fbpx

Första kapitlet: Vittran av Annalena Hedman (illustrerad av Sofia Falkenhem)

Hannes och Emil går ut i skogen och möts av en överraskning. I en glänta träffar de Sveriges mest kända fotbollsspelare genom tiderna: Herman Manieri. Efter VM-finalen mot Tyskland där Herman fick hjärnsläpp och slog in ett självmål, gömmer han sig nu i en Västerbottnisk skog. Där har han byggt sig några kojor och gömmer sig från press och besvikna fans. Snart är hela byn engagerad i Hermans hemlighet. Bente som är veterinär syr ihop ett sår, för i byn finns doktorn bara en dag i veckan. Aruba ger honom tre höns och Mimmi och Henry kommer förbi med en gitarr så att han har något roligt att göra. Hembygdsföreningen lär honom att fläta korgar. Men det är något som håller Herman vaken om nätterna, något som sjunger i skogen.

Trots att det var en av sommarens vackraste kvällar var byn märkligt tom och öde. På en åker strosade några får och en tjock randig katt smög i diket, men inte en enda människa syntes till. 

Mitt i byn stod den nedlagda skolan med persiennerna nerdragna. Om du hade stannat till på grusvägen utanför, så hade du aldrig kunnat ana vad som fanns där inne. 

Eftersom allt var så tyst och stilla hade du lätt kunnat tro att skolan var alldeles tom. Men det var den inte, för i det som för inte så länge sedan hade varit en matsal, satt småbarn och storbarn, halvvuxna, halvgamla och åldriga. Hela byn var samlad. Till och med en hund låg och snarkade högljutt i ett hörn. 

Det var möjligtvis inte helt lagligt att de höll till där, men alla i byn var överens om att det väl var bra att huset användes till något, nu när det inte fick vara skola längre. Byns äldsta gubbe Rudolf hade i smyg gjort en kopia av nyckeln, så att de kunde komma och gå som de ville.

Så nu satt folk på stolar och på golv och stirrade på en stor skärm som hade riggats upp för just det här tillfället: VM-finalen i fotboll. Sverige hade som genom ett mirakel kommit så långt i turneringen och mötte Tyskland i en rysare till match.

Längst fram i salen satt bröderna Hannes och Emil och nöp varandra i armen så fort det blev för spännande, vilket det blev, gång på gång. Morgonen därpå skulle de vakna med åtta, tio nya blåmärken var, men det var inget de tänkte på just då. 

Storebror Hannes hade sitt mörka hår i en tofs mitt på huvudet, precis som flera av spelarna. Emil hade velat göra likadant, men han var nyklippt och hans ljusa stubb tillät inga tofsar. De var väldigt olika, Hannes och Emil: den ene lång och smal, den andre kort och stark. Den ene förståndig och eftertänksam, den andre snabbtänkt och påhittig. Bästa bröder var de hur som helst, med en mamma som levde och satt längst bak i salen med sin kompis Cilla, och en pappa som dessvärre var död.

Bröderna hade blickarna fastnaglade vid skärmen, där Sveriges superstjärna Herman Manieri precis hade tagit bollen. Han dribblade den rakt över planen, som om de tyska spelarna var luft, och när han var tillräckligt nära målet hejdade han sig för att skjuta. Alla drog efter andan, sportkommentatorns röst gick upp i falsett, och så kom den: Manieris världsberömda skruv, rakt upp i krysset. 

Den tyska mål­vakten hade inte en chans.

– Mååål!!

Alla studsade upp och skrek av lycka. Hunden, som hette Grisen, vaknade, flög upp och började skälla upphetsat. På skärmen gjorde Manieri sin målgest, den berömda ”Spinning Herman”, där han hjulade, föll på knä och sträckte upp armarna i luften. 

Kameran zoomade in på hans händer där hans välkända tatueringar syntes tydligt: en fotboll på vardera handrygg. 

I matsalen skrattade och kramades alla, tills matchen drog igång igen och de var tvungna att sätta sig för att inte missa något.

– Tänk om vi vinner, sa Emil med lysande ögon.

– Bara åtta minuter kvar, sa Hannes. Sen blir det straffar, om det fortfarande är oavgjort.

– Och Manieri är världens bästa straffläggare, sa Emil. Blir det straffar så vinner vi.

Som om Hannes inte redan visste det.

Den som aldrig har sett VM-finalen i fotboll tillsammans med en hel by har gått miste om något – det kände de tydligt där de satt mitt i det nervösa sorlet och nöp varandra i armen.

På planen fortsatte svenskarna att passa bollen mellan varandra: Herman Manieri till Abdulrahman ”Abdi” Youssef, Abdi till Nicklas ”Nicken” Sandström, och så tillbaka igen. Det var tydligt att de också ville att matchen skulle ta slut så att de fick vinna på straffsparkar. 

I matsalen var spänningen så olidlig att Rudolf, som inte bara var äldst utan även piggast, inte kunde sitta stilla längre. Rastlöst började han vanka av och an längst ner i salen, trots att hans fru Aruba försökte få honom att sätta sig och ta det lite lugnt.

Plötsligt slocknade skärmen på väggen, och rummet blev alldeles mörkt. 

Det var knäpptyst i någon sekund, sedan började alla skrika.

– Vem stängde av?!

– Tänd lampan!

– SÄTT PÅ TV:N!!

Någon tände i taket och det blev tydligt för alla att det var Rudolf som hade fastnat i skarvsladden med foten och råkat dra ur kontakten. Han kastade sig ner på alla fyra för att hitta uttaget och sätta i den igen. När han stånkande kom på fötter hade ingen tid att skälla på honom, för nu hände det grejer på planen: med en minut kvar av matchen anföll Tyskland det svenska målet som om livet hängde på det. Men så kom Manieri flygande på sina långa ben och tog bollen, och det utan att ens fälla spelaren som hade den.

Emil nöp sin storebror extra hårt i armen, men Hannes kände ingenting för nu var Manieri fri med bollen. I matsalen började alla räkna ner sekunderna som var kvar av matchen.

–  Tolv! Elva! Tio! Nio!

Under tiden såg sig Manieri om efter en lagkamrat att passa bollen till, men hittade ingen. Framför det tyska målet stod stora delar av motståndarlaget som en skyddande mur.

Det som hände sedan skulle komma att diskuteras tusentals gånger i tusentals timmar under många år: Ville Manieri passa bollen till den svenska målvakten? Varför sköt han då så hårt? Varför skruvade han bollen så att den flög i en vid och perfekt båge rakt upp i krysset? Varför fick inte mål­vakten en chans att ta bollen?

Inne i den nedlagda skolan fattade ingen riktigt vad som hände, utan fortsatte ropa: ”Två! Ett! Noll!”

Sedan blev det knäpptyst. Till och med sportkommentatorerna på skärmen hade kommit av sig. Till slut sa en av dem, med gråt i rösten:

– Jaha … Ja, det är väl bara att säga grattis, då … Tyskland. Matchen har alltså avgjorts av Herman Manieris … självmål.

Kameran svepte över de tyska spelarna som verkade mer förvirrade än glada. Sedan zoomade den in på Herman Manieri. Han stod som förstenad på planen med halvöppen mun och stirrade rätt in i kameran. Det var, tänkte Hannes, som om han stirrade rakt på honom och Emil. Men plötsligt blev det mörkt, för nu hade Rudolf dragit ur kontakten igen. Med flit den här gången.

Bente, Grisens matte, tände lysrören i taket.

– Nu går vi hem, sa hon och såg ut över mattan av popcorn som låg på golvet.

Ingen rörde sig på en lång stund, men sedan reste sig långsamt en efter en och lämnade rummet.

Hannes och Emil gick med hängande huvuden och sparka­de upp damm på grusvägen. En bit bakom dem promenerade mamma med Eivor, deras granne och nästan-­mormor, som gick med sin rollator. 

Det hade inte regnat på flera veckor och jorden var torrare än den varit på år och dar. I vägrenen­ slokade ängsblommorna, som om de också deppade över självmålet och finalen som slutat så bedrövligt.

Trots att de hade gått sakta var Hannes och Emil hemma långt före mamma, och hade hunnit ligga en bra stund i soffan när hon kom in genom dörren.

– Hallå? ropade hon, men ingen av dem orkade svara. 

De hörde henne sparka av sig sandalerna i hallen. När hon klev in i vardagsrummet och såg dem stirra tomt framför sig skakade hon på huvudet så att det långa håret dansade.

– Det är ju ingen som har dött, precis.

– Får man inte deppa i fred, eller? sa Hannes surt.

– Jodå, sa mamma. Om det är det ni känner för.

Hon klämde sig ner mitt emellan Hannes och Emil och slog på tv:n. Där handlade förstås allt om VM-finalen. 

En gråtfärdig landslagstränare dök upp i rutan och förklarade att han inte hade pratat med Herman Manieri efter matchen.

– Jag vet inte ens var han är. Han svarar inte i sin telefon heller. Men vi vill … 

Tränaren tystnade och harklade sig, som om orden satt fast i halsen på honom. 

–  Vi vill be hela svenska folket om ursäkt. Det är en besvikelsens dag för oss alla.

– Stackars Manieri, sa mamma. Att göra så många människor besvikna. Tänk er det.

Hannes och Emil låg där i var sin soffhörna och försökte tänka sig hur det skulle kännas.

– Jag har en sak att berätta, sa mamma efter en stund.

Hon lät allvarlig och de förstod att det inte hade med fotbollen att göra. Hannes satte sig långsamt upp.

– Vadå?

– Morfars kusin Rakel har dött.

– Har jag träffat henne? undrade Emil.

– Nej, det har ingen av er. Jag har inte heller träffat henne på många år. Men jag måste gå på begravningen i Korpilombolo, för pappas skull. Han behöver sällskap.

– När då? frågade Hannes oroligt. 

Mamma åkte aldrig någonstans och det skulle vara konstigt att vara utan henne i flera dagar.

– Först om ett par veckor. Och förresten, jag hade fel. Det är ju visst nån som har dött – Rakel.

Hannes tänkte på hur mycket ledsnare han var över VM-förlusten än för att morfars kusin Rakel hade dött. Det kändes fel, även om han inte ens hade träffat henne. Hon var ju ändå hans släkting i Korpilombolo.

– Jag går och lägger mig, sa han till slut.

– Jag med, sa Emil.

– Redan? undrade mamma förvånat.

– Det är inte kul att vara vaken just nu, sa Hannes.

Den natten kolliderade varm luft med kall i en mäktig knall ovanför byn. Emil vaknade och satte sig förskräckt upp i sängen. Sedan gjorde han som han brukade när han vaknade och var rädd: steg upp och gick bort till Hannes säng.  

– Hannes! Vakna!

Emil puttade försiktigt till sin bror. Hannes rörde sig lite, men svarade inte. Så kom en knall till, ännu högre den här gången.

– Vad var det? 

Hannes flög yrvaket upp ur sin säng och Emil drog med honom till fönstret. Sida vid sida stod de där och såg blixt efter blixt lysa upp himlen över Domberget. 

Snart dundrade åskan nästan oavbrutet. Sedan började det att spöregna, och nu när regnet äntligen hade bestämt sig för att komma så tänkte det tydligen stanna.

Vittran

Vittran

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny