honom förbi och den lukt som de flesta oerfarna känner i kylrummet har han inte noterat på flera år. Han stänger den tjocka metalldörren bakom sig och väntar på sin far som skriver in den avlidne sommarstugeägaren.

”Hur dags behöver jag vara på plats imorgon? Jag borde väl kunna få lite sovmorgon?” säger Hugo och gäspar demonstrativt bakom hans rygg.

Gustaf lägger lappen i en låst brevlåda utanför personalens arbetsrum.

”Jag förväntar mig att du kommer på utsatt tid. Det är viktigt för mig och din mor.”

Hugo suckar.

”Nästa gång du får ett dödsfall mitt i natten behöver du inte släpa med mig om du vill att jag ska kliva upp i ottan också.”

Gustaf går ut från bårhuset utan att svara. Hugo följer efter och slänger en blick in i bakluckan. Tursamt nog hade ingen likmask hittat ut ur plasten.

”Du?”

”Ja”, svarar Hugo när han stänger luckan.

”Du kan väl fundera på det där med pianot. Du vet vad din lärare sa när du var yngre.”

”Släpp det. Det är din och mammas dröm, inte min.”

”Det var inte så jag menade …”

”Menade? Vad menar du då?”

Gustaf tar ett djupt andetag.

”Jag menade att du inte tar vara på din talang.”

Hugo suckar och sätter sig i passagerarsätet. Tittar ut genom sidorutan när hans far kör ut från sjukhusområdet. Hans far tror säkert att hans största dröm i livet är att ta över den förbannade begravningsbyrån. Men han har fel. Så fel. Hugo vill skapa något eget. Bygga sitt eget kapital. Bygga sin egen frihet. Frihet. Ibland kan han avundas sin syster som tagit avstånd från byrån och från pengarna. Självständig, fast med jävligt märkliga livsval. Polis. Usch. Aldrig. Han har större planer än så, även om han inte vet vad det är för planer ännu.

---

Lyssna eller läs hela boken:
Storytel
Bookbeat
Nextory

ISBN e-bok: 9789180983969

Köp och läs första boken: