fbpx

Bokrecension: November har trettioen dagar av Magnus Cadier

Magnus Cadier. Foto: Pressbild

En depression, och minnet av kärleken, driver Daniel till en ny stad, där han ska hitta sig själv och komma vidare. Men i lägenheten rakt över bor Nicholas. Världar kolliderar. Och romanen November har trettioen dagar blir med sitt förtrollande mörker oumbärlig, för var och en som levt och förlorat, och försökt återuppstå.

Titel: November har trettioen dagar
Författare: Magnus Cadier
Förlag: Thorén & Lindskog

Ibland blir begreppet roman alltför snävt. Det finns ju böcker som ger sig hän, och gör anspråk på så mycket mer än att bara roa oss för ett par timmar. De viskar, vrålar, vill markera sin plats i världen. Stilistiken följer händelserna och blir som en egen berättelse i berättelsen, varje krumt språng förtrollande. Poesin får ta plats, och karaktären vi möter blir en riktig människa, en vän vi kan sätta i passagerarsätet när vi åker genom Sverige, och inte bara något vi fördriver sommaren med. 

ANNONS

Huvudpersonen Daniel har lämnat allt och begett sig till en tom lägenhet, som han fått låna av en kompis i Stockholm. Där måste han börja om, eller rent krasst: där måste han börja finnas till igen, efter att saknadens eko förtärt honom år efter år. Han bär på ett mörker, som han försöker betvinga, och verktyget är tid och en kamera han har med sig överallt. En utställning ska göras, han behöver nya bilder. Men han behöver också bli människa igen, rensa ut den där sommaren för länge sedan, som spökar i vartenda hörn av romanen, lika våldsamt som nödvändigt: ett kärlekstecken han både vill bli av med och inte, något som brinner upp, varje natt och morgon. 

Rakt över lägenheten han lånat, bor en ung kille som heter Nicholas. Han är ett vrak, han är allt det förstörda och smärtsamma i en kärleksrelation, till något som både förpestar och drar honom intill sig. Genom väggen kan Daniel höra Nicholas ha sex med sin manliga skuggskepnad, som sveper genom handlingen utan ansikte och kropp, men som finns där och skapar smärta och avundsjuka. För det är kärleken allt handlar om: kärleken mellan människor. Kanske mellan Nicholas och Daniel, kanske inte. 

Vänskapen mellan dem är trevande, fylld av samtal och kaffekoppar medan snön fyller Stockholm och gatorna fryser till. Och Nicholas är en sådan som svävar mellan då och nu, ogripbar. Heter han ens Nicholas? Och vem bor han med i lägenheten rakt över? 

ANNONS

Det är en fin bok, tunn men fylld med underjordens väsen, vilket är mer än man kan säga om det mesta annat man läser nu för tiden. För han skriver fram stämningarna, Cadier, som om hans liv hängde på det, och språket är långt förbi debutantens. I labyrinterna han skapar får jag känslan av detaljrikedomen hos André Aciman, och hans underbara tegelsten Call me by your name, och spåren rör även den romanen tematiskt: kärlekens obändiga vägar, som vi inte rår på, ung och gammal, man till man. 

Förvisso har Cadier också drag av Murakami, i allt detta som så noggrant vilar mellan orden, och i det som lika precist formuleras, det fantastiska språket. Det är omtumlande på vägen ner i mörkret, men vi faller utan att vilja se oss om över axeln, eller ångra resan. 

Och som jag sagt tidigare, det är något särskilt med dessa korta böcker, som spränger gränser och går dit få författare vågar gå. Utanför komfortzonen kan det blåsa kallt, men det kan också vara där läsaren hittar något livsviktigt. 

ANNONS

Ett sådant verk är debutanten Magnus Cadiers November har trettioen dagar. Sylvass, och intagande, du slutar ibland att andas när du läser. För att det gör ont, eller för att det blir så vackert, eller för att du ser scenen som utspelas, som om den sker i andra änden av rummet där du sitter. Och för att Cadier skriver fram ett tomrum, som om det vore en dikt han måste försöka få ner på pappret, om och om igen, i trettioen små steg mot frigörelse och återuppståndelse. 

Inom människan finns ett frö, som vill få växa, älskas och förädlas. Men ibland är vägen ut i ljuset en tunnel igenom helvetet. Men du fortsätter förstås ändå. Viljan att bli älskad är det sista som överger oss. Och till slut når vi fram. Till slut är vi där. Och då snöar det en vacker morgon, i slutet av november, solen ligger i dis, och på våra axlar vilar framtidens händer som ett löfte om att få uppleva kärleken igen. 

November har trettioen dagar börjar som en bok och slutar som en vän. Och Cadier är en författare vi vill ha mer av. Toppbetyg blir det enda möjliga. 



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny