Vikingaträl

Vikingaträl
Serie Theo och Ramona
Författare
Förlag Roslagstext
GenreSkönlitteratur barn och ungdom
FormatInbunden
SpråkSvenska
Antal sidor240
Vikt424 gr
Utgiven2004-08-15
SABHcg
ISBN 9789197124027
Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutletSök på Bokbörsen
Ovädret är över Theo och Ramona innan de hinner reagera och plötsligt ligger de i vattnet tillsammans med sin hund Pluto.
Innan Theo dras ned under vattnet ser han en märklig syn, ett stort skepp med ett fyrkantigt rött segel och en drake i svart på seglet.
Runda mönstrade färgglada sköldar på utsidan av båten och i fören sticker ett stort ondskefullt drakhuvud upp! Ett vikingaskepp!
Theo och Ramona inser att den lugna fisketuren har bytts ut till något betydligt farligare. De har återigen förflyttats i tiden, till 900-talet och vikingatiden. Nu börjar en kamp på liv och död!

"Vikingatida äventyr skildras av en tydlig allvetande berättarröst som väver in en trovärdig historisk verklighet i fiktionens vävstol. Berättelsen uppbärs av en värme i gestaltningen av huvudpersonerna som fångar läsaren." BTJ, lektör Thomas Storn.

"Författaren varvar historisk fakta med fantasifull fiktion och skapar en fascinerande brokig och spänningsladdad vävnad, som läsaren inte kan ta ögonen ifrån förrän de sista trådarna vävts samman." BTJ, lektör Lars Rask.

"Kim Kimselius har ett fascinerande sätt att skriva som gör att såväl vuxna som ungdomar har stort utbyte av hennes berättelser." Commersen, ansvarig utgivare Peter Enckell.

"Ofta blir berättelserna så spännande att läsaren har svårt att tro att de faktiskt bygger på historiska händelser." Sydöstran, Håkan Kjellgren.

"Det som gör Kim Kimselius böcker speciella är att de tilltalar både vuxna och ungdomar." BLT, Anders Haraldsson.

UTDRAG UR VIKINGATRÄL:
”"Nu, Ramona! Nu är det snart vår tur!"” viskade Theo. ”"Upp på benen, var beredd. Du vet vad som gäller. Bussa Pluto på väktarna så fort jag har kommit ut ur buren. 'Attack' är kommandoordet."”
”"Varför säger inte du åt honom?”" undrade Ramona, osäker på om hon verkligen hade mod att ge kommandot åt Pluto.
”"De förväntar sig att jag ska göra något, men inte du, min lille klene bror, som verkar så osäker på livet”", sa Theo och log mot Ramona, för att mildra de försmädliga orden.
En hastig vrede hade flammat upp inom henne, men den dämpades snabbt av Theos leende. Han menade väl. Han ville att de skulle se henne som liten och klen, fastän vikingarna som fångat dem ville att hon skulle se stor och stark ut. Hon undrade vilket som var bäst för henne själv. Vilken roll ville hon spela? Eller ville hon kanske helt enkelt bara vara Ramona och inte vikingapojken Ram?
"”Nu! Upp på benen!"” viskade Theo intensivt, när han insåg att Ramona fortfarande satt på marken och såg obeslutsam ut. ”UPP!”
Ramona kämpade sig upp med hjälp av Pluto. Varför hjälpte Theo henne inte? Det brukade han göra. Hon såg på honom. Han stod där sammanbiten och koncentrerad och stirrade ut ur buren, hans muskler var spända, som till språng. Ramona började andas i korta, flämtande andetag. Hon var rädd, så förfärligt rädd, trots att hon hade både Pluto och Theo hos sig. Hon bad en stilla bön till sina förfäder om hjälp. Det hade hon lärt sig hos Inkaindianerna. Och någonstans bland dessa vikingar kanske just hennes förfäder befann sig. Vem visste om inte kvinnan där framme kunde vara hennes farmors farmors farmors mor, eller något sådant, och mannen där bredvid kunde vara hennes farfars farfars farfars far. Tanken lugnade Ramona något och hennes andning återgick till det normala. Om de här människorna var hennes släktingar kunde de ju inte vara så farliga.
Men det var en bedräglig tanke, för ingen av de omkringstående hade en aning om att Ramona och Theo kom från framtiden och att de kunde vara avlägsna släktingar till någon av dem. Allt de såg var nya trälar, med något annorlunda kläder än de övriga trälarna och människorna omkring, men annars såg de inte något ovanligt. Ramona skulle inte få någon hjälp från dessa vikingar, vad hon än trodde.
Mannen som skötte trälarna och utropet av dem, skickade fram en av sina män till Theo och Ramonas bur för att ta ut dem. Theo var beredd, han riktigt vibrerade av återhållen energi. Han mer kände än såg, hur Ramona stod strax bakom honom med Pluto bredvid sig. Han hörde hennes snabba andhämtning och förstod att även hon var laddad och beredd. De skulle klara sig! Regeln drogs ifrån, dörren öppnades och Theo tog ett språng ut genom grinden, samtidigt som han ropade så högt han förmådde!
”NUUUU!!!”
Ramona öppnade munnen för att kommendera Pluto, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Istället stirrade hon förvånat på det som skedde utanför buren och innan hon hann sansa sig hade någon slitit ut henne ur buren och lagt en hand över hennes mun. Pluto fick en snara runt nosen och en annan runt halsen. Och sedan var allt för sent, alldeles för sent, innan Ramona hunnit hämta sig från överraskningen.