Windy berättar : om sitt liv, om de försvunna och om dem som ännu finns kvar

I öppningsscenen möter vi Windy i sin frisersalong. Professorn, stamkund sedan många år, har just satt sig tillrätta för en regelbundet återkommande hårklippning. Ännu kortare? frågar Windy, vill professorn verkligen se ut som en marinsoldat? Vad har professorn emot sitt eget hår? Ja, förlåt. Men jag säger som det är. Jag är en uppriktig människa. Och så pratar hon vidare. Om högt och lågt. Om stort och smått. Ungefär som hårfrisörer förväntas göra. Windy pratar och professorn lyssnar. Ja, han får knappt en syl i vädret. Av Windys kommentarer och av monologens utveckling förstår man att professorn då och då måste ha nickat, nekat, opponerat sig eller fällt en kort kommentar. Men det är Windys röst som mal på. På ett ytligt plan är Windy berättar en enda lång monolog i realtid. Boken tar inte mycket längre tid att läsa än det tar att klippa håret. Men successivt tar Windy upp nya och oväntade samtalsämnen. Det visar sig att hon har övernaturliga förmågor. Hon kan tala med de döda och hon har nyheter från änglarna att förmedla. Trots sitt ringa omfång är Windy berättar en stor liten bok. En bok som tar läsaren med sig i hisnande tankesprång, existensiella frågeställningar och häpnadsväckande associationsbanor. Under berättelsens gång antar Windy en skepnad som närmast påminner om de antika sibyllorna, de sierskor som konsulterades av makten vid annalkande kriser och katastrofer.

<strong>Lars Gustafsson&nbsp;</strong>(f 1936) &auml;r professor i filosofi och germanska spr&aring;k vid University of Texas i Austin, d&auml;r han ocks&aring; &auml;r bosatt med sin familj. Hans b&ouml;cker &ouml;vers&auml;tts till m&aring;nga spr&aring;k och han har f&aring;tt ett flertal svenska och internationella utm&auml;rkelser, bland annat Pilotpriset 1996.