fbpx

Bokrecension: Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth

Anne Liljeroth. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

En människa som passerat gränsen och plötsligt står inför en värld som lämnat henne bakom sig när utmattningen är ett faktum. Anne Liljeroths bok fångar upp något som egentligen inte går att beskriva: själva essensen av att vara en människa med ett sammanhang, och vad som händer när vi förlorar oss i stressens cykler. 

Jag kan inte sluta gråta
Författare: Ann Liljeroth
Förlag: Louise Bäckelin Förlag

Vi vaknar på morgonen och sätter på telefonen, kollar av våra mail och Facebook redan innan vi stigit upp, och läser sedan eventuellt tidningen på plattan innan vi går till jobbet och sitter åtta timmar framför en dator, där vi pendlar mellan djupt seriösa aktiviteter och att läsa av Facebook och Instagram, fyll i resten själva, och sedan sätter vi oss på tåget hem med näsan i telefonen och slösurfar oss hela vägen in i mål innan vi släcker för dagen, och till sist stänger av mobilen efter en avslutande kontroll av sociala medier.

ANNONS

Och det är bara ett av många scenarion, som driver på oss. Varje gång vi blir avbrutna i en sammanhängande aktivitet, varje gång mobilen påkallar vår uppmärksamhet, så tar det minst tjugo minuter innan vår hjärna återhämtat sig från distraktionen. Samtidigt sliter vi på vår stresströskel och bryter långsamt ner vår ork, bit för bit.

Anne Liljeroth har tidigare skrivit tre romaner i genren hon själv kallar tänkvärd feelgood, men den här gången kastas allt överbord och hon kliver in i en bottenlöst förtvivlad skildring av hur en människa långsamt sugs ner i arbetsträsket och förlorar sig själv i en dramatik hon egentligen bara kan se själv – Josefin rasar ihop och bränner ut sig, och när vi möter henne kan hon knappt lyfta handen för att torka tårarna. Och kanske är hon ett typexempel på någon vi alla träffat, eller som vi själva kan identifiera oss med, en människa av kött och blod, knäckt av alla de krav som hon själv och kollegorna ställt på henne.

När hon tittar ut genom fönstret är allt grått. Allt är regn. Allt är tungt. Allt är förtvivlat, som när man står på botten av en brunn och tittar upp, och man anar att andra människor lever i ett starkt ljus av lycka, medan man själv bara kan se de branta väggarna som reser sig på alla sidor. Liljeroth skildrar det inifrån, från en plats långt djupt inom Josefin, och vi får följa henne i kapitel som växlar mellan då och nu – från punkten då hon föll samman, och från soffan hon förlagt sig själv till sedan dagen då hon fick ledas hem från jobbet i ett våldsamt kaos.

ANNONS

Hon har alltid varit ambitiös, alltid varit en som anmält sig till uppdrag och velat göra bra ifrån sig. Och det har fungerat fram tills att det inte gjorde det längre, tills dagen då hon fick nya chefer och företaget förändrades, och de allihop förväntades göra sexton timmar om dagen och avbryta semesterresor när bossen ville ha hjälp att förbereda något som bara måste göras just nu, oavsett vad. Ingen vila, ingen ro. Hjärtat som slår allt snabbare, hoppar över ett slag. Känslan av att huden brinner.

Frågorna som ställs är många, och författaren skildrar det på ett oerhört varsamt och vackert sätt, när Josefin liksom har stigit ur sin pansarrustning och står helt hjälplös inför oss. Hon vet inte ens om hon vill ha hjälp eller inte; kan vi hjälpa henne, finns det en räddning bortom kroppens plötsliga förfall, hjärnans blockader? För det är ju precis det som sker när arbetsuppgifter hopas ovanpå varandra och arbetsmyran ständigt blir avbruten i det hon gör och aldrig vet vad hon bör göra härnäst och tvingas lägga timma till timma och efterhand helt förlorar greppet om världen. Det är inifrån den bubblan Liljeroth skriver fram sin karaktär, genom långsamma penseldrag, som ger läsaren tid att verkligen möta Josefin.

En kvinna med familj, som fått ledsagas hem från jobbet, via ett möte med en läkare, och sedan avskärmar sig mer och mer från både gamla kollegor och sina familj. Rollen hon haft i världen har förändrats och hon hittar inte fram till några lösningar. Barnen är glada, men hon kan inte vara glad med dem, och hennes man verkar ha tagit ett steg tillbaka, och när vi till sist inser hur djup sprickan blivit mellan dem drar vi efter andan och känner obehaget krypa i hela kroppen, nästan som en fysisk sensation. Och som bok betraktat är det en nästan ovärderlig guldklimp för människor i det moderna tidevarvet, för Liljeroth låter oss förstå något vi annars bara läser ytligt om i tidningen och som egentligen inte låter sig förklaras … det är för privat, för nära inpå. Skammen är för många nästan outsägligt tung att bära: man orkade inte, föll igenom och är kanske mindre värd än andra?

ANNONS

Om jag ändå måste invända mot något, och det är kanske en bagatell i sammanhanget, så är det att transformeringen från självupplevd historia till roman fått en blygsam törn genom antagonisterna vi möter på Josefins jobb, typiska svin och praktarslen som ibland hamnar farligt nära det schablonartade. Men ja, boken är faktiskt så bra att jag inte orkar fullfölja invändningen. Den blir obetydlig.

Jag har följt Anne Liljeroth under flera år och bara väntat på att hon ska få sitt genombrott, och det har knappast varit mer välförtjänt än här, med en roman som kommer att ligga på nattygsbordet hos människor som verkligen behöver det, och i och med att den är så välskriven blir Josefins resa från djupt mörker till hoppfull framtid en lisa för själen hos just de som inte själva orkar sätta ord på livet här och nu.

Och frågorna författaren ställer under resans gång bär vi med oss: Vems fel är det att vi bränner ut oss – har vi något eget ansvar att packa väskan när det börjar brinna under oss och fel sorts människor står med piskan över vår rygg och vägrar sluta tjata om att det och det och det måste vara klart i morgon?

Personligen tror jag att världen är full av människor som kör slut på andra människor, men steget måste ibland tas av oss själva, och bara vi kan vända oss bort från dem och gå vidare till nya platser, till chefer som insett att en arbetsplats med glada och inspirerade människor som gör allt i sin egen takt är värt enormt mycket mer än hot och tjafs, och kaosartade arbetsdagar som aldrig tar slut. Att göra ett gott jobb har nämligen mer med själen att göra än man tror – du kan jobba hårt och må bra, om du gör det tillsammans med människor som ser värdet av vad du gör och ser till att skicka hem dig när passet är slut, och sedan varvar slitet med fina avbrott och uppmuntran.

Har du stannat mitt i gatan med rusande hjärta och känner att tårarna är på väg, eller om du ser någon annan stå där alldeles villfaren, så kommer du knappast att hitta en bättre bok än det här att läsa i år – och ja, för all del, även om du bara just nu släckt datorn på jobbet och klockan är en timma för mycket och du känner att det här är meningslöst, livet är för tungt och svårt och varför gör du det här, bör du kanske stanna till i en bokhandel på vägen hem och låta Liljeroth leda din väg de närmsta dagarna. Vem vet – hon kanske räddar ditt liv. Det är knappast att säga för mycket, när man vet varthän en utbrändhet kan leda.

Jag kan inte sluta gråta

Jag kan inte sluta gråta

Alla ni andra – en välskriven och fin roman, ut i varje kommatecken, som kommer att sluka er, men kanske då lika mycket för relationen mellan Josefin och hennes man. En studie i kärlek, som den är i verkliga livet, och bara det är värt att lägga pengarna på. Du kommer att drabbas av den såriga tonen, av textens uppbrott och försoning, och förhoppningsvis lämna kontorsstolen lite tidigare än du hade tänkt dig den närmsta tiden.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

För är det något som vi allihop kan tatuera in i själen är det detta: Det är inte värt det. Ingen människa ligger på sin dödsbädd och ångrar att hen inte jobbade mer. Lyft blicken, gå ut i solen, andas, älska, lev, läs, börja om igen.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny