fbpx

Söndagstuggare: Solveig Sigridsdotter Thörnblom om att nå sina drömmar

Solveig Sigridsdotter Thörnblom signerar sin deckare. Foto: Helene Skoglund

Solveig Sigridsdotter Thörnblom har drömt om att bli författare ända sedan hon gick i mellanstadiet. I år kommer hennes första roman, deckaren Flickor små som hon ger ut själv.

Kan en gammal kärring bli deckardrottning?

Text: Solveig Sigridsdotter Thörnblom

Jag gick i femte klass. Jag var 11 år alltså. I klassrummet talade vi om vad vi ville bli när vi blev stora. ”Författare” sa jag. Jag var ett sånt där konstigt barn som kunde recitera Ferlin, Fröding och Dan Andersson redan vid 11 års ålder. Jag minns att min klassföreståndare Gunnel Johnson en gång dissade min tolkning av Ferlins Får jag lämna några blommor. Den tredje rosen, som inte blommar nu utan först när givaren är död, tolkade jag som minnet av någon. Den tolkningen fick underkänt av magister Johnson. Hå hå ja ja. Fast nu kom jag ifrån ämnet.

ANNONS

Magister Johnson kunde vara en klok kvinna också. Hon föreslog att jag skulle satsa på journalist i stället. ”Det är trots allt lättare att få arbete som journalist”, sa hon. ”Och sedan kan du skriva böcker vid sidan om, och ändå få ägna dig åt skrivande dagarna i ända.” Det lät ju rimligt. Och då var jag som sagt 11 år.

Ingen akademiker fanns i min familj. Mitt stora intresse i livet var djur. I synnerhet hästar. Vid 16 års ålder flyttade jag hemifrån och började arbeta som hästskötare på Solvalla, närmare bestämt hos travtränare Torbjörn Jansson. Då hade jag hjälpt till i stallarna på Solvalla sedan jag var 10 år. Hela mitt liv har varit präglat av arbetet med och träning av hästar. Och jag har alltid skrivit vid sidan av. För skrivbordslådan, som klyschan heter.

Så blev jag plötsligt av med arbetet hos Stig H Johansson. Mitt under den ekonomiska krisen 1993, hur skulle jag hitta ett arbete? Något så ovanligt som en bra arbetsförmedlare sa till mig: ”Du är ingen som kommer att stå ut i kassan på Konsum någon längre tid, du borde utbilda dig”, sa hon. ”Vad vill du bli?” Svaret kom blixtsnabbt. Journalist.

ANNONS

Efter att forcerat treårigt gymnasium på ett och ett halvt år, sökte jag in på Journalisthögskolan och blev antagen. Tre små barn. Villa med stor trädgård. Kapplöpningshundar. Häst. Och så 20 timmar extraknäck för att ha råd med allt det där. Inget kunde stoppa mig. Tidvis kombinerade jag Treo med magsårsmedicin, vilket min husläkare tyckte var rena vansinnet.

Kriminaljournalistik blev min specialitet. Brott och straff är bland det mest intressanta man kan studera. I alla dess former. Brottet. Straffet. Vår syn på rätt och fel, ont och gott, skuld och bot och bättring. Det fascinerar mänskligheten och har alltid gjort. Alla stora dramer, redan från de gamla grekerna, handlar om det. Det goda mot det onda.

När man har väldigt många järn i elden är det svårt att få tid till att skriva en roman. 2008 kom min bok Hund i stan. En ovanligt väl underbyggd bok för hundägare, om ni frågar mig, bokens författare. Jag fick helt enkelt frågan från en redaktör på Norstedts om jag ville skriva en bok om att ha hund i stan. Det ville jag.

ANNONS

Men romanen, när skulle den bli av? Redan år 2000 skrev jag romanen Solvallamordet, med huvudkaraktären Stella Månsdotter. Nu låter det som ett citat ur Karl-Bertil Jonssons jul, men det var så att på den tiden så skickade man in manus i form av fysiska luntor med papper till de tilltänkta förlagen. Och sedan väntade man. Och så kom det ett fysiskt brev i brevlådan. Och vilka brev jag fick från förlagen. Så gott som idel vitsord. Alla förlags lektörer hade läst min roman, men den föll alltid på mållinjen. Jag fick generösa beskrivningar om vad som kunde göras bättre, och flera av breven innehöll uppmuntran om att jag måste fortsätta skriva. Det gick så långt att jag och en mycket kär vän började gå på krogen och fira de fantastiska refuseringarna. Trots de goda vitsorden så var det som om gnistan slocknade något.

Stella fick vila till 2015, sedan tog jag äntligen ny sats och skrev romanen Flickor små. Den har en helt annan intrig än Solvallamordet, men några av karaktärerna fick följa med. Till exempel kriminalreportern Stella Månsdotter, hennes goda vän kriminalkommissarie C-G Reinert med flera. Den här gången tog jag hjälp av en av grundarna till Skrivarakademin, Erik Grundström, som tillsammans med mig gick igenom kapitel för kapitel av romanen. Han föreslog hur man kunde formulera sig, hur man bygger upp intrigen, hur man håller läsaren på halster och framför allt håller läsaren fast i storyn.

Dags för ny vända hos flera förlag. Det är andra tider nu. Romanen sänds digitalt, vilket är avsevärt mycket billigare. Några trevliga brev med uppmuntrande ord kommer inte i brevlådan. I bästa fall orkar någon skriva ett vänligt brev: tack, men nej tack. Och ändå tycker jag att den här romanen är så mycket bättre än den förra. Åter tappade jag gnistan. Till i våras. Efter att ha stått och bläddrat i de bästsäljande pocketböckerna i bokstället av kartong bredvid kassan på Konsum, så insåg jag: Jag är bra! I alla fall bättre än flera av de här. Varför blir jag refuserad? Varför blir inte de här det, de här i bokstället i kassan?

En bekant till mig som arbetar på förlag berättade att idag är det så viktigt för förlagen att man helst är känd för något annat innan man ger ut en bok. Så att boken säljer bara på ens person så att säga. Det verkar inte vara så särdeles vanligt att kvinnor med några år på nacken romandebuterar, om de inte redan är kända för någonting. Och kanske är det inte en roman de debuterar med. Jag har också hört att (den kvinnliga) läsaren ska känna att ”det kunde ha varit jag som skrev den här boken”. Så resonerade förläggaren till en väldigt känd författare, läste jag i ett reportage. Hur som helst hade jag bestämt mig. Jag ger ut mig. Jag tar riskerna. Mitt eget förlag, Sun T förlag bildades och jag lät trycka boken. ”Den måste komma före jul!” sa jag till tryckeriet. ”Den utspelar sig i juletid!”

För ett par veckor sedan hämtade jag en pall med böcker från tryckeriet. Tur att man har stor bil. Jag har hållit tre föreläsningar och blivit intervjuad av lokaltidningen och jag säljer. Läsare runt om i Sverige köper min bok via nätbokhandlarna och när jag är ute och föreläser. Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att ge ut boken på eget förlag och jag hoppas innerligt att jag får låta trycka både en andra och en tredje upplaga. Jag vill försöka sälja till Tyskland, England och andra deckartokiga länder. Kan man sikta för högt? Jag vill åtminstone nå trädtopparna.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR! Nu när inte någon Nobelpristagare i litteratur finns i år, så kan ni ju köpa Flickor små i bok-klapp i stället.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

PS. En klok person sa en gång, att om man vill veta vad man verkligen vill göra som vuxen, antingen som hobby eller som yrke, ska man tänka på vad man brann för och drömde om som 11-åring. Det är det man är ämnad för. Jag drömde om att bli journalist, författare, bonde och att driva ridskola. Allt det där gör jag idag, snart 57 år gammal. När jag tänker på det, vet jag att jag är lycklig.

Om gästbloggaren:

Solveig Sigridsdotter Thörnblom är journalist, författare, hästtränare, ridlärare med mera. Hon är aktuell med boken Flickor små som hon har gett ut på eget förlag.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny