Tre systrar och en mamma på charter. Och en hemlig önskan om att en av dem ska försvinna. I vår kommer Nina Pascoals debutroman ”Vi röstar om vi saknar mamma” – en berättelse om föräldrafritt gone wrong.

Att stå inför att släppa sin allra första roman fri för vem som helst att läsa är förenat med både glädje och skräck. De debuterande författare som inte känner så lär gå att räkna på ena handens fingrar.

32-åriga Nina Pascoal är inget undantag – när Vi röstar om vi saknar mamma ges ut i mars finns ingen återvändo.

– Ibland känner jag att nu när jag har lagt ned så jäkla mycket tid på det här måste alla bara läsa den. Andra stunder känner jag bara ”nejnejnej”, bara de som står mig allra närmast får läsa och de måste vara snälla mot mig! Men det är dubbelt, jag tycker ju väldigt mycket om den och vill såklart att den ska bli läst, säger hon.

Ville bara skriva

Pascoal, bibliotekarie och litteraturkritiker till yrket, har alltid skrivit mycket. Dagböcker, bloggar. I kompisarnas ”Mina vänner”-böcker blev svaret alltid detsamma på frågan om vad man vill bli när man blir stor: journalist.

– Fast det försvann när jag insåg att jag har noll intresse för nyheter. Jag recenserade musik fast jag inte kunde något om musik, det var ju bara för att jag ville skriva, det fattar jag nu. Och det var för läskigt att skriva något som jag hade kommit på helt själv, säger hon.

Hon kom ändå in på en skrivarlinje på folkhögskola (”Jag tänkte att man bör plugga på folkhögskola någon gång i livet”). Där fick andra människor för första gången läsa texter som Nina Pascoal hade skrivit ”på riktigt”, som hon uttrycker det. Till andra året sökte hon med ett romanprojekt som nu flera år senare har blivit debutromanen i sin färdiga form. Pascoal hade noterat att tre syskon ständigt återkom i de texter hon skrev, och hon hade precis hittat den chartermiljö som ramar in berättelsen.

Speciell miljö

I centrum står tolvåriga Kornelia, som tillsammans med sina systrar och oberäkneliga mamma åker på semester. Kanske för att komma bort från något, kanske från varandra. Kanske för att laga något, även om mycket är trasigare när de åker därifrån.

– Jag kände att jag bara måste fortsätta med den här historien. För mig är också miljön den utspelas i väldigt speciell. Jag har alltid fascinerats av fejklyx-miljöer, som charter, Las Vegas eller vattenland. Där finns en press på att unna sig, må bra och bränna massa pengar. Tänk då att vara på en sådan plats och inte må bra, och kanske till och med vara barn i en familj som inte funkar bra, säger hon.

Romanen fick ta tid. År. Nina Pascoal lade ned den, började läsa den igen, började skriva igen, tröttnade. När hon gick ned i tid från sitt vanliga jobb lossnade det ordentligt och plötsligt hade hon något att skicka till förlagen. Och att bli antagen var en dröm som blev sann:

– Jag trodde att jag skulle dö! Jag blev så jävla, jävla glad och läste det mejlet tusen gånger. Man har drömt och fantiserat om att det ska hända, och när det väl händer känns det helt galet.

Mörker och obehag

Kornelias resa utspelar sig visserligen under gassande sol och vajande palmer, men det hindrar inte att ett mörker och en sugande känsla av obehag tränger fram mellan raderna i det avskalade, mystiska och koncentrerade berättandet.

– Medan jag skrev fick jag en del feedback om att jag inte behöver vara så hemlig. Då vågade berätta jag berätta mer om karaktärerna och deras känslor och vad de är med om. Huvudpersonen är ju liksom tolv år, och som läsare förstår man mycket mer än vad hon gör. Hon tror att hon kan läsa människor eller situationer, medan läsaren kanske nästan kan få panik över mörkret som hon inte förstår, säger hon.

Nina Pascoal tror att det är just det mörkret, och det faktum att många kan relatera till dysfunktionella familjer, som kan göra att läsarna tar ”Vi röstar om vi saknar mamma” till sig.

– Det var också intressant för mig som författare att få leva ut den där drömmen man kanske hade som barn om föräldrafritt. Shit, tänk att få äta vad man vill, göra vad man vill, utforska. Boken är liksom ett föräldrafritt som spårar ur och blir ett mörkt trauma för alla inblandade, säger hon.

Text: Sara Haldert/TT