fbpx

Bokrecension: Bränn alla mina brev Alex Schulman

Alex Schulman går på djupet när han i Bränn alla mina brev skapar vacker litteratur av sin mormors korrespondens, och den förlorade kärleken till en svensk poet. Mycket vackert och berörande, tycker Boktuggs Conny Palmkvist. 

Det är skillnad på författare och författare. Och då menar jag inte kvaliteten på deras texter, eller hur deras böcker mäter samtiden. Nej, jag tänker istället på hur författarens roll har förändrats i det här snabba samhället och de plötsligt står på samma offentliga arena som andra kändisar. Kanske har författaren till och med olika roller. Ena dagen upphovsman till en serie böcker, den andra programledare på tv. Sångare, skådespelare. Den moderna författaren har helt enkelt många strängar på sin lyra. Gott så.

Men det innebär också ett ställningstagande för läsaren. Nu står vi inför att blanda in författarens personliga liv och leverne i själva läsningen, eftersom det blir svårt att separera de två. Kritikern har inte samma problem, då vi ska kunna stå över sådant och ändå göra oss objektiva bedömningar. Ibland är det dock svårare än annars. För mig har Alex Schulman varit ett sådant fall, och jag har undvikit hans böcker under flera år, mest på grund av min egen undfallenhet – jag orkade inte konfrontera den bild jag fått av honom i början av hans karriär. Som bloggare, och skämtare, levde han rövare i det offentliga Sverige och gjorde sig rolig på rätt många människors bekostnad. Problemet var att han inte var rolig. Han var elak och han använde sin offentliga sittplats till att förnedra människor utan att verka fundera två gånger över det.

ANNONS

Måhända borde jag sett förbi det. Men det gjorde jag inte. Inte förrän nu, när han kommer med romanen Bränn alla mina brev, och morfar Sven Stolpe ska avhandlas på längden och på tvären. Och ja, vad ska jag säga?

Jag får redan under de första sidorna ont i magen, för jag inser att jag har missat något när jag gått förbi Schulmans böcker. Det är snyggt, stilistiskt fullbordat och väldigt drabbande. Som svensk man har huvudpersonen växt upp i en tudelad värld, där den ena sidan varit trygg och harmonisk, och den andra turbulent av konflikter. Att det varit så inser Alex först efter att ha insett att han bär på en vrede, en inneboende ilska, som tär på hans familj. Han ser sina barn backa och försöka göra allt för att han ska hålla sig lugn. Samma sak med sambon. När blev det så här? Efter ett besök hos en terapeut inser han att vreden är något som följt hans släkt på moderns sida, och nu står han där, mitt i livet, som en man som inte insett tyngden på sina axlar förrän det nästan är för sent.

När han nystar vidare hamnar han i släktträdet, och står öga mot öga med morfar Sven Stolpe, svensk produktiv författare med en lång bana i offentligheten. Också känd för sitt humör, sina krig. Hur han gått i klinch med både kritiker och samtida författare under hela 1900-talet. När Alex gräver djupare gör han det för att han, som han själv skriver, vill nå fram till vredens kärna i sig själv. För att göra något åt den. Blidka den.

ANNONS

Föga anar han att han snart ska se en bild av sina morföräldrar som varken han eller någon annan känt till. I Sven Stolpes arkiv finner han en ledtråd, en andemening som gått de flesta förbi. Han verkar ha skrivit om ett och samma tema under hela livet: en kvinnas otrohet. Förvirrad inser Alex efter hand att kvinnan måste ha varit hans mormor och det fortsatta sökandet är både vackert och omtumlande för läsaren.

Sven Stolpe var gift med duktiga översättaren Karin Stolpe, och när vi följer alla spåren bakåt i tiden finner vi en punkt i början av 1930-talet. Det verkar vara då någonting har hänt. Karin möter diktaren Olof Lagercrantz, som befann sig tidigt i karriären, och en gnista mellan dem tänds och verkar inte gå att släcka. Ett triangeldrama påbörjas under sommaren, tillika en katt och råtta-lek där Sven Stolpe sakta närmar sig sanningen om sin frus affär. Vi möter dem sedan allihop via upphittade brev och Sven Stolpes arkiv, vars innehåll Alex blandar med sina egna minnen av mormor och morfar. Besök i deras hem, scener från högtider. Känslor han minns från släktmiddagarna.

Utifrån detta går vi sida vid sida med Karin Stolpe, som är snärjd i äktenskapet med den redan då sjuklige Sven Stolpe, en man som träder fram ur skuggorna som en nattsvart själ med hela världen och varenda människa i den som föremål för sin vrede. Han korsar gränser, träder över dem gång på gång, och som han säger: Är du otrogen mot mig, så skjuter jag först honom, sedan dig. Sist mig själv. När hon kommer in i rummet på pensionatet ligger hans revolver öppet framme på sängen, för att skrämma henne. Han förnedrar henne offentligt, och ägnar det mesta av sitt författarskap åt att hämnas på henne för snedsteget. Låta henne gå? Nej. Hon ska stanna – hon ska betala.

Gör som 5000+ andra Boktuggläsare ...

... prenumerera på vårt nyhetsbrev (kostnadsfritt). I din mejlbox varje vecka så du inte missar några viktiga nyheter i bokbranschen.

Din epostadress används enbart av Boktugg och delas aldrig med tredje part.

Men Svens aktioner stannar inte vid att hämnas på frun. Han förnedrar släktingar också. Trycker ner dem i ett avgrundsdjupt mörker och när de väl når botten fortsätter han pressa på, för att markera sin poäng. Det är ingen vacker bild vi får, och tendenserna han uppvisar hade idag varit enkla att sätta diagnos på.

Men inte heller slutar han när det blir riktigt illa. Då trycker han gasen i botten och låter bilen flyga rakt igenom ett räcke och ner för en brant där den börjar brinna med både honom själv och hustrun i. De hamnar på sjukhus, får ligga i samma rum. Sida vid sida. Karin får livslånga skador, men svär på att aldrig tala om vad som hänt.

Bakom sig ser hon Olof Lagercrantz, vars fina brev utgör en del av boken, men hon ska aldrig vända om, trots att de svurit på att börja ett nytt liv tillsammans. Kärlekshistorien får ett slut lika hastigt som den börjar, men förföljer dem till ålderdomen flera årtionden senare och Olof försöker skriva sig fri. Försöker skriva Karin tillbaka i sitt liv.

Kvar efter kärleksaffären är två själar som driver åt varsitt håll. Olof fortsätter sitt liv och blir en respekterad författare, litteraturkritiker och chefredaktör för Dagens Nyheter. Karin är kvar hos Stolpe, kedjad vid hans hämnd. Äktenskapet fortgår, precis som sorgen. Och det känns att betrakta. Och sättet som han sammanställer allt det här på, Alex Schulman, är fullt av medkänsla och hans formuleringar fångar skeendet på ett sårigt och exakt sätt. Texten är stark, utan ett ord för mycket. Han matchar författarskapen han skriver om, och mer därtill, när han gräver ner sig i sina morföräldrars öden.

Om något skaver, så är det väl att den inledande tesen om vreden och huruvida den går att ärva eller inte. Inte för att jag inte tror på den. Jag tror, för att Alex Schulman får mig att göra det, och för att jag ser vad han ser när han tittar på sig själv och släktträdet.

Men han lämnar tesen nästan helt därhän, friskriver sig från hur han ska dra nytta av allt detta han kommit fram till. Jag vill veta vart han är på väg. Hur han ska stiga ur vreden. Och han tillägger på sista sidan, ännu en gång, att källorna han använt är sanna, men att boken är en roman. Vad det betyder? Att han fyllt i luckorna så logiskt han kan? Det spelar kanske ingen roll. Som författare har han inget ansvar gentemot sanningen. Inte egentligen. Ansvaret som författare ligger i att hålla sig sann mot sin egen berättelse, och det gör han. Vi tror på honom och då har han också lyckats.

Sedan gör det mig ledsen att jag missat hans andra böcker under så många år, bara för att han dribblade bort mig genom de svinaktigheter han började sitt yrkesliv med. Då fick han mig snarare att tänka på … Sven Stolpe, än på en gryende stor svensk författare.

Jag förhåller mig hellre till författaren han är nu. Den personen respekterar jag. Till och med gillar. Det är ju en sådan kille man vill snacka med och som har hjärtat blottat, och som står för det. Och hans Bränn alla mina brev måste vara tillägnad varenda människa som någonsin älskat och förlorat på vägen. Poesi för drömmare och de som störtat i kärlekens floder. Jag ser fram emot var Schulman går härnäst med sina romaner.

Bränn alla mina brev

Bränn alla mina brev

  • Förlag: Bookmark Förlag
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2018-11-12
  • ISBN: 9789188745149

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt. Till priset av en en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) stöttar du den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år. Plus att du får tillgång (japp, där har vi en betalvägg) till ett växande bibliotek av artikelserier och ett exklusivt nyhetsbrev endast för INSIDERs.
Det tar bara en minut att bli en INSIDER idag >>

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.