Hur kunde vi få för oss att kommunism hade med Sveriges framtid att göra? Hur kunde så många låta sig övertygas? Var vi en generation av lättledda drömmare och romantiker? Hade vi inte alla unga människors eviga längtan i våra bröst? Tillbringade vi istället hela vår ungdom med att gå i demonstrationer, dela ut flygblad och skramla med insamlingsbössor? Var vi som blev vuxna åren runt 1970 så totalt annorlunda? Och sedan. Vad hände med dem som stod kvar i ruinerna när sjuttiotalet tog slut? Vad hände med deras drömmar? När ingen någonstans stödde sig på Marx längre? När Gorbatjov förordade perestrojka. När kineserna talade om de fyras gäng och höll upp fem fingrar i luften. Kunde någon fortsätta att vara kommunist när alla revolutioner blivit smutsiga och blodbesudlade, röd