Bianca Zenonsson

Jag är 42 år gammal, född och uppvuxen i Tyskland. Jag flyttade till Sverige när jag var 16.

Livet innan kantades av sexuella övergrepp hemma som borta av tre förövare och utöver det en psykotisk mor med narcissistisk drag där mina känslomässiga behov aldrig tillgodosågs. Jag lämnades, efter övergreppen tog slut efter 7 år, i misär och vanvård i en övergiven lägenhet tills jag blev omplacerad som 12-åring. 

Livet stabiliserades därefter men efter gymnasiet i Sverige kom mitt förflutna ikapp mig. Alla trauman blixtrade framför mina ögon, jag drunknade i känslor och hamnade i ofta dödligt självskadebeteende och ätstörning. Men psykiatrin hade ingen kompetens att hjälpa mig. De adresserade aldrig mina problem till mina trauman.

Jag hade efter 20 år 15 olika diagnoser utan att må bättre. Slutligen hittade jag en traumabehandling som äntligen hjälpte och kampen ut ur slutenvården med bältessängar, våld, hot och inlåsning började mot att få leva ett liv värt att leva. 

Idag mår jag bättre, är skadefri och stabil men behöver ännu traumabehandling för komplex smärtproblematik efter alla övergrepp och trauman. Det största sveket ett barn fick uppleva, överlevde jag. Att ens mor visste vad som pågick men lät det hända. Idag har jag fått bryta all kontakt för att aldrig skadas mer psykiskt heller. 

Övrigt: 

Jag är gift med en make sedan 20 år som lojalt stått vid min sida. Våra prövningar har förenat oss och vårt band förädlades till ett konstverk, ovillkorlig kärlek. Vi lever med våra katter och kämpar än idag för ett liv utan barndomstrauman och psykiatrins klor