fbpx

Första kapitlet: Hemligheternas bok av Maria Nygren (illustrerad av Staffan Larsson)

Tidsresor, magiska böcker och hisnande havsäventyr – det är bara några av ingredienserna i Maria Nygrens högläsningspärla Hemligheternas bok. Spänningen förstärks av Staffan Larssons suggestiva svartvita bilder.

Yngve. vem döper någon till Yngve? Som om den där rödflammiga lilla varelsen med skalligt huvud inte hade det svårt nog ändå. Eller förresten, han har det inte ett dugg svårt. Trots att han inte gör annat än att skrika springer mamma och pappa runt. Gullar och fjäskar och ser till att han får allt han vill. Inte för att han verkar ha någon aning om vad det skulle vara, för han vrålar vad de än gör.

”Fia, kan inte du gå en promenad med honom i vagnen så han somnar?”

Mamma måste ropa för att överrösta Yngves skrik. Sakta drar jag in benen under mig på köksstolen och koncentrerar mig på flingorna som ligger och flyter i tallriken med mjölk. Försöker komma ihåg att det ändå finns saker som är bra. Sommarlovet som just börjat, att jag lärt mig vissla och att ketchupfläcken på min nya klänning gick att få bort.

”Fia, du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig!”

Mamma vaggar Yngve i famnen samtidigt som hon försöker få äggen att inte bränna fast i stekpannan.

”Jag har inte tid”, säger jag.

”Och vad gör du då som är så viktigt?”

”Tänker.”

Jag hör att hon suckar.

”Då får man hoppas att det är på något stort, som att stoppa klimatförändringarna eller hur man får bäbisar att somna.”

”Han vill inte sova. Han är arg för att ni har gett honom så fult namn”, säger jag.

”Det är inte fult. Din morfar hette Yngve.”

”Det gör det inte ett dugg bättre.”

”Och så är det ett gudanamn från vikingatiden.”

”I så fall hade vikingarna ingen koll. Gudar ska heta fina saker, som Neptunus eller Venus. Absolut inte Yngve.”

Mamma skrattar till.

”Tur att vi döpte dig efter ett spel istället då.”

Hon och pappa brukar skämta om det. Att jag kom ut i världen med sådan fart att det var som om jag blev utknuffad. En Fia med knuff hade pappa sagt när han för första gången höll mig, och så blev det mitt namn. Alltså bara Fia, utan någon knuff efter.

”Snälla”, säger mamma och ser bedjande på mig. ”Det ska ju vara roligt, det här.”

”Vad ska vara roligt?”

”Att få ett syskon såklart.”

Hon låter irriterad. Jag sväljer flingorna som blivit mjuka av mjölken och tänker på Klara. Hon som hade blivit min lillasyster om hon inte hade dött i mammas mage. Den här sommaren skulle hon ha fyllt sex år, och det är hon som borde vara mitt syskon, inte den där Yngve.

En suck slipper ur mig och mamma ger mig en sträng blick.

”Fia, du är faktiskt så stor nu att det är dags att du börjar bry dig om någon annan än dig själv.”

”Jag är inte stor, jag är nio.”

”Ja, och det är mycket mer än någon som är alldeles nyfödd.”

Och det är just det som är felet. För en vecka sedan var jag tillräckligt liten för att få krypa upp i mammas famn och ligga med huvudet mot den tjocka magen. Nu är allt det borta. Till och med mammas röst är annorlunda när hon pratar med mig. Aldrig hade jag kunnat tro att människor kan förändras så mycket, så snabbt.

”Fia!”

Pappa ropar från hallen. Han står med kavaj och vit skjorta och försöker få ner fötterna i skorna. Det är svårt, för skosnörena är fastknutna i varandra och skorna sitter ihop. Så fort jag ser honom känner jag fnisset växa i magen.

”Oj”, säger jag och låtsas bli förvånad. ”Det måste vara snöremannen som har kommit tillbaka.”

Så gjorde vi alltid när jag var liten och just hade lärt mig göra knutar. På morgnarna var pappas skosnören sammanbundna och han brukade skratta. Nu ser han bara irriterad ut.

”Vet du, jag tycker att det är dags att snöremannen flyttar härifrån nu.”

Hans röst är kort och något hårt hugger sig in i min mage. Vassa kanter som skär loss stora bitar kött och blod. Tårarna stiger upp och jag sväljer hårt för att pressa tillbaka det ledsna.

Pappa har fått upp knutarna och sätter på sig skorna samtidigt som han torkar bort en klutt bäbiskräk från kavajen. Sedan känner jag hans varma hand på mitt huvud.

”Förlåt Fia, det är bara så mycket nu.”

Och jag vill skrika att det bryr jag mig inte ett dugg om, det inte är mitt fel. Det är inte jag som bett om att allt ska vändas upp och ner.

”Och det kommer att bli kul”, fortsätter pappa och jag hör hur han kämpar för att låta glad. ”Det är ju bara några timmar kvar nu. Vi åker direkt när jag kommer hem.”

”Bara du och jag?”

Våra ögon möts och pappa ler.

”Nej, hela familjen såklart. Det blir väl härligt med en hel månad i torpet? Och så får du säkert träffa Yasmin igen.”

Dörren går igen innan jag hunnit svara, ändå blir det med ens varmt i bröstet. Yasmin med det långa svarta håret och det stora leendet som liksom tar över hela ansiktet. Yasmin som är två år äldre än jag och som varje sommar bor i timmerstugan bredvid vårt torp. Hon som vet hur man sätter igång de allra största äventyren.

Snart, snart är vi äntligen tillsammans igen.

Hemligheternas bok

Hemligheternas bok

  • Förlag: Bonnier Carlsen
  • Format: Kartonnage
  • Språk:
  • Utgiven: 2019-05-31
  • ISBN: 9789163895371
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny