fbpx

Bokrecension: Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter

Max Porter. Bild: Lucy Dickens.

Om sorgen var ett djur skulle den vara en kråka. Eller kanske inte. I Max Porters nästan formlösa och vackra Sorgen bär fjäderdräkt får läsaren falla fritt. En kort, och originell roman om bottenlös sorg – och ja, en bok som du kommer att minnas för alltid. 

Titel: Sorgen bär fjäderdräkt
Författare: Max Porter
Översättning: Marianne Tufvesson
Förlag: [etta]

En del böcker är tjocka, men säger i princip ingenting mer än att författaren antagligen fått betalt per ord, snarare än för att hålla sig till saken. Och en del böcker är nästan lövtunna, och verkar rymma ett brunnsdjup av känslor och klokheter, och när du läst klart dem går du bort till bokhyllan och sätter dem i det där särskilda hörnet som är en sorts best of, favoritromanerna, som du kommer att återkomma till flera gånger under din livstid.

ANNONS

Jag minns när jag läste Silke av Alessandro Baricco, en så fysiskt liten bok, som ändå tycktes omkullkasta allt jag på den tiden trodde mig veta om litteratur. På bara ett fåtal rader etablerade Barrico något som skulle visa sig vara en klassiker, om en man vid namn Hervé Joncour. Det är artonhundratal. Hervé köper och säljer. Silkesmaskar. Leta upp den, innan de sista av antikvariatens exemplar försvinner.

Nå, det är långt mellan dessa lysande litteraturraketer, och kanske beror det lika mycket på att folk vill känna att de får valuta för sina pengar genom många sidor – istället för ett kort och koncentrerat innehåll som kanske kommer att förändra deras liv. Om någon, någonsin, förstått konsten i att skriva kärnfullt var det väl Mark Twain, när han i ett brev till en vän börjar med att förklara sig: Ursäkta att jag skriver ett så långt brev till dig, men jag hade ont om tid och hann därför inte skriva ett kort.

I skenet av det kan vi nog betrakta Max Porters Sorgen bär fjäderdräkt som ett verk som har tagit rejält lång tid att skriva. Vi får 150 glesa sidor, om en man och hans två söner, som mitt i livet förlorar sin fru och mor. Premissen kan låta som vilken tårdrypande roman som helst, men därvid tar vi då rejält miste på vad som serveras. Inte bara upplöser Porter romanens form och regelverk, utan vägrar dessutom att lägga bomull under fötterna på oss när han guidar oss genom den ogenomträngliga sorg vi kastas rakt in i.

Det är, i grund och botten, nästan som om vi sitter och läser en bok som inte på något sätt har förankrats i den här världen, eller, för den delen, som har skrivits av en författare. I sin egensinnighet verkar de ha uppkommit ur tomma intet, i samma ögonblick pappan och pojkarna ställs inför faktum: fru, och mamma, är död, för alltid, och hur lever man med den insikten?

Vad jag menar är: Inte en enda gång anar jag en författare bakom orden, och med det menar jag att Porter byggt ett fullständigt vattentätt skrov som han låter oss kliva ombord på, ibland går vågorna höga runt oss och vi tvivlar lite på vad han egentligen vill säga, och ibland lägger sig sjön och vi får förtvivlat vackra scener av ett liv som kommit och gått, och nu bara finns hos de efterlevande. Han vägrar nämligen göra det enkelt för oss, och ja, hur ska jag säga det … den sörjande pappan sitter ensam i vardagsrummet, ett par dagar efter att hans hustru dött, röker, dricker en del, men mest av allt försöker han begripa hur det är möjligt att hans fru är död, och om det nu är på det viset, vad är det meningen att han ska göra av livet?

I den stunden knackar det på dörren. Utanför står det kanske en kråka, som kanske vill komma in. Och det gör han kanske. En kråka, som slåss och svär och bråkar, och i all sin uppenbarelse blir en sorts manifestation av sorgens vara och icke vara. Nog kan han vara ömsint som få också, den där kråkan, men han är ändock en kråka, som kastar läsaren ut och in i den bara hjälpligt tydliga berättarlinjen, och det händer att jag får kämpa mig fram en bit innan jag riktigt får grepp om historien igen.

Precis så som Porter har planerat det, så klart, för det är ju så att kråkan är sorgen, omöjlig att förhålla sig till och ta till sig, och texten ömsom skjuter bort oss och tar sig till oss, precis som livet gör i månaderna efter en stor förlust.

ANNONS

Vi får i praktiken klamra oss fast vid en berättelse som både till innehåll och form gör allt den kan för att vi ska känna motstånd och svärta, bara för att i nästa stund tvinga oss till att torka tårarna när pappan berättar om hur dålig han en gång i tiden var på att kunna klä barnen korrekt inför en utflykt, hur ska han klara det här nu, helt ensam i världen, med två små barn, som försöker bearbeta sorgen som små barn gör. Magiskt tänkande, mardrömmar, utåtagerande och bråkiga dagar, svåra frågor, är den som dött verkligen död för alltid?

Boken drar flera paralleller till Ted Hughes The Crow, och har du läst den kommer du att känna igen flera saker, och har du inte det så behöver du inte bry dig och kan förtvivla lika vackert för det, för det är en bok som i sin udda framtoning skapar som ett eget universum, med kråka och allt. Det du får är inte en bok om en särskild dikt, eller poet, utan i så fall en bok om att läsa poesi, och förälska sig i den, och sedan låta den korsbefruktas med livet, verkligheten. Och att Porter från början hade tänkt göra en illustrerad bok av materialet kan väl vara hänt, men av det märks inget i det färdiga resultatet, som står stadigt även utan bilder.

Kråkan blir en vän, en terapeut, en fiende, en samtalspartner utan spärrar, och att vi då och då inte riktigt förstår vart alltihop är på väg hör naturligtvis till saken. Bokens röster är och förblir tre: pappan, pojkarnas och kråkans, och tillsammans betar de av den omöjliga tiden efter en stor kärleks död, var och en på sitt sätt. Fullständigt osentimentalt, fullständigt hjärtskärande, och du kommer antagligen att börja om läsningen igen så fort du är klar, eller så repar du dig aldrig, förhoppningsvis, och förstår för första gången i ditt liv vad en stor förlust är och varför man aldrig ska vänta tills det är för sent.

Vi söker efter något att hålla oss fast vid i denna oemotståndliga och omöjliga roman, som tycks brännmärka sin närvaro i våra händer när den talar till oss med kråkans bråkiga röst, men samtidigt tröstar oss. Kråkan dyker (kanske) upp och stannar (kanske), och vad vi till slut inser är att även en sorg som den här kommer att definiera oss och våra korta liv. Efter tårarna kommer ljuset, i bästa fall, och efter fult kommer vackert, eller som i det här fallet: våldsamma kråkor kan vara vägen genom den typ av smärta som inte går att hantera. Jag kan bara tänka mig vad översättaren Marianne Tufvesson har ställts inför i arbetet med den här lilla volymen, i den språkdjungel som kråkan lämnar efter sig, men hon gör det med bravur, och originalets känsla är oantastligt återskapad på svenska.

Och efter hundra femtio sidor lämnas vi där vi står, av pojkarna, mannen och kråkan. Med slumpvisa minnen, en meditation över livets stora fallgropar. Mörker. Och en jävla kråka som svär och förpestar ett hus, där den mesta tiden annars går ut på att gråta och försöka överleva bara en enda dag till. En kråka, som finns och inte finns, precis som att förtvivlan ibland tycks hindra oss från att ta ett enda steg framåt, men i nästa stund helt viker undan för ett par sekunder. Som om vi seglade genom det otröstliga, föll fritt ibland. Eller: Som om sorgen har vingar. Eller är en kråka.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

Det kan bara du svara på, när du läst boken. Och det ska du göra.

Sorgen bär fjäderdräkt

Sorgen bär fjäderdräkt

  • Förlag: Sekwa Förlag
  • Format: Pocket
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2018-09-27
  • ISBN: 9789187917646

❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Stäng meny