Söndagstuggare: John Garpike om att våga vidga vår vy om genre

John Garpike. Foto: Privat

John Garpike, författare till Fjäder från en katt, vill öppna upp för möjligheten att såväl romaner som vi själva inte alltid bör fjättras i förutfattade meningar och genre.  

Som kommunikationsvetare vet jag med vilken snabbhet vi människor filtrerar ny information. Hur vi processar och placerar det mesta i fack. Det är normalt. Informationshantering ”by default”. Detsamma kan gälla det litterära och vår tendens att söka oss till specifika genrer. Vi vet vad vi gillar. Påståendet innebär också exkludering. För vi tror oss veta vad vi ogillar. Ibland på goda grunder. Många gånger på slentrian.

Vågar vi ge en ny författare chansen? En ny genre? Svaret kan absolut vara: ja. Vad triggar då en person att gå från deckare till science fiction? Frågan blir relevant kopplat till vårt inlärda förhållningssätt. Tidslinjen med lästa romaner, vars ackumulerade lager av bevis styr autopiloten: inkludering och exkludering. Därmed också våra förväntningar? Det sätter också ljuset på hur låsta vi kan vara i våra föreställningar, om vad det ena eller andra på förhand representerar. Tänk dig att vi är programmerade till förval, vi skapar vår självuppfyllande profetia. Känns en viss genre främmande?

Science fiction (SF) kan statuera exempel. Själv har jag mångårig erfarenhet som forskningskoordinator. Framtiden, vetenskapen och dess outforskade mark är spännande terräng. Jag anser mig också ha en förförståelse för SF genom en uppväxt präglad av rollspel och andra intressen. Mottagligheten är hög, vad vet jag? Spelar det någon roll?

Jag är författare till Fjäder från en katt. En historia som utspelar sig hundra år framåt i tiden. År 2121. Här har jag haft ambitionen att måla upp ett stycke liv. Vi får följa en ung tjej, hennes levnadsöde. Vi kan hålla oss kvar vid just den premissen. För ofta hamnar framtidsberättelser per automatik inom genren SF. Och med varje genre tillkommer associationer behäftade med densamma. Vad de frälsta ser, är de ofrälsta ofta halvblinda för och vice versa. Jag skulle därför vilja bredda begreppet. Det är här levnadsöde kommer in i bilden. Människan i centrum.

En jämförelse

Ett stort utbud av romaner fångar upp nutida levnadsöden, många andra har ett historiskt perspektiv. Båda kategorier har över tid funnit vägar till de större och etablerade förlagen. Det kan handla om en kvinnas levnadsöde från 60-talets USA. Det kan vara samtida från Stockholms undre värld. Vissa av de här historierna är helt uppdiktade medan vissa är knutna till autentiskt historiska eller nutida skeenden och personer. Mer eller mindre.

Oberoende av kontext eller tidsperiod är det ofrånkomligen så att skrivarprocessen sker med våra samtidsögon. Svårt att komma ifrån, vi är så att säga ”fångade” i vårt 2000-tal. Det är med dessa filter vi författar och läser. Det är fantasin som frigör oss från årtal.

Genom nutida skildringar erbjuds vi ingen tidsresa i vanlig mening. Däremot vidare till olika kontexter: nya branscher, personer, relationer, situationer och världsdelar. Till andra liv, som vi läsare bara ”kan drömma om”.

När vi tittar bakåt genom en historisk roman, tittar vi framåt via framtidsromanen. Oberoende riktning kan tidshoppen ibland ge bättre förutsättningar att förstå vår egen tid. Men också möjligheten att hoppa in i andra människors levnadsöden. Det engagerar.

Vad vi tror om en genre

Vi närmar oss min poäng. Vi är tillbaka till relevansen om förhållningssätt. Våra förväntningar och hur låsta vi kan vara. Några ur min bekantskapskrets får inget dopaminpåslag av SF-hyllan i bokhandeln eller i biblioteket. De skulle troligen inte röra sig mot nämnd hylla, ens för att läsa på baksidan av slumpmässigt vald SF-bok. Vissa företeelser väljs bort som förval.

Det gäller inte alla, men för vissa kan genren SF upplevas som ”teknisk” och ”hårdkokt”. Jag menar att hårdkokt mår mycket bra i samspel med mjukkokt, oavsett roman och genre. En bra roman är en bra roman när det mjukkokta och mänskliga får spelrum.

Min upplevelse är att läsaren – som kallar sig för en ovan SF-läsare – ser ”språnget” framåt i tiden som mer utmanande än språnget tillbaka i tiden genom den historiska romanen. Å ena sidan har vi en tidsresa tusen år tillbaka i tiden (år 1021), å den andra har vi framtidshoppet hundra år framåt (år 2121). Man triggas olika av dessa alternativ. Olika årtal, olika levnadsöden. De flesta har i regel lättare att föreställa sig saker här och nu, år 2021. Dagens våg av nya deckare blir ett mer lättillgängligt språng. Det är mer ett konstaterande, och jag lägger ingen värdering i det.

Öppna upp för möjligheter

Istället kan vi öppna upp för möjligheten att boken framför oss är en välskriven roman. En god berättelse, ett stycke liv. Må vara ett väldigt annorlunda livsöde i jämförelse med vårt eget. Någonstans är det väl där vår fantasi och läsning mår bra, tror jag. Att färdas genom alla tider för att krossa de barriärer som håller oss låsta i vår egen tid, i vår egen kropp. På samma vis behöver inte en bok – av nöd – hållas låst i sin genre, i sin egen hårda pärm. Läsning som skapar nerv och mening färdas i alla väderstreck. Och det är upp till oss att låta det ske.

Inbitna genreläsare ska ha sina genrer. Det är som att välja rätt sorts blandgodis. Tryggheten i att geléhallon är geléhallon. Inga lakritsnappar, tack. Vad jag ändå välkomnar, om än väldigt ödmjukt, är nyfikenhet. Den där kittlingen som i bästa fall föranleder ökad mottaglighet för fler tids- och fantasisprång. Där framtiden kan vara lika fascinerande som dåtiden. Och omvänt. Jag vill också uppmana till en rörelse mot fler hyllor hos våra bokhandlare, bibliotek och online. Jag tror helt enkelt att det emellanåt kan vara bra för oss. Vår värld kräver periferiseende och perspektivbyten, även vår läsning. Dessutom är jag övertygad om att många i min bekantskapskrets är SF-fantaster, utan att riktigt ha hunnit ikapp sin egen insikt om det.

Vi lever redan i framtiden

Vi är alla mästare på framtidsskildringar. Ett konstaterande, jag lägger ingen värdering i det. Se dig omkring. Många av oss tränar dagligen på olika typer av framtidsskildringar. I de flesta jobb arbetas det med översiktsplaner och strategier, man blickar flera år framåt i tiden och skissar på riskanalyser och komplexa framtidsscenarion. Det handlar om ett slags narrativ som åskådliggör något som inte finns på plats just idag, snarare imorgon eller om tre år. Det görs framtidsspaningar och planeras storartade festligheter år 2030. Vi läser i kvällspressen om Elon Musks senaste drag. Vi fascineras. För visst häpnar vi över visioner som sträcker sig bortom vår tid, jorden och vår egen upplevda kapacitet. En kittling mot mer spänning? Sedan köper vi solkräm inför semestern när vi föreställer oss stranden och solen flera veckor i förväg. I tanken lever vi ständigt i framtiden. Våra handlingar bekräftar det. Carpe diem.

På apoteket, när vi köper den där solskyddsfaktorn, styrs vi av vanor. Hos bokhandlaren sätter en liknande programmering in. Vår hjärna är lat och jag vill hävda att hjärnforskningen understöder påstående om just detta. Att vi är programmerade att hitta energisnåla vägar. Den enklaste vägen, enligt principen om att öka det invanda behaget så mycket som möjligt och minimera eventuella obehag så mycket det går.

Rätta mig nu om jag har fel. Men är det inte så att det är just i de situationer när vi har vågat oss ut ur vår bekvämlighetszon som vi också har utvecklats som mest? Ibland har det inneburit skrubbsår. Ibland en pinsamhet eller två. Men många gånger en lärdom. Vi lärde oss att cykla. Vi lärde oss att stå inför publik. Vi lärde oss att uppskatta levnadsöden förr, nu och i framtiden. Och om läsningen drog in oss i berättelsen – när vi väl gav den chansen – så kanske det hände för en stund … att vi tappade bort … just tid och rum. Kvar fanns det där levnadsödet. Människan. Spänningen. Förlorat var en förutfattad mening. Om vad en genre måste vara. Främmande? Skrämmande?

Ett erkännande

Jag erkänner. Det finns inget bättre än när ens favoritförfattare har släppt en ny bok. Att låta sig uppslukas av det förväntade kan vara underbart. Rulla blicken över bokryggarna i just din genrehylla. Jag menar mest att det ena inte (”by default”) utesluter det andra. Och här gör olika genrer olika resor genom gemene mans och kvinnas förprogrammerade föreställningsvärld.

Jag är ingen motståndare till genretänk. Inte alls. Var sak på sin plats. Ordning och reda. Visst behöver vi kategorisera. Hitta vår hylla, såväl online som till vårt inre register. Vi sparar energi och mår bra. För nog är det så, vi vill känna oss trygga. Ändå inte. Hur blev det med poängen? Vi slutar där vi började. Ett gammalt knep. För som kommunikationsvetare vet jag med vilken snabbhet vi människor filtrerar ny information. Använd det till din fördel. Programmering igen. Berika dig. Var nyfiken. Hinn före instinkten när du rabblar: ”det här är inte min genre”. Du sväljer orden och kikar runt nästa hörn. Hundra år framåt eller bakåt eller till främmande skrämmande samtida kontexter. Bort från förutfattade meningar. Så i veckan köper jag mig en deckare. Jag gör nog det. Hemska tanke. 

Om gästbloggaren

John Garpike är aktuell med romanen Fjäder från en katt, första boken i sviten om Tsunamiprojektet. Gemensam nämnare genom Johns förflutna har varit jakten på ”de stora frågorna”. Som forskningskoordinator hamnade han i professorskorridorer och i livliga diskussioner om vad det innebär att vara människa, om storleken på universum och varför samtal om väder uppehåller homosapiens. När John inte skriver gör han det mesta annat som förväntas av en människa.

99 % av Boktugg är gratis att läsa. Regelbunden läsare?  Prenumerera!

info@boktugg.se

Gör som ...

… och alla våra andra sponsorer som stöttar oss ekonomiskt. Vill ditt företag bli sponsor? Kontakta sales@boktugg.se för mer information. Privatpersoner och mindre företag som vill bidra swishar valfritt belopp till 123-483 18 71 (klicka här för QR-kod) eller med andra betalmedel.

SPONSRAT INNEHÅLL

SPONSRAT INNEHÅLL