Bokrecension: Små eldar överallt av Celeste Ng

Celese Ng. Foto: Kevin Day Photography

Kan man någonsin äga ett barn? I Små eldar överallt ställs ett litet samhälle på båda sidor barrikaderna när frågan vänds och vrids på. Resultatet är en lite för lång roman om tillhörighet och om hur olika människor ser på sig själva och andra. 

Titel: Små eldar överallt
Författare: Celeste Ng
Förlag: Albert Bonniers
Översättare: Anna Strandberg

Den kringströvande Mia kommer med sin dotter Pearl till det lilla, perfekta samhället Shaker Heights. De kommer med bil, har allting med sig i den blygsamma bilen, och de vill verkligen göra Ohios mest perfekta stad till en plats i hjärtat. En plats de kan slå sig ner på, till sist, efter långa och många resor över landet enda sedan Pearl var liten. Det tycks ju nästan som om de varit på flykt – vilket de på många sätt har.

Mamma Mia är konstnär, en fotograf som liksom står på randen till genombrott. Men inte än, inte nu. För tillfället måste de hyra ett halvt hus, och Mia får in lite extra pengar genom att jobba extra på en restaurang. Någon pappa finns inte med i bilden, och de är fria själar, som flyter ovanpå världens bekymmer i en liten egen bubbla. Lyckliga, lite ensamma, men vänliga människor.

Det halva huset får de hyra av Mrs Richardson, en perfekt kvinna med en perfekt familj, och lika perfekt tillvaro. Ytorna i villan glänser, de fyra barnen är välartade (tycks de) och de båda föräldrarna vet vad de tycker om allting, och är fina människor (de gör ju så mycket för de mindre bemedlade i samhället). Det måste man väl, det är ju så synd om de stackarna som har det så svårt … Ja, ni förstår. En överklassdam, som försöker hålla sin egen själ varm genom att dutta lite här och där, och samtidigt se ner på världen.

Hon hyr så klart mest ut det halva huset i andra änden av stan för att hon vill väl, den stackars Mia som ju har så lite pengar, dottern Pearl som är så bortkommen, klart att de behöver lite hjälp på traven. Så Mrs Richardson inte bara hyr ut huset till dem, utan tar även dottern Pearl till sig, introducerar henne för sina egna barn som är i samma ålder mellan tonår och vuxenskap. I en sorts rockad glider sedan Mias dotter Pearl över i den nya familjen, och en av Mrs Richardsons döttrar lockas av Mias konstnärskap och fria själ och dras ofrånkomligt ditåt. De kastas allihop till sist in i en omtumlande resa, som raserar de vänliga fasaderna och snarare får dem att ställa sig på barrikaderna på varsin sida.

Romanen är hårt bunden till just platsen, detta samhälle Shaker Heights, som skapats just för att vara fyllt av harmoni och goda grannar. Tänk er en amerikansk förort under 1960-talet, med pastellfärgade hus och leende husmödrar, men placera det istället i ett gnistrande 1990-tal där Jerry Springer sätter agendan genom sin tv-show. I detta mikro-samhälle leder mötet mellan Mia och de perfekta Richardsons till att jordplattorna under deras fötter långsamt börjar lossna och strukturerna faller samman. Språket flödar, karaktärerna bländas fram med en nästan omänsklig detaljrikedom, sida upp och sida ner. Översättningen av Anna Strandberg är inget annat än fantastisk, och hon har gjort ett gediget jobb.

Sprängpunkten i romanen har annars allt med tillhörighet att göra. Var hör ett barn hemma? Och vem har rätten till ett barn? Den utlösande faktorn är när Mias arbetskamrat på restaurangen lämnar bort sin nyfödda dotter, då hon som ny i landet faller igenom systemet och blir utfattig. Nästan hemlös. Utan vänner. Hon kan inte språket, är helt ensam. Flickan hittas på trappan till en brandstation, adopteras bort till en rik familj, medan den ovetande modern Bebe långsamt tar sig upp på fötter och då försöker hitta sin dotter igen. Som genom en slump får hon genom Mia veta var barnet befinner sig och kräver att få tillbaka det, med hänsyn till att hon har det bättre nu. Det har bara gått några månader. Hon visste inte vad hon gjorde. Ge. Mig. Mitt. Barn.

Mia står på den desperata modern Bebes sida, men Mrs Richardson står på familjen som adopterats sida. Mrs Richardson är den ståtliga amerikanska hemmafrun, som gärna är bäst, tycker att hon är bäst, och inte ser att hon har skapat ett avstånd mellan sig själv och sina barn. Värst av allt: hon tar sig friheter, med både lagen och etiken, när det passar henne. Författaren vänder och vrider sedan i flera lager på grundfrågan om tillhörighet, medan handlingen växer till en tornado som slår båda familjerna i bitar. Det virvlar så att säga av varianter om frågeställningen, kring det här med barns tillhörighet.

Vad är en förälder beredd att göra för att återse sitt barn? Och författaren Ng låter dem alla byta plats med varandra, åtminstone under korta stunder. Ingen av dem gillar att stå på motsatt sida stängslet. Det är en bok som är nästan perfekt sammansatt, men ändå lyckades den inte riktigt nå mig. Jag fastnade i de långa utläggningarna, som osar av både intellekt och välskuren prosa, men det hjälpte inte ibland. Jag hade problem med konstruktionen, som blev så fantastisk när pusslet föll på plats.

Det är en fungerande bok, så mycket vet jag. Feelgood, eller feelbad, beroende på vem du håller på genom romanens vindlingar. Ge den en chans, ni är kanske mer förlåtande än jag.

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Gör som ...

… och alla våra andra sponsorer som stöttar oss ekonomiskt. Vill ditt företag bli sponsor? Kontakta sales@boktugg.se för mer information. Privatpersoner och mindre företag som vill bidra swishar valfritt belopp till 123-483 18 71 (klicka här för QR-kod) eller med andra betalmedel.

Relaterade nyheter

SPONSRAT INNEHÅLL

SPONSRAT INNEHÅLL