fbpx

Första kapitlet: Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström

I ung vuxen-romanen Hej då, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb någon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?

Nora står som förhäxad, stirrar på den A4-stora lappen som någon satt upp på Coops anslagstavla. Stirrar på bilden med lerduvan som just krossats i tusen små orangeröda bitar. Bilden kryper inpå, letar sig in under huden och fyller varenda cell.

Hon glider ner med blicken, mot textraden under. Det är som om bokstäverna glöder mot henne.

Ta jägarexamen!

Halsen känns med ens torr, ögonen söker sig till bilden med ler­duvan igen och hon föreställer sig hur det skulle kännas att sätta fingret på avtryckaren och krossa en sådan. Hon har sett Leo skjuta många gånger. Både ripor och lerduvor.

”Ska du inte prova? Det är kul!”

Nej tack. Har Nora sagt varje gång Leo tjatat. Tänkt att det är väl inget för henne. Har liksom inte förstått tjusningen med det.

Förrän nu.

Det är något med smällen som får henne att längta. Minnet av hur adrenalinet pumpar och hjärtslagen hamrar. Hon böjer lite på pekfingret, som om det redan låg på avtryckaren, siktar, kramar åt och … Hon hoppar till när någon rasslar in med en kundvagn bakom henne just som skottet borde gå av och hon sänker armen.

Men pulsen rusar. Tankarna också. Hjärnan suktar efter mer.

Ja, vad fan.

Hon måste göra något annorlunda i sommar om hon inte ska gå under. Inte bara jobba i hemtjänsten, enda stället det gick att få jobb på efter vårdprogrammet. I Bergvik dessutom, där det ligger som ett klister över gatorna. Har man en gång satt ner foten är det kört och de flesta som växer upp här blir kvar. 

Hastigt river hon loss en av flikarna med telefonnummer, kollar sig över axeln som om det vore en brottslig handling och stoppar ner lappen i jeansfickan. Snabb koll på klockan, shit, måste skynda sig. Inte bra att komma för sent första dagen på jobbet.

Utanför hemtjänstens samlingslokal står cyklarna prydligt på rad. Nora ställer sin längst ut i stället, tar ett djupt andetag och öppnar porten. Hon hinner bara ta ett par steg längs en grönmålad korridor innan en kvinna med rödfärgat hår sticker ut huvudet genom den närmsta dörren. Hon lyser upp när hon får syn på Nora.

”Jag tyckte jag hörde att någon kom, du måste vara Nora?” Kvinnans naglar är målade i en rödorange färg och handslaget är fast och korrekt. ”Välkommen, det är jag som är Anita, gruppchefen, roligt att ha dig här. Kom så ska jag visa var din grupp håller till.”

Hon går före Nora längs korridoren och slår en snabb trumvirvel med pekfingerknogen på en av dörrarna längre bort.

”Det här är Lokalen. Här äter ni, har rast och umgås. De har många roliga aktiviteter på