fbpx

Bokrecension: Dunkel skog av Nicole Krauss

Författaren Nicole Krauss. Foto: Goni Riskin

Romanen Dunkel skog är precis som namnet antyder mångfacetterad och till bredden fylld av dimma, men det är en vandring vi gärna går vilse under. Inte minst när det görs på det här stilsäkra sättet – alla ramar går att upplösa, tycks Krauss säga, och världen är bara en plats vi önskar att vi visste något om.

Nicole Krauss
Dunkel skog
Översättare: Inger Johansson
Förlag: Brombergs

Nicole Krauss förändrade mitt liv. Åtminstone är det så jag minns det. Jag hade skrivit två böcker och hade inte mycket aning om hur jag skulle gå vidare. Litteraturen kändes rätt tröttsam hur jag än vände och vred på böckerna som kom ut, och plötsligt hade magin gått förlorad. Men så läste jag Kärlekens historia och knockades till marken, tog upp pennan igen och skrev mig tillbaka till livet. Tydligt för just den boken var lättsamhetens sorger – alltså, hur hon lät melankolin väva sig nere i de mjuka, humoristiska och vackra porträtten som hon målade upp av karaktärerna, och på ett nästan osynligt vis lyckades samla ihop trådarna och ge oss en historia som växte för varje sida.

Och i ärlighetens namn – det handlade lika mycket om hur hon bröt mot reglerna, både kring själva handlingen och textens format. Boken var full av små finurligheter, och så komplext uppbyggd att man hade svårt att se slutet, och vad slutet skulle leda till, men när det väl kom så var det så storslaget och bedårande att man bokstavligen kände boken vibrera i händerna. Det är mitt fulla allvar – jag kände bokens slut i kroppen, som en sensation.

Hon hade innan dess skrivit Mannen utan minne, och senare den svävande Det stora huset. Två böcker som satte spår i den fåra som världslitteraturen härjar i, och som blev en framgång för henne hos kritikerna.

När hon nu fortsätter sprida ringar på vattnet är det med en bok som tycks tidlös, i ordets rätta bemärkelse, och som verkar utforska osäkerheten vi människor försöker lämna bakom oss när teknik och kunskap växer ihop till en sorts allvetande önskan. Det är i just detta som romanen Dunkel skog tar avstamp, och Krauss ställer själv frågan om vad vi ger upp när vi tycks vilja radera livets osäkerhet. Till vilket pris gör vi det i så fall? Vad förlorar vi?

Gör som 5000+ andra Boktuggläsare ...

... prenumerera på vårt nyhetsbrev (kostnadsfritt). I din mejlbox varje vecka så du inte missar några viktiga nyheter i bokbranschen.

Din epostadress används enbart av Boktugg och delas aldrig med tredje part.

Boken är delad i två spår, och vi följer två människor från New York, som ger sig ut på jakt efter frågor de egentligen inte har så klara för sig, men som ändå hemsöker dem i form av en formlös gudsbild där religionen filtreras både genom historien och deras egna liv. Den äldre mannen Jules Epstein har redan gått i pension och satt sina barn till världen och sett dem försvinna ut i livet, och den yngre kvinnan Nicole kämpar med att ta sig vidare i sitt författarskap. Av olika händelser hamnar de båda i Israel, där deras ankare blir hotellet Tel Aviv Hilton som de båda sedan många år besökt av olika anledningar.

Jules, som har arbetat som advokat under hela livet, försvinner och vi följer honom när han liksom går mot ljuset och skänker bort sin väl tilltagna förmögenhet, när han letar sig tillbaka mot något som bäst kan beskrivas som barndomens enkla tillvaro och skönhet. Han lämnar New York, beger sig mot Israel, och mer än så behöver vi nog inte säga för att inte förstöra mer av hans vindlande resa framåt och bakåt i livet. Han planterar 400 000 träd, råkar på en entusiastisk rabbin och involverar sig i ett filmprojekt, men alltihop förskjuts långsamt in i bakgrunden när han finner mer och mer av sig själv, och bestämmer sig för vad han kan och måste göra. Återuppfinner han sig själv? Kanske.

Kvinnan Nicole, som alltså delar både namn och yrke med författaren, befinner sig i ett äktenskap som tappat allt utom den tillfälliga och förrädiska stabilitet som makarnas två barn skänker samvaron. Barnen förankrar föräldrarna på platsen där de är, men inte mycket mer håller ihop dem, och till slut måste hon därifrån för att hitta gnistan till sin nya bok. Därav resan till Tel Aviv och Hilton, där hon en gång blev till och där hon numera är en firad författare, som hyllas för böcker som ”spottar på Hitlers grav”. Här famlar hon och drabbas av en viss Eliezer Friedman, som återför Kafka till hennes liv på det mest omtumlande vis man kan tänka sig, och vi får leka med tanken på att den firade författaren fejkade sin egen död 1924 (Kafka var då 40 år gammal) och istället begav sig till Palestina för att arbeta som trädgårdsmästare (och kanske skriva).

Och även om de båda huvudkaraktärerna inte möts på vägen, så delar de upplevelserna som inträffar under deras vistelser där nere. De speglar varandra, på många sätt, och deras storylines löper parallellt innan de upplöses i ett dimlandskap där då och nu och litteraturens värld förenas i ett fascinerande crescendo. Hon kan sina slut, Nicole Krauss, och det är så snyggt att man undrar hur hon gör när hon låter vår verklighet liksom sugas in i boken, och samtidigt låter bokens verklighet sippra ut i vår värld, och nudda vid verkliga händelser. På vägen har hon skrivit ihop sin kvinnliga protagonist liv med Kafkas böcker, och till slut smälter alltihop ner till en formlös dimma vi älskar att vandra genom.

Det är storslagen litteratur, som ibland är så ogenomtränglig att man måste påminna sig själv om dess storhet för att ta sig vidare. Ingenting är enkelt med den här boken, men enkelt är inte nödvändigtvis detsamma som bra, särskilt inte när vi leds inåt i den här lager på lager-baserade historien som vidrör själva livets uppkomst så väl som de existentiella svårigheter vi moderna människor kan drabbas av när allt ska förklaras och få ett namn. Jag kan eventuellt sakna den mer lekfulla och direkta ton som Krauss gav oss i Kärlekens historia, men på samma sätt kan vi knappast be henne upprepa samma formel gång på gång, även om hon också här spelar ett spel där de två karaktärerna är en gammal man och en ung kvinna.

Vi får en bedårande roman, stilsäkert översatt av Inger Johansson, som i varje liten vrå lyckas hitta Krauss språk och förvalta det i transformationen. Både handlingen och stilistiken hos Krauss är storslagna ting, som kräver detaljrikedom och känsla för att nå igenom språkbarriärerna. Få hade kunnat ro översättningen i land så här fint.

Men visst är det en bok som bjuder motstånd och lockar på oss, och tycks antyda att vi ska hålla ögonen öppna för det spår våra liv kunde ha tagit, eller kanske tog, utan att vi märkte det, för att kunna stanna upp och andas in det förgångna, framtiden och de osynliga dimensionerna omkring oss. Inget är vad det ser ut att vara. Inget blir vad det skulle vara.

Och kanske är vi alla egentligen bara karaktärer i en bok. Sämre kunde vi i så fall ha det. Bit tag i storverket Dunkel skog när du känner dig redo och har många timmar över. Här finns ingenting att ångra.

Ingenting är perfekt och borde inte heller vara det.

Dunkel skog

Dunkel skog

  • Förlag: Brombergs
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-01-10
  • ISBN: 9789173377768
Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.