Ola Sigvardsson skriver om äventyr och haverier i etikbranschen

Ola Sigvardsson har efter tio år som pressombudsman och medieombudsman samlat sina erfarenheter i boken Äventyr i etikbranschen. Förutom en tillbakablick på pressetikens bakgrund, den har inte alltid varit välutvecklad, lyfter han fram några av de mest intressanta ärenden han mött under åren.

Äventyr i etikbranschen är en underhållande bok som samtidigt ger en inblick i de överväganden som utgivare gör inför publiceringar och skillnaden mellan lag och etik.

– Först tänkte jag skriva en lärobok för journalister men kom fram till att det vore bättre att skriva på ett sådant sätt att det riktar sig till en bredare publik.

Ola Sigvardsson tar upp ämnen som barns yttrandefrihet, vad medier bör tänka på vid anonymisering av personer och uppmanar i vissa fall till ökad namnpublicering. Stort utrymme ges även frågan om vad en offentlig person ska behöva tåla i publiceringsväg.

Vad är för övrigt en offentlig person? Ola Sigvardsson delar in dem i två grupper. Den första består av till exempel politiker, ledande tjänstemän, militärer, terrorister och grovt kriminella.

– De som antingen bygger eller river vårt samhälle och som vi kan utkräva ansvar av får tåla en hårdare granskning. Det är just ansvarsutkrävandet som är avgörande.

Den andra gruppen offentliga personer består av personer som vi känner till och kan vara nyfikna på, som artister och fotbollsspelare till exempel, men som vi inte kan utkräva ansvar av. Deras skydd är betydligt starkare.

I samband med metoo kom en grupp ärenden där flera grova övertramp gjordes under en kort tid.

– Det var en unik tid i det att plötsligt valde i stort sett varenda svensk media att namnge personer som blivit uthängda i sociala medier. Detta enda område ledde till 45 anmälningar varav 25 ledde till fällningar, alltså mer än hälften. Det kan man jämföra med att ett vanligt år med runt 600 anmälningar leder ungefär 30 till fällning.

Anledningarna till mediernas dikeskörning i metoo-ärendena är flera enligt Ola Sigvardsson. Den lockande kombinationen av kändisar och sex, ett oerhört starkt tryck från sociala medier där de traditionella medierna kallades fegisar är två. Tillsammans med det faktum att metoo var en så bra sak att journalister i flera fall förvandlades till aktivister, skapades ett klimat där de vanliga reglerna för namnpublicering åsidosattes.

– Men det enskilt värsta ärendet, som kom samtidigt som metoo, är Aftonbladets så kallade granskning av Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson. Den var aggressiv och nedlåtande och när jag gick igenom ärendet såg jag att det saknades belägg och att underlagen var väldigt svaga. En rubrik var Han förgör människor. Den brutaliteten stod ut.

Böcker omfattas inte av det medieetiska systemet men förtalslagstiftningen ger möjlighet att stämma författare och förlag. Att en skönlitterär bok fälls i ett tryckfrihetsmål är dock mycket ovanligt, den senaste gången det hände var 1966.

Ola Sigvardsson ser inget behov av en motsvarighet till det medieetiska systemet för bokbranschen.

– Jag är mycket tveksam till det. Att skriva en bok är ett långsamt arbete med gott om tid för eftertanke. Författaren har tid att inte göra övertramp oavsiktligt.