Malin Lindmark

Jag heter Malin Lindmark, är född 1982 och bor i Västra Frölunda i Göteborg tillsammans med min man och min son, född januari 2019. Genom att inte ha gått någon regelrätt skrivarutbildning eller kurser är jag på något sätt autodidakt, men jag har alltid skrivit. Till yrket är jag leg.gymnasielärare i svenska, svenska som andraspråk samt konst och kultur.

 Åren som försvann skildrar några svåra år i mitt liv. Största anledningen till varför jag gör det här är definitivt att berättelsen ska kunna ge hopp till andra som genomlever liknande svårigheter, hopp om att det kan finnas ett ljus i slutet av tunneln. En annan är att jag tror den skulle kunna bli viktig litteratur för människor som jobbar inom psykosvård. Mycket lite har tidigare skrivits. Min tro är att människor med psykos brukar vara för sjuka för att någonsin kunna sätta sig ner och skriva, det är en anledning. Stigmat kanske den största. Jag berättar min historia som enkelt kan sammanfattas med att jag fått ganska lite hjälp, det mesta har jag gjort helt själv. Det känns inte främmande för mig att också kalla det här en bok som vill väcka debatt. En undertitel hade gärna fått vara att detta är samtidskritik för mig- min personliga berättelse berättar också något om brister i det svenska samhället och svensk psykosvård. Åtminstone den som jag upplevde.

Om jag ska beskriva mitt språk blir det en utmaning. I mitt skrivande befinner jag mig i flow, i fiero. Jag älskar det jag gör och har alltid gjort, det är svårt att säga vad jag gör jag bara gör. När jag lärde mig läsa hände det, när orden kom till mig kom dem. Det finns drag av mitt intresse för poesi i språket. I ordlekar, metaforer, snirkliga omskrivningar, anaforer, cirkelkomposition. Även om det finns något lustfyllt, varmt och sprudlande i själva skaparprocessen har jag nog aldrig haft en ingivelse att vilja skapa “feel good litteratur”. Jag menar inte heller att det måste vara nattsvart. Inte någon djup, bottenlös sorg utan jag brinner för att skildra världen lite som den är. Det går inte att blunda för att vi har ett stort antal människor på jorden vars verklighet det är svårt att hitta något ljus i, men för de allra flesta är nog livet lite av varje. Men ljusglimtarna kommer för de flesta inte heller bara falla över oss hur som helst, utan vi måste både söka, leta, välja och lära oss att stanna i känslan. Kunskaper som kanske glömts bort? Med tanke på att jag är långtifrån ensam med att må dåligt ibland, särskilt nu när den psykiska ohälsan ökar lavinartat i samhället. En arena med namn “Avicii arena” skvallrar om det inte minst. Det skrivna ordet säger som det är- kan berätta det som inte får sägas högt. Formulera och ringa in, sätta på pränt. Genom det skrivna ordet kan vi komma åt de tankar hos andra vi ibland önskar att vi kunde höra högt.