ANNONS

Söndagstuggare: Viktoria Höglund om skillnaden mellan att skriva fackböcker och skönlitteratur

Viktoria Höglund. Foto: Björn Qvarfordt

Författaren Viktoria Höglund hade redan en fackbok i bagaget när hon skulle ge ut sin spänningsroman. Här berättar hon om sina olika upplevelser genom bokprocesserna.

Den här artikeln är INTE låst.

Hjälp oss att hålla Boktuggs nyhetsartiklar olåsta utan betalvägg med ett litet bidrag på 25 kr eller ett större på 500 kr – alternativt valfritt belopp. Vi tar även Swish. Du kan också prenumerera på Insider Basic från 29,16 kr/mån.

”Du har ju redan gett ut en bok”, sa en god vän strax innan Den som haver barnen kär (Southside Stories förlag, 2019) skulle släppas. ”Det här måste väl vara ungefär samma sak?” Inte i närheten, tänkte jag. Skillnaden mellan att ge ut en fackbok och en spänningsroman har varit milsvid. Skrivprocessen, vad som krävs för att ett förlag ska nappa och hur boken marknadsförs – ja, det mesta har faktiskt varit helt annorlunda den här gången.

En uppenbar skillnad är naturligtvis att det som stod i fackboken på ett eller annat sätt måste vara sant, medan jag i romanen var fri att hitta på precis vad jag ville. En gnutta realism skadar förstås inte i en spänningsroman heller, men det finns få givna begränsningar. 

ANNONS

Så mycket hade jag förstått redan innan jag gav mig på respektive genre. Att det däremot skulle vara så stora processmässiga skillnader var jag inte lika förberedd på. Skillnaderna var tydliga redan från början. När Sofia Rasmussen och jag ville ge ut Från jobbdröm till drömjobb – dags att ta steget? (Roos & Tegnér förlag, 2016) skrev vi en synopsis och ett par provkapitel. Vi hade intervjuat ett antal personer och vi hade gott om idéer. Vi hade också varsitt CV som var relevant för bokens tema. Men vi hade inget manus. Faktum är att vi inte ens hade klart för oss hur boken skulle sluta. Ändå räckte det för att få förlag intresserade. Jag minns att det inledningsvis till och med fanns en mening i avtalet där det stod att förlaget vid behov kunde bekosta skrivlektioner åt oss. Med andra ord, det var idén och vår bakgrund som förlaget var intresserade av. Att vi visste hur man skriver en bok var mindre viktigt.

I den skönlitterära världen hade det här givetvis inte räckt, i synnerhet inte för en okänd debutant. Då måste manuset inte bara existera från inledning till avslutning, utan dessutom vara väl genomarbetat. Man kan ju tänka sig reaktionen på förlaget om det dyker upp ett hurtigt mejl: ”Hej! Jag har en grym idé här. Jag tänker mig några småpojkar som försvinner mitt i vintern. Huvudpersonen är psykolog och så tänkte jag djupdyka lite i psykologin hos anhöriga och gärningsmän. Vad säger ni?” Sannolikt tack, men nej tack. (Jag testade aldrig, men ni som jobbar på förlag kanske har fått något liknande?) 

När både bok och avtal till sist fanns på plats fortsatte olikheterna, exempelvis när det gäller hur och var böckerna skulle säljas. Vår fackbok fanns visserligen att köpa via de flesta etablerade återförsäljare, men där sålde den inte i någon större utsträckning. I stället handlade det mycket om att sälja boken i samband med föreläsningar och seminarium kopplat till organisationer, företag och olika former av karriärsnätverk. För Den som haver barnen kär har jag inte varit på ett enda företag. Däremot har jag pratat och signerat hos bokhandlare, på bibliotek och i bokklubbar. 

ANNONS

Marknadsföringens fokus har också skiljt sig åt. I samband med att fackboken släpptes fick vi en hel del press, allt ifrån TV4:s Nyhetsmorgon till magasin och radio. I stort sett allt kretsade kring innehållet i boken. Karriärbyten mitt i livet, tips till den som vill byta jobb osv. Det senaste halvåret har jag också blivit intervjuad om min bok – men minst lika mycket om mig som person och mitt skrivande (oj, så ovant!). Dessutom har det hänt en hel del som jag inte själv har styrt över. Skarpa litteraturkritiker och bokbloggare har läst och tyckt till och boken omnämns på olika sociala medier. Det är en nästan surrealistisk känsla så här med den första skönlitterära boken – och mot er som har tagit er tid att läsa, och i vissa fall tycka till, är jag varmt tacksam!

Så, vad är roligast? Svårast? Mest energigivande? Det är säkert individuellt. Själv är jag glad över att ha provat båda världar och skulle gärna ge ut både fackböcker och skönlitterära böcker framöver. Men just nu är det nästa spänningsroman som gäller. Andra delen om psykologen Malin Dahl. Jag är i den där underbara, men oroväckande sömnlösa, jag-ska-bara-slipa-på-ett-kapitel-till-innan-jag-går-och-lägger-mig-fasen … Snart är det dags igen. Och jag längtar redan.

Om gästbloggaren

Viktoria Höglund bor i Nacka med sin man och tre barn. Hon har studerat ekonomi och psykologi och ägnar arbetsdagarna åt att hjälpa entreprenörer och eldsjälar att utveckla sina företag, främst utifrån rollen som styrelseordförande. På fritiden är hon gärna vid familjens lantställe i Roslagen, allra helst på en solig kobbe med en bok i handen eller i en roddbåt tillsammans med barnen och ett fiskenät. Hösten 2019 debuterade Viktoria med deckaren Den som haver barnen kär.

Lär dig mer om bokbranschen!


Över 6600 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. Två gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt - det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Relaterade nyheter

SPONSRAT INNEHÅLL