ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 8

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

8.

Margareta Juvelerkvists röst skar genom luften som en papperskniv genom tejpen på en kartong med nya böcker.

”Varför har du en mobiltelefon vid matbordet?”

”Eh, jag skulle bara visa Hasse Storytel. Han har ju inte sett det eftersom han åkte från Sverige före ljudboksrevolutionen …”

”Men nu var det inte det som var frågan. Jag undrar hur det kommer sig att du har en mobiltelefon i handen när vi sitter här i matsalen. Trots att vi samlade in alla mobiltelefoner och andra skärmar innan vi satte oss”, sa Margareta som långt innan mobillådan blev årets julklapp hade tvingat middagsgäster att lägga sina kommunikationsenheter i ett vackert träskrin i hallen.

Jonathan svarade inte.

”När hämtade du din mobiltelefon? Jag såg ju att du lade ner den”, sa Margareta.

Han satt med mobilen i handen och visste inte riktigt vad han skulle göra. Det var inte första gången han varit på väg att ta fram mobilen för att googla något eller kolla en app under en konversation runt det Juvelerkvistska middagsbordet men i vanliga fall brukade han hinna tänka efter. Nu hade han agerat på ren instinkt.

”Det var en gammal telefon han lade ner i lådan!” sa Matilda triumferande.

”Jonathan, du borde skämmas!” sa Sofia Juvelerkvist och försökte låta lika sträng som sin mamma men han kunde se att hon hade svårt att hålla sig för skratt.

”Jag är säker på att Matilda har en telefon i fickan också, du köpte väl en ny för några veckor sedan?” sa han och riktade uppmärksamheten mot henne.

Hon blev tyst.

”Är det sant, Matilda?”

”Nej, jag tappade min nya mobil så skärmen gick sönder och jag har lämnat in den på reparation. Så tyvärr, Jonathan, du har fel”, sa Matilda.

”Ni är alltså så beroende av mobilen här i Sverige numera att ni måste ha mobilförbud vid middagsbordet”, sa Hasse.

”Ja, det är helt makalöst. Hade inte Iphone kommit när du lämnade Sverige?” frågade Margareta.

”Nja, det kom väl då någon gång. Men jag använder nästan aldrig telefonen så min gamla Ericsson fungerar fortfarande. Jag försöker hålla mig borta från internet så mycket det går.”

”Så du har inget konto på Facebook?” frågade Matilda.

”Facebook? Nej, om jag måste köpa böcker som inte går att beställa i den lokala bokhandeln så handlar jag på Amazon. Facebook har jag faktiskt inte hört talas om. Är det som det där Storytel du pratade om?”

”Facebook är ett socialt nätverk. Det måste väl ändå ha funnits redan när du bodde i Sverige”, sa Jonathan.

Hasse skakade på huvudet. Han hade verkligen avskärmat sig från resten av världen därborta på Azorerna.

”Så Facebook är ingen bokhandel och Storytel är inget telefonbolag?”

”Nej. Storytel är som Netflix fast för böcker.”

”Vad är Netflix?”

”En filmtjänst, man streamar film via internet.”

”Wow, häftigt. Nu har vi ju inte så bra internet där ute på öarna även om de byggt ut det de sista åren.”

Jonathan tänkte att det kändes lite som att prata med någon som hade gjort en tidsresa, från början av 2000-talet till 2019. Det hade ju faktiskt hänt en hel del under de här åren.

”Det är så mycket tekniska leksaker nuförtiden. Ungarna läser sämre och sämre. Snart är det väl ingen som kan varken läsa eller skriva. Då blir det bara film och ljudböcker. Sverige är på väg att bli ett litterärt u-land”, sa Carl Axel och tänkte att det kanske var något som han skulle jobba för att ändra på.

Han undrade vilken arbetsuppgift han skulle få och fick kämpa för att lägga band på sig och inte berätta för familjen redan nu. Kanske skulle han säga något till Margareta när gästerna gått hem. Även om han lovat att inte yppa ett ord för någon utomstående. Att det inte förekom några läckor var viktigt för dem, det visste han.

”Ja, det var bättre förr morfar. När man var tvungen att ha en kartbok i bilen och en massa stadskartor som man vek ihop”, sa Jonathan.

”Vadå, menar du att det finns kartor i den där mobilen?”

”Ja, har du aldrig använt Google Maps?”

Margareta satte sig ner igen och suckade högt. Hon avskydde när diskussionen kom in på en massa tekniska leksaker. Datorer hade visserligen underlättat hennes arbete som översättare enormt och hon längtade inte tillbaka till skrivmaskinens tid. Så nostalgisk och gammaldags var hon inte.

”Nej, nu går du ut och lägger din mobiltelefon i skrinet, Jonathan. Och sedan tycker jag att vi pratar litteratur igen. Hasse, kan du inte berätta lite om din nya bok. Handlar den om livet på öarna? Visst hör Azorerna till Portugal”, sa Margareta och vände sig mot sin son medan dottersonen motvilligt gick ut mot hallen. Hon såg att han fingrade på skärmen.

”Ja, det stämmer. Det är portugisiskt. Men min bok handlar mer om livet i havet. Det var en ren tillfällighet, jag lärde känna ett forskarteam som var där för att följa en väldigt speciell fisk. Otroligt häftigt, de hade fäst små sändare som både registrerade vilket djup de simmade på och var de befann sig för att kunna följa deras färdväg”, sa Hasse.

Han fortsatte berätta engagerat om hur han insett att här fanns en unik berättelse, något som faktiskt kunde bli en bok. Han var övertygad om att det var en bok som kunde intressera svenska läsare trots att den till stora delar utspelade sig i en avlägsen del av Atlanten.

”Vilken fisk är det?” frågade Carl Axel.

”Ålen. Det visade sig att ålar från olika delar av Europa har olika vandringsvägar men alla strålar samman kring Azorerna. Jag vet … ingen har kommit på tanken att skriva en bok om ålar förut. Det kan låta lite smalt men lita på mig, förlagen kommer att slåss om mitt manus. Jag har faktiskt funderat på att kalla den för Ålbibeln. På engelska skulle man kunna göra det till en ordlek och kalla den för The Bibeel. Alltså stava det med e-e-l istället för l-e. Fattar ni?”

Hasse var övertygad om att ordvitsen skulle gå hem i Storbritannien med tanke på Monty Python. Kanske skulle det bli svårare i andra engelskspråkiga länder? Inte ens familjen verkade förstå. Kanske han inte skulle ha nämnt skämtet med titeln.

Margareta Juvelerkvist tittade på sin dotter Sofia som i sin tur tittade på Helmer som tittade på Carl Axel som verkade titta upp i taket. Sofia lät blicken glida till sina två barn som tittade på varandra.

”Vad tror du om att kalla boken för Ålevangeliet istället”, sa Matilda.

”Ålevangeliet? Det var inte så dumt, låter mindre pretentiöst än bibel. Jag gillar det. Men vad blir det på engelska?”

”Gospel of Eels”, svarade Matilda utan att tveka.

”Imponerande, det märks att du läst förlagskunskap”, sa Jonathan och kämpade för att hålla sig för skratt.

Sedan reste han sig från bordet, sprang ut till biblioteket och återvände strax med en bok.

”Omslaget skulle kunna likna det här, vad tror du om det?” frågade Jonathan och räckte över boken till Hasse. ”Det känns som en Augustprisvinnare om du frågar mig.”

Hasse granskade boken och leendet försvann. Han la ner den på bordet och studerade medlidandet som blandades med fniss hos de övriga familjemedlemmarna. Sedan utbrast han:

”Äh, men vad faan?”

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se