fbpx

Första kapitlet: Papa av Jesper Stein

Papa är en rå kriminalroman om att fly från sig själv och bli någon annan, om omöjlig kärlek och om fäder och svek som får fatala konsekvenser. Del 5 i serien om Axel Steen.  

Svanen satt mitt på vägbanan. Axel gick mot den stora fågeln. Den rörde sig inte. Försökte varken använda benen eller vingarna.

Virvlande pudersnö. Eftermiddag. Gult ljus från glaskuporna på Dronning Louises Bro. 

”Vad är det med den, pappa?” frågade Emma.

Det var mycket folk på bron. En man hade placerat sig på körbanan framför svanen och försökte vinka fram bilarna vid sidan om den. 

Axel betraktade dess mörka ögon. Oroliga och flackande. De fick honom att tänka på ett öppet sår. 

”Jag vet inte”, ljög han. ”Den måste ha skadat sig.”

Han hade inte sett den falla, men han hade hört de stora vingarnas slag i luften, avbrutna av ett snärtande, spänt metalliskt ljud. Därefter registrerade han svanen som majestätiskt satt på vägbanan medan snön piskade kring den, skapade mönster som vinden suddade ut lika hastigt som de uppstod. 

Axel såg sig omkring på alla ansikten. 

”Var det någon som såg hur den hamnade här?” frågade han högt.

”Den bara kom. Plötsligt satt den där”, sa en ung man med ljus röst. Han kramade ett cykelstyre. Blicken for runt till de andra, sökte bekräftelse, som om svanen var ett mysterium som knöt dem samman. 

En kvinna, som hade gått runt i cirklar ett stycke därifrån med en telefon mot örat, banade sig nu väg bland alla människor. 

”Jag såg hur den flög in i ledningarna. Den flaxade och föll ned på vägen och låg och slog med ena vingen som om den inte kunde lyfta. Vad ska vi göra?” frågade hon. 

”Jag tar hand om det”, sa Axel. Han tog fram sin telefon och skrev ”djurambulans” i sökfältet, hittade ett nummer och ringde.

”Det här är Axel Steen. Jag står på Dronning Louises Bro. Det sitter en skadad svan på vägen. Den har träffat en ledning och skadat sig.”

Han avslutade samtalet och vände sig mot folkskaran. 

”Djurambulansen kommer om en kvart.”

Flera av dem såg ut som om det inte alls räckte som förklaring, men han hade inte lust att prata med dem. Han gick bort till svanen. Skulle den snappa efter honom? Bitas? Utan att tänka efter mer grep han tag om dess hals uppe under huvudet med vänsterhanden och böjde sig sedan ned och greppade kroppen med höger arm. Den slog med vingarna, vred lite på huvudet. Han lyfte försiktigt upp den. Den vägde knappast mer än en tio, tolv kilo, men kändes ändå enorm i hans famn, enorm och bräcklig. Det mörkbruna ögat stirrade på honom med något han tolkade som en blandning av blind tillit och avgrundsdjup skräck. Han bar bort fågeln från vägbanan och satte ned den på trottoaren alldeles intill granitmuren mot sjön. Vinden piskade honom i ansiktet och fick honom att knipa ihop ögonen. 

När han klev undan från svanen såg han att dess ena vinge hängde lite. 

”Vad tror du att det är för fel på den?” frågade Emma. 

”Den kanske bröt vingen när den föll”, svarade Axel. 

”Kan den bli frisk igen?”

”Det kan den säkert”, ljög han. 

Han föreslog att de skulle gå hem, men Emma vek inte från svanens sida. Det hade snöat hela dagen. Nu hade snöfallet avtagit och mörkret sänkt sig på mindre än en kvart. Axel tittade upp på himlen, som var djup och blå. Svanen satt fortfarande orörlig på trottoaren. 

Mannen från djurambulansen visade sig vara av en sort som inte tog hänsyn till ömtåliga själar. 

”Om vingen är bruten blir den avlivad. Den kan ju inte flyga omkring med vingen i förband, eller hur?” sa han till Emma. 

”Hur då, avlivad?” frågade hon.

”Fåglar ska ju få halsarna avskurna, men jag ger dem för det mesta en smäll i skallen först. Det räcker med baksidan av en yxa. Den märker ingenting, det går fort.”

Men håll käften, sa Axels inre stämma, hon är bara elva.

Emma sa ingenting. Hon stod bara och tittade på svanen. Mannen pratade på medan han undersökte den.

”Det stryker med fyrtio stycken om året bara här vid Søerne. De flyger in i ledningarna. De behöver hundra meter för att ta sig upp i luften ordentligt och om de lyfter för nära broarna gå det åt skogen. Problemet med svanar är att de inte kan se vad som finns framför dem. De ser bara åt sidan”, sa han. Han grep tag i vingen. Skakade på huvudet. 

”Den är bruten, det är jag säker på.”

Han öppnade ambulansens baklucka och tog fram en stor flyttlåda av papp, satte den bredvid svanen och lyfte försiktigt ned fågeln i den. Han förslöt papplådan och placerade den omsorgsfullt i bagageutrymmet på ambulansen. Så ställde han sig framför Axel och Emma. 

”Förstår du?” sa mannen till Emma. ”Den kommer inte att flyga mer.”

Axel ville sätta stopp för det nu, men hans dotter frågade:

”Men finns det ingen möjlighet att den överlever?”

Mannen orkade inte svara. Han ryckte på axlarna.

”Men kan vi ringa och få reda på det? På vad som händer med den?” frågade hon mannen. Hon vände sig mot Axel och sa: ”Pappa?”

Innan han hann säga ja, svarade mannen:

”Vi sysslar inte med sådant. Då skulle vi få fullt upp.”

Axel tog ett steg mot honom och sa:

”Ge mig ditt nummer.” Han höll fast mannens blick. ”Nu.”

Mannen stelnade till.

Han gav Axel sitt nummer.

”När vet ni något?”

”När jag kommer tillbaka”, sa han.

”Vi ringer.”

De gick hem utmed sjön i vintermörkret. Deras andedräkt var som ett flyktigt, grått dis. Axel kunde inte glömma svanens öga. Han visste att det var dumheter, men han var säker på att den visste att den skulle dö. 

”Vad gjorde du, pappa? Du fick honom att ge dig sitt nummer. Hur gjorde du det?”

”Jag såg på honom och bad om det, så att han förstod att det var viktigt för dig. Jag gillade inte att han inte verkade bry sig.”

Han försökte låta neutral, hålla rösten fri från den vrede han kände gentemot mannen. 

Emma var tyst hela vägen hem till lägenheten på Sankt Hans Gade. När de kommit in sa hon:

”Ska jag hem till mamma i morgon?”

”Ja, det ska du. Jag ska till Tyskland på konferens.”

”Okej.”

Hon tittade på honom. Hon hade slutat fråga om det han skulle göra var farligt, men han visste inte om hon fortfarande hade frågan på tungan eller om sårbarheten i hennes blick berodde på svanen.

Hon kastade jackan på golvet i hallen och gick in på sitt rum. Han ställde sig i dörren. 

”Är något på tok, Emma?”

Hon tittade ned i golvet. Han väntade. Hon gick bort till fönstret och såg på snön som dalade ned på innergården, plockade med de färgglada glasdjuren på fönsterbrädet.

”Det är bara det att … lovar du att inte säga det till mamma? Jag blir galen på dig om du säger det till mamma.”

”Det kan jag inte lova. Jag skulle gärna vilja, men om det är något allvarligt så är det inte säkert att jag kan lova det.”

Hon bet på en nagel.

”Det är mamma och Jens. De bråkar som galningar. Om Anton. Mamma vill inte att Jens ska träffa honom. Han har anställt en tant som ska passa Anton när han är hos honom. Så att han kan jobba. Och det har fått mamma att bli helt tokig.” Hon pratade snabbare för varje mening och rösten blev högre och högre. ”Sist började de bråka. Mamma sa något om att då fick han låta bli att träffa Anton. Och Jens skrek att det aldrig skulle hända. Sedan smällde han igen dörren och gick. Mitt fönster stod öppet.” Nu grät hon. ”Och så hörde jag att han  sa: ’Jag slår ihjäl dig, kärring, jag slår fan ta mig ihjäl dig.’” Emmas kropp skakade i takt med hulkningarna.

Axel gick fram och tog tag i henne. Han ville hålla om henne och trösta henne, men hon var alldeles för uppjagad. 

”Hur kan man säga något sådant?” frågade hon. 

”Hurdan är han mot dig?”

Hon såg förvirrad ut, som om Axel hade sagt något irrelevant. Vilket han också hade, med flit. Hulkningarna avtog medan hon funderade.

”Han är ganska snäll … eller, han beter sig som om han inte ser mig.”

”Är du rädd för honom?”

Hon tvekade. Och han såg skilsmässobarnets lojalitet skymta i hennes undvikande blick.

”Nej … eller …” Hon bröt ihop igen. ”Tror du att han skulle kunna göra det, pappa?”

”Nej”, svarade Axel.

Han tänkte på den där gången för fem eller sex år sedan, när han och Cecilie hade bråkat om Emma. Och på vad han hade sagt eller kallat Cecilie när hon lade sig i dotterns tillvaro hos honom och klagade på hans beteende gentemot Emma och på hans livsstil. Han hade aldrig hotat att döda henne, men han hade önskat henne all världens väg. Många gånger.

”Du ska inte vara rädd, Emma, men om det händer något liknande igen, ska du tala om det för mamma. Och för mig. Det Jens sa är sådant man kan säga ibland, när man är väldigt arg.”

”Men tror du att han menade det?”

”Nej”, sa han.

Papa

Papa

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny