Sven Erik Nordin

Jag heter Sven Erik Nordin och är en pensionerad beteendevetare, som efter 35 års yrkesverksamhet i Småland flyttat tillbaka till min hembygd i norra Hälsingland. För ganska länge sedan insåg jag, att akademiska meriter och titlar inte är mycket att bry sig om. Det existerar mycket dumhet och okunnighet till och med bakom professorstitlar. Särskilt tycks detta gälla inom det som de senaste åren blivit ett stort intresseområde för mig – detta med sambandet kost-hälsa. Men för den som till äventyrs tror att jag är helt främmande för den vetenskapliga världen vill jag ändå berätta, att jag har en fil kand i beteendevetenskap (Umeå Universitet), med tyngdpunkten på ämnet pedagogik (60 p). Det betyder bl. a. att jag faktiskt har en del insikter i forskningsmetodik och även anser mig ha en viss förmåga att läsa och bedöma vetenskapliga studier, även om mina bristande kunskaper i ämnen som medicin, mikrobiologi och biokemi förstås är ett handikapp, när det gäller just detta med kost och nutrition..

En del uppgifter jag kommer med på denna webbplats är nog för många svåra att acceptera och ta till sig, eftersom de strider mot den ”allmänna uppfattningen”. Det finns därför kanske anledning tala om, att jag inte är känd som ”rättshaverist”, överspänd eller spridare av falska uppgifter. Inte heller lider jag av, eller har lidit av, någon psykisk sjukdom, utan får nog anses som en ganska stabil person. Möjligen kan jag med viss rätt betraktas som alltför optimistisk och naiv, när det gäller möjligheter att påverka nuvarande inställning och tradition inom medicinen, när det t.ex. gäller behandling av diabetes och cancer. Det förefaller nästan omöjligt att enbart med hänvisning till obestridliga vetenskapliga fakta och genuin klinisk erfarenhet kunna påverka skolmedicinens i vissa fall sorgligt ineffektiva (för att inte säga kontraproduktiva), traditionella metoder. Fakta och sanning för en ganska hopplös kamp mot krafter som status, prestige, tradition och inte minst enorma ekonomiska intressen. Ändå måste man förstås försöka…

I sammanhanget får jag dock betona, att jag inte är läkare eller teoretiskt sakkunnig i medicinska frågor, så i den mån mina synpunkter kan tolkas som råd t.ex. beträffande kost eller annat, så skall du förstås inte enbart lita på mina uppgifter, utan söka få dem bekräftade (eller dementerade) via andra källor. Nya forskningsresultat kommer ju också hela tiden, och det kan förstås hända, att jag i vissa avseenden tvingas ompröva mina slutsatser, om nya fakta framkommer. Det finns naturligtvis också en avsevärd risk att jag inte i varje avseende kan hålla dessa sidor helt uppdaterade – även om det är min intention…

Kanske bör jag också nämna, att jag startat denna webbplats helt och hållet som privatperson. Jag har inget som helst ekonomiskt intresse i någon av de böcker eller andra produkter jag nämner, och jag har inte mottagit ett enda öre i ersättning av någon. Detta gör förstås det hela till ett förlustprojekt, men den information jag vill framföra anser jag vara så viktig att jag får stå ut med det. Kanske kan det också öka min trovärdighet något.

Någon kan möjligen tycka att det är litet märkligt att ta med "båtliv" på en webbplats som handlar om kost och hälsa, men det har jag huvudsakligen gjort för att ingen skall tro att jag är någon världsfrånvänd "nörd" som råkat fastna i ämnet hälsa och sjukdom. Jag hoppas det i någon mån skall bekräfta, att jag är en ganska "vanlig" person, med familj och normala fritidsintressen. I bästa fall kanske också någon båtintresserad kan lockas att ta del av mina erfarenheter på det området.

Jag är alltså numera pensionär. Min yrkesverksamhet har nästan helt och hållet bestått av arbete på ett s.k. §12-hem, det man tidigare kallade ”ungdomsvårdsskola”. Där hade jag olika uppgifter – som avdelningsföreståndare, lärare, utredare mm. För övrigt fick jag äran att skriva jubileumsboken år 2000, då min arbetsplats fyllde jämna 100 år. I samband med ett problematiskt huvudmannaskapsskifte (från stat till landsting) gjorde jag 1984 ett tillfälligt inhopp som lärare för blivande sjuksköterskor – varigenom jag fick något litet inblick i den sjukvård som jag senare kommit att intressera mig mycket för.

Jag är gift sedan 1970, har två vuxna barn och fyra barnbarn.

Två stora intressen i livet har varit segling och foto. Familjens semestrar har sedan 1972 till största delen tillbringats på sjön – från 1972 till 2006 längs Ostkusten mellan Kalmar och Grisslehamn, med några avstickare in i Mälaren, till Åland och Gotland. Numera är jag bosatt i norra Hälsingland, och min fru och jag seglar alltså i Bottenhavet, från Söderhamn och norrut – med en viss förkärlek för Höga Kusten mellan Härnösand och Örnsköldsvik. Hösten 2004 gjorde jag tillsammans med kompisarna i ”Projekt Wiking” en veckolång segling längs Turkiets södra kust, då vi bl.a. prejades av den turkiska kustbevakningen – en inte helt angenäm upplevelse! För att ”lätta upp” något finns också ämnet ”Båtliv” i menyn, vilket innebär att det kommer att finnas möjligheter att ta del av några av mina och familjens upplevelser på havet.

Våren 2009 drabbades jag av en omvälvande upplevelse, då jag blev varse att den officiella vården, Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, samt de flesta dietister och läkare under flera decennier lurat framför allt överviktiga och diabetiker att äta precis den kost de blir feta och sjuka av – vilket självklart bidragit till en dramatiskt ökad frekvens av fetma och diabetes i befolkningen.

Några år senare gjorde jag liknande erfarenheter, när det gäller behandlingen av cancer. Att konstatera hur människor som drabbas av cancer ofta omedelbart får en förödande prognos och utsätts för behandlingar med dramatiska och plågsamma biverkningar – utan att ens bli informerade om att det faktiskt finns skonsamma och effektiva alternativ – gjorde mig närmast rasande. Och det är förvisso inget vanligt känslotillstånd för min del. Att jag sedan själv genom att vägra genomgå läkarnas föreslagna behandling, trotsa deras prognos om en snar död och använda en enkel och billig alternativ metod, som tycks ha botat min cancer (eller åtminstone lyckas hålla den under kontroll), bör möjligen stärka min sak...

Intressant jämförelse

För att du i någon mån skall förstå min upprördhet vill jag gärna göra en jämförelse mellan kostnader och effekt hos skolmedicin och ett alternativ till den - i full medvetenhet om att det inte handlar om någon vetenskaplig undersökning, utan endast utgör ett enda fall. Dock börjar antalet liknande fall utgöra en besvärande mängd "anekdotisk evidens", som åtminstone borde skapa ett intresse för vetenskapliga studier.

För några år sedan drabbades en bekant kvinna i 70-årsåldern av cancer i bukspottkörteln, vilket ju är en av de mest dödliga cancerformerna. Den genomsnittliga överlevnadstiden efter diagnos var då mindre än ett halvår. Sjukvården tog lång tid på sig att konstatera, att det faktiskt rörde sig om just pankreascancer, och när detta slutligen blev klart, så hade hon redan metastaser i levern och en njure. Läkarna konstaterade, att man inget kunde göra. Kvinnan skrevs in i palliativa teamet på hemorten, och det var endast smärtlindring och psykologiskt stöd som gällde fram till den oundvikliga döden – som alltså kunde förväntas inträffa om någon eller några månader.

Efter att (redan under den inledande sjukhusvistelsen – och utan läkarnas vetskap) på min inrådan ha börjat inta kolloidalt silver (15 ml fem gånger dagligen) och rejäla doser D-vitamin (6000 IE dagligen) var kvinnan efter en tid cancerfri. Och hon lever fortfarande – fem år senare.

Kostnaden för hennes egenmedicinering (kolloidalt silver och D-vitamin) stannar på några hundra kronor. Om sjukvården inte direkt givit upp – eller om kvinnan varit betydligt yngre – hade man möjligen satt in ett av de ”modernaste” medlen, Tarceva (med den aktiva substansen erlotinib). Den behandlingen kostar ca 20 000 kr/månad – och vid pancreascancer förlänger den livet på patienten med i genomsnitt 1½ vecka.

Alltså kan man i detta fall konstatera:

Skolmedicinen: Kostnad: 20 000 kr/månad, förlängning av livet 1½ vecka.

Alternativ behandling: Kostnad några hundra kronor, förlängning av livet minst 5 år.

Allt som framgår på denna och övriga sidor innebär förstås inte att jag enbart utifrån mina egna personliga erfarenheter försöker odugligförklara en hel yrkeskår. Läkare är naturligtvis generellt hårt arbetande och ambitiösa utövare av sitt kall - och så vitt jag förstår ofta under pressande och slitsamma förhållanden. Jag är också mycket väl medveten om att läkare, med hjälp av andra yrkesgrupper inom sjukvården, närmast utför underverk, när det gäller insatser i akuta och livshotande situationer som olyckor, hjärtinfarkter o.s.v., samt vid olika former av rekonstruerande kirurgi, och sannolikt även vid andra behandlingar som jag inte känner till. Och de bitvis plågsamt dåliga förhållanden som ibland råder t.ex. på vissa akutmottagningar skall förstås inte heller skyllas på de kliniskt verksamma medarbetarna där. Bristerna torde i stället huvudsakligen ha organisatoriska, administrativa och ekonomiska orsaker.

Dock vidhåller jag att många läkares brister beträffande kunskaper om kostens betydelse för hälsan är betydande, och att de stora läkemedelsföretagen tillåtits få alltför stort inflytande, när det gäller att styra vården mot farmaceutisk behandling och bortse från andra möjliga alternativ.

När det gäller "Big Pharma", de stora internationella läkemedelsföretagen, så uppfyller de utan tvekan i allt väsentligt kriterierna för att övergripande betraktas som ett nätverk för organiserad brottslighet, som aktivt bidrar till att sannolikt några miljoner människor dör av deras produkter varje år. Ändå kan man inte frånta dem detta att de med hjälp av sina forskningsresurser också fått fram preparat som dagligen räddar livet på sjuka och gör livet mer uthärdligt för människor med kroniska sjukdomar och plågsamma smärttillstånd. Men det är förstås mycket plågsamt att tvingas konstatera, hur deras vinster i alla lägen prioriteras framför människoliv!