Manligt läkarskap, kvinnliga läkare och normala kvinnor

Vad har kön för betydelse i en professionell respektive privat vardag i jämställdhetens Sverige? I denna studie går jakten på könade betydelser vidare, denna gång på en läkar-professionell arena och en pararena. Vi får följa en grupp aktörer och deras köna(n)de praktiker på dessa båda arenor. Med utgångspunkt i deltagande observationer vid två medicinska universitetskliniker och intervjuer med gynekologer, kirurger och hetero-sexuella par problematiserar författaren ett flertal paradoxer rörande frågan om kön. På den läkarprofessionella arenan ”saknar kön betydelse” men ”köns-blandning är bra”. Kvinnliga läkare beskrivs som exceptionella och samtidigt bristfälliga kvinnor. Manliga läkare förkroppsligar ett kropps-, köns- och sexualitetslöst läkarideal. En krävande läkarkarriär är oförenlig med ett aktivt föräldraskap för honom men inte för henne. Den hierarkiska och förmodat köns-neutrala läkarprofessionen målas vidare med en färggrann köns- och sexualiseringsmetaforik, medan kön – än mindre sexualitet – sällan görs explicit när paraktörerna med jäm-ställdhet som tolkningsram diskuterar parets hemarbetsfördelning. Och samtidigt som han och hon strävar mot och skapar jämställdhet under för-handlingarna, skapas också hans över- och hennes underordning. Dessa (och andra) paradoxer väcker frågor: Hur kan vi, mot bakgrund av åtskilliga politiska och kunskapande jämställdhetsåtgärder och betydande samhällsförändringar på olika nivåer, förstå könens fortsatta relevans och strukturerande kraft i svenskt samhälls-, arbets- och familjeliv? Vad är egentligen jämställdhet i dagens ”jämställda” Sverige? Dessa frågor, liksom nämnda paradoxer, handlar i grunden om hur vi kan förstå kön och det är denna fråga som diskuteras i föreliggande studie. Kristina Eriksson är verksam vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Detta är hennes doktorsavhandling.