Kvinnorna i huset av Lina Arvidsson –
kapitel 1

På ytan lever Eva Falk det perfekta livet – en vacker villa i Sigtuna, ett framgångsrikt jobb och ett välordnat yttre. Men bakom fasaden finns ensamheten. Efter skilsmässan och dotterns flytt till San Francisco har huset blivit tomt, sällskapet på kvällarna blir allt oftare ett glas vin. Eller tre. Under en konferenskväll på en hotellbar tar Eva ett ödesdigert beslut. Ett som leder till en hemsk olycka – och förändrar Evas liv för alltid. Plågad av skuldkänslor försöker Eva gottgöra sitt misstag och bjuder in en främmande kvinna i sitt hus. Något som först känns som en välkommen samvaro i det ödsliga hemmet vänds snart till obehag och Eva inser att hon öppnat dörren till något mycket farligt.

Här kan du provläsa det första kapitlet.

LINA ARVIDSSON är journalist och författare. Hon bor i Skarpnäck utanför Stockholm, men är uppväxt i byn Hå i Hälsingland. Hon beskriver sig själv som en tvåbarnsmamma med stor kärlek till mörka spänningsromaner, skräckfilm och musik.

Kapitel 1

Hotellbaren var stimmig och luften tung av fukt. Eva höll sitt glas med vitt vin åt sidan medan en rödbrusig man sträckte sig förbi henne för att ta emot de två stora starköl som bartendern räckte honom. 

Det var fredagskväll. Eva hade gått ner från sitt rum till baren för att varva ner innan läggdags. Ett misstag, insåg hon nu. 

Konferenser gjorde henne alltid en smula frustrerad. Så många timmar som tillbringades i dåligt ventilerade sammanträdesrum, medan nio av tio deltagare satt och tänkte på bastubadet de skulle njuta av på kvällen. 

Hon korsade benen och rättade till kjolen. Den var en av hennes favoriter. Snäv och svart, i lyxigt siden. Dyr. Hon hade känt ett pirr av stolthet när hon betalat för den i kassan. Trots att hon närmade sig de femtio var sådana saker viktiga för henne. Ett kvitto på att hon kommit en bra bit från där hon startade. 

Hon spanade ut över baren efter någon kollega att göra sällskap, men den ende hon såg var Leif som stod vid fönstret mot gatan med ansiktet upplyst av mobilskärmen. 

De andra var väl kvar i spaavdelningen, bastade och drack öl. 

Eva hade slutat delta i både after work och bastukvällar när hon blivit befordrad åtta år tidigare. Ingen vill dricka öl med personalchefen, och än mindre visa sig naken inför henne. 

Just som Lady in red började spela i högtalarna fick Leif syn på henne. Han sken upp – faktiskt gjorde han det – och banade sig fram genom vimlet. Eva visste att han var svag för henne. På sommarfesten hade han försökt kyssa henne och när hon avvisat honom hade han ilsket klampat därifrån. Senare hade han försökt starta ett slagsmål med en yngre kollega och nästan fått sparken. 

Nu slog han sig ner på barstolen intill hennes och log brett. Ansiktet var aningen plufsigt och håret vått i pannan. 

”Eva Falk”, sa han och drog in luft mellan framtänderna. ”Här sitter du i din ensamhet och längtar efter mig.”

”De andra verkar ha fastnat i bastun”, sa Eva.

”Låt ungdomarna ha sitt roliga.” Leif drack en klunk av sin öl och slickade sig om läpparna. ”Vi som är lite mognare kan hitta andra sätt att roa oss på.” 

”Stavgång och mata duvorna?” frågade Eva med ett leende.

Leif frustade till i ölen. ”Du är rolig, du. Du gjorde bra ifrån dig på presentationen, förresten. Såg du att materialväskan står kvar i konferensrummet? Kan inte du ta med den tillbaka på tåget?” 

Eva suckade lätt, men nickade. Ingen ville vara ansvarig för den bökiga väskan som alltid följde med på konferenserna. 

”Visst, jag tar den.” 

”Du är snäll, du. Ställer alltid upp. Oumbärlig på kontoret.” Leif makade sig lite närmare. ”Vacker att se på.”

”Leif …”, började Eva, men han fortsatte oberört: 

”Vi har gjort den här dansen i många år. Är det inte dags att ta nästa steg? Tidpunkten är perfekt. Vi är på ett av våra finaste hotell …”

”Är det verkligen det?” frågade Eva. ”Göteborg är väl knappast …” 

”Konferensen är slut och vi kan slappna av. Du är skild och jag är – numera – också skild.” Han såg menande på henne. 

