Söndagstuggare: Nasim Barghashi om dramatik, prosa och teater

Dagens gästbloggare Nasim Barghashi skriver både prosa, dramatik och lyrik. Men hans rötter finns i teatern.

Mitt första möte med teatern kom i ett postrevolutionärt Iran, precis innan vi flydde kriget. Mina föräldrar var skådespelare och jag växte upp bakom scenen i Iran och senare i Sverige och Europa på deras turnéer. Kanske är det därför jag alltid känner en hemkomst när jag kommer till en teater – tystnaden mellan dialogerna och blickarna, dammet som lyfter från scengolvet och syns i det dova ljuset. Gestaltning i det outsagda. Försöken att formulera det som inte går att formulera. 

Det var 1986, några månader innan Palme blev skjuten och vi hade levt i Sverige i ett år. Det fanns en nerv i luften, klädbyten, smink, det var premiär. Jag sitter på en träpall bakom scenen på en teater i en förort i Stockholm. Utanför har hösten slagit om till en svensk åttiotalsvinter. Min mor som precis har gett mig en smörgås är nu en helt annan kvinna – med andra kläder, rörelser och blick. Hon ska spela en prostituerad, det visste naturligtvis inte jag då. Det svenska språket, doften och platsen var ännu något främmande och outforskat. Jag minns fortfarande känslan – var vi på flykt eller på en långsemester? Men efter ett par år höll något på att formas, kanske ett nytt hem. Det märkte jag framförallt i mitt sökande i det svenska språket. I ensamhet, som jag ofta var under teaterturnéerna, pratade jag med mig själv. Fast nu på persiska och svenska. 

Så även om det har varit naturligare för mig att skriva pjäser så har det alltid varit svårt. Knepigare än prosa och lyrik. När jag började skriva prosa gjorde jag det för att finna ett annat landskap, en annan slags diktare inom mig. Det var som om jag var tvungen att lyssna på ett annat sätt, för att hitta prosans rytm och musik. Prosan var ett öppnare fält än dramatiken. Den spanska dramatikern och poeten Federico García Lorca skrev att teater är poesi som stiger upp ur boken och blir levande på scen. Det är också det som är utmaningen för mig: att skriva ord som förvandlas till kött och blod på en scen, att det både är lyriskt och naturalistiskt. Konkret och inte för abstrakt. Och även om intrigen – konflikt är det drivande, sägs det – så undviker jag det så mycket som möjligt. Åtminstone de yttre. Jag söker stämningar så långt jag förmår. Det gemensamma anslaget med dramatik och prosa, med dess tillkomst, är musik och bilder. Det är oftast så jag börjar att skriva. En tom scen, plötsligt kommer gestalter in. Oftast bara i tystnad. När första dialogen sägs så börjar pjäsen och karaktärerna skulpteras i tid. 

Min roman Ruin – som kom ut nu i våras – skrev jag under en femårsperiod. Det var våren 2019 när jag fick Ingmar Bergmans stipendium av Stiftelsen Bergmangårdarna, för att kunna bo på Fårö och arbeta som jag avslutade romanen. Det är en text som för mig handlar om längtan efter en hemkomst. Bokens stämning för mig är det paradigmskifte som mänskligheten står inför. En slags postmänsklig era med enorma utmaningar som väntar, där vi alla plötsligt blivit flyktingar. Vi dör inte längre som individer utan som ett kollektiv. Bokens antihjälte gestaltar detta med sin övergivenhet och mellanförskap. Hon är helt enkelt ett kommatecken mellan två meningar. Som kanske oss alla, med eller utan munskydd. Och det är nog där, mellan två meningar, som mitt inre barn fortfarande sitter bakom en scen på en träpall och tittar trollbundet på hur mina föräldrar kommer in och ut från scenen. 

Om gästbloggaren

Nasim Barghashi föddes 1979 i Iran, Teheran mitt under den iranska revolutionen. Vid fem års ålder flydde han och hans familj till Stockholm. Båda föräldrarna var skådespelare och i kulisserna bakom scenen under turnéerna i Sverige och Europa växte Nasims eget intresse för teatern fram. Han började tidigt att skriva drama, prosa och lyrik på svenska. Våren 2017 dramatikerdebuterade han med pjäsen Sprickor i ljuset på Kulturhuset i Stockholm. I mars  2021 släpptes hans första roman Ruin.