Staffan Nordstrand: ”Jag var inte missanpassad, jag var missförstådd”

Författaren Staffan Nordstrand använder romanformen för att sätta ljus på angelägna frågor. I den nionde boken, Boken om Lars, är det dyslexi i fokus och en gripande skildring av den egna uppväxten som dyslektiker på 1950-talet.

Tidigare har hans romaner handlat om ämnen som trafficking och sexhandel i Thailand, organhandel, fusk i byggbranschen, droghandel, och ekonomisk brottslighet. Gedigen research har legat bakom varje bok.

Men i den senaste boken, Boken om Lars, gräver Staffan Nordstrand i sitt eget liv som dyslektiker, långt innan begreppet fanns. Han blev stämplad som dum, stängdes in på olika hem där övergrepp från både elever och vårdare var vardag. Han rymde från de flesta.

– Jag var en riktig buse. Men jag var inte missanpassad, jag var missförstådd. Jag skrev ner vad som hände redan för 15 år sedan, men ville inte att mina barn skulle läsa. Nu är de vuxna och förstår varför jag ser saker på det sätt jag gör, allt med droger och våld är absolut tabu för mig. Jag har inte skrivit boken som en självbiografi, men det är mitt liv jag beskriver.

Idag låter det främmande att sätta barn på anstalt för att de inte kan läsa och skriva. Men även om samhällets insatser är helt annorlunda lever fördomar kvar.

– Jag hör och ser att bemötandet är detsamma, att dyslektiker uppfattas som värdelösa.

Boksläpp med åkgräsklippare

I samband med boksläppet och för att ytterligare sätta allmänhetens fokus på dyslexi valde han i våras att köra åkgräsklippare, 283 mil genom hela Sverige, från Treriksröset till Smygehuk. För den hågade kan meddelas att en sådan resa tar 33 dagar. En del saker tar helt enkelt lite längre tid, vilket var hela poängen att visa med resan. Uppståndelsen längs vägen var enorm, tidningar, tv, radio, skolor och andra uppmärksammade såväl dyslexi som gräsklippartur.

Under resan hörde en av Staffans gamla chefer av sig. En person som satsade på Staffan, gav honom både jobb och tre års vidareutbildning inom IBM, trots dyslexi.

– Han sa, ”Fan, Staffan, du skulle ju inte skriva och läsa åt kunderna, du skulle ju sälja och installera maskiner och det gjorde du bra”. Att göra det jag är bra på och inte fokusera på det jag inte kan, det har jag levt efter. Jag har varit bra på att sätta ihop projekt, att sätta in rätt folk. Jag var aldrig rädd för att umgås med eller anställa personer som var duktigare än mig. Med dem växte jag själv.

Att skriva romaner som dyslektiker

Att en dyslektiker skriver romaner för att nå ut med sitt budskap är kanske inte helt självklart. Staffan Nordstrand har ett system. Först går hans hustru igenom det skrivna, därefter städar redaktören Malin Hansson i texten.

– Ibland kan jag inte läsa själv vad jag har skrivit. Det går för fort och jag hoppar över tecken och ord. Är jag stressad kan det gå helt åt helvete.

Men oftast lyckas det och på det viset skapas romanerna. Det finns planer på en tionde, kanske är det historien om en svensk slavhandlare som ska få liv. Staffan har redan varit i Sydafrika och gjort research, att knacka på dörrar kan vara både enkelt och effektivt.

– Jag frågar, gräver och är nyfiken. Jag är mer nyfiken än en grävande journalist, men ibland blir jag förvånad över hur lätt det är att få information.

Skulle någon vara sugen på att uppleva Sverige från sitsen på en åkgräsklippare har Staffan en del upplysningar. Det är kallt om fötterna och händerna. Vägarna runt Gällivare är undermåliga, men man får inget gehör hos Trafikverket vid klagomål. Människor är oerhört vänliga och hjälpsamma och har man turen att träffa på en person som likt en själv samlar på Saab-bilar kan man få både mat och husrum trots att timmen är sen. Regn faller ofta horisontellt.