Eva log stelt. Det var precis som förra gången. Han var full, flörtig och övertygad om sin egen oemotståndlighet. Hans närmanden gjorde henne illa till mods, framför allt för att hon egentligen gillade honom. Om han inte varit så påstridig hade hon kunnat kalla honom en vän.

Nu tvingade hon fram en gäspning. ”Vet du, jag ska dricka upp mitt vin och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag är trött efter konferensen. Är inte du det?” 

”Vad är problemet?” Han sluddrade lite. Ölen i hans hand var inte hans första. ”Jag har sett din exman, så jag vet att det inte är mitt utseende. No offence!” Han skrattade högt. ”Jag vet att du gillar min personlighet. Jag är en generös man, och då pratar jag inte om pengar. Vad är felet?” 

”Du är en kollega”, sa Eva. ”Vi ska sitta mitt emot varandra på morgonmötet på måndag.”

”Inte så länge till.” Han såg lurigt på henne, med en blank hinna över ögonen. 

”Vad ska det betyda?” frågade Eva. ”Du har väl inte sagt upp dig?” 

”Nej då. Men du vet det där jobbet som project manager på åttan som blir ledigt i januari …?” 

”Ja?” 

Leif såg triumferande på henne och gjorde en liten trumvirvel mot bardisken. ”Jag fick precis bekräftat att det är jag som får det.” 

Eva såg på honom med öppen mun i flera sekunder, osäker på om han skämtade eller inte. Besvikelsen sköljde över henne när hon insåg att han menade allvar. 

Jobbet som project manager var hett eftertraktat, och Eva var en av dem som gärna skulle ha tagit det. Faktum var att hon trott sig stå först i kö för att få det. Med sina år inom koncernen och sin kompetens skulle hon ha varit perfekt. Det skulle ha inneburit högre lön, större ansvar. Resor. Förändring. 

”Grattis”, sa hon matt. ”Vad roligt för dig.” 

”För det inte vidare bara. Vi ska inte gå ut med det förrän i december. Men jag fick det precis bekräftat i ett mejl från ledningen.” 

”Grattis”, sa Eva igen. ”Det är välförtjänt.” 

”Du hade också varit bra på åttan”, sa Leif storsint. ”Nästa gång är det säkert din tur.” 

Han la sin hand över hennes och kramade den, la huvudet på sned, både beklagande och en aning nedlåtande. Eva drog undan handen.

”Vi får väl se”, sa hon. 

Leif trevade i innerfickan på sin kavaj. Han drog fram två nyckelkort, fumlade med dem innan han la det ena på bardisken bredvid Evas vinglas. Sedan drog han sitt pekfinger längs insidan av hennes underarm.

”Vet du vad, Eva? Jag kan lägga in ett gott ord för dig hos mina nya kollegor. Det kommer säkert dyka upp fler tjänster så småningom. Med rätt kontakter så …” Han flinade. ”Jag bor i rum 408, bara ett par rum bort från dig. Kom förbi, vet jag. Jag väntar på dig.” 

Eva tog upp kortet och räckte det tillbaka till honom. ”Tack för erbjudandet, men det kommer inte att hända.” 

Leifs leende dog. Han såg med ens arg ut. Besviken. Ett par sekunders spänd tystnad passerade innan han ryckte kortet ur hennes hand. 

”Du kan vara en riktig bitch ibland”, väste han. ”Inte konstigt att du inte fick jobbet.” 

Med en morrning vände han sig bort och gick förbi baren i riktning mot hissarna. Eva såg hur han missade fickan och nyckelkortet föll ner på golvet. Han märkte inget och hon lät honom klampa iväg innan hon krånglade sig ner från barstolen och hämtade kortet. 

Hon föreställde sig hur det skulle vara att tacka ja till hans erbjudande. Det skulle vara klumpigt, förstås. Svettiga händer, ölsma- kande tunga. Hans mage mot hennes. Nej, det fick vara. 

Hon hade haft ett par one night stands sedan skilsmässan från Rickard några år tidigare och de hade varit minnesvärda på olika sätt. Men inte ikväll, och absolut inte med honom. 

Helst ville hon gå upp till sitt rum, men bestämde sig för att vänta en stund ifall Leif stod i korridoren och väntade på henne. 

Hon drack några klunkar av vinet och såg ut över människorna. Där fanns alla de vanliga sorterna, som hon sett tusen gånger om. Par på romantisk weekend, barnfamiljer som åt pommes frites från barmenyn, grabbgänget, tjejgänget och de ensamma uttråkade som bodde en natt i jobbet.

Eva hade jobbat inom hotellbranschen i hela sitt liv. Börjat som städare under några somrar i gymnasiet, sedan receptionist. Hon hade vunnit både chefernas och kollegornas gillande genom att arbeta hårt och aldrig säga nej till extrauppgifter. Hon gjorde ”det där lilla extra”, som hennes närmaste chef Börje brukade säga. 

Samma vecka som hon fyllde trettioåtta blev hon belönad för sitt hårda arbete med en tjänst som personnel manager, eller personal- ansvarig som hon själv sa. Hon hade tagit sig an de nya arbetsuppgifterna med stolthet. Men nu, över åtta år senare, borde hon ha rört sig vidare.

Hennes exman brukade pika henne för att hon inte var aggressiv nog att komma framåt i karriären. 

Lilla vän. Om du bara kunde säga ifrån. Ställa krav, för din egen del.

Kanske hade hon fått sin befordran om hon varit hårdare, mer samvetslös. Som Leif.

Hon tömde vinglaset i en stor klunk. Det sved att han fått jobbet och inte hon.

Med ens kände hon sig iakttagen. En man i andra änden av baren tittade på henne. Han var i sextioårsåldern, iklädd välsittande kavaj med skjortan ledigt uppknäppt. Han blinkade och höjde sitt whiskyglas i en skål. Eva såg åt sidan. 

Efter en stund sneglade hon mot honom igen. Mannen gav henne ett självsäkert leende. Eva kände igen typen. Resande i jobbet, van vid snabba förbindelser och förmodligen ganska bra på att få kvinnor att känna sig både sedda och åtrådda. 

Han uppfattade hennes blick och skrattade till, som om de delat ett skämt. Sedan reste han sig upp och kom fram till henne. 

”Är den här stolen ledig?” frågade han.

”Ja, visst”, sa Eva. ”Men jag ska precis gå.”

”Då slår jag mig ner.” Han satte sig och lät sina knän snudda vid hennes. ”Hoppsan. Det är lite trångt här.” 

”Det gör inget.” Eva sträckte sig efter handväskan som hängde på en krok under disken, en signal att hon var på väg.

”Du är jungfru, eller hur?” frågade mannen. 

”Ursäkta?” 

”Jungfru. Det är ditt stjärntecken. Har jag rätt?”

”Du har rätt”, ljög Eva. ”Hur kunde du veta det?” 

”Det är en gåva jag har. Hela din uppenbarelse berättar det för mig. Du är framgångsrik och intelligent med en dragning till det jordnära. Du har lugn och stabilitet, samtidigt som du andas sensuell charm.” Han log skälmskt, tog hennes hand och kramade den lätt. ”Jag heter Tomas Ahlberg. Trevligt att träffas.” 

Han bar en guldring på vänster ringfinger. Eva motstod lusten att himla med ögonen. Att inte ens ta av sig vigselringen var bara slött. 

”Jag heter Eva.” 

”Eva. Naturligtvis”, sa han. ”Efter den första kvinnan.” 

”Efter min gammelfaster Eva Persson.” Hon såg på sitt armbands- ur. Halv elva. Nu räckte det för hennes del. ”Ha en trevlig kväll då.” Hon reste sig och hängde väskan över axeln. 

Tomas såg djupt besviken ut. ”Jag som hade hoppats få lära känna dig lite bättre.”

”En annan gång kanske.”

”Men natten är ung. Ett glas till orkar du med.” 

”Jag är nöjd, tack.” 

”Jag insisterar.” Utan att bry sig om hennes protester vinkade han åt bartendern och pekade på Evas glas. ”En till!” 

Eva blev med ens så väldigt trött på allt. På detta spel där artiga avvisanden bara var förslag, på alltför självsäkra män och trånga barer. På sin egen oförmåga att säga ifrån ordentligt och att hon blivit förbisedd, ännu en gång.

Det var när Tomas tog tag i hennes handled och bestämt drog henne tillbaka till barstolen som hon fattade sitt beslut. 

”Vet du?” Hon log mjukt med halvslutna ögonlock. ”Jag ska gå upp och ta en dusch och sedan …” Hon slickade sig om läpparna.

Tomas flinade fåraktigt. ”Och sedan …?” 

Hon la Leifs nyckelkort framför honom. ”Du kan väl komma upp om en timme eller så? Rum 408.” 

”Jag kommer. Lita på mig, Eva. Du kommer inte ångra det här.” 

Eva vände sig om och lämnade baren. När hon stod i hissen undslapp hon sig ett barnsligt fnitter åt sitt bus. Både Tomas och Leif skulle få sig en pinsam överraskning. Det var lagom åt dem.

Lyssna eller läs hela boken:
Storytel
Bookbeat
Nextory

Köp och läs boken:

E-bok ISBN: 9789180538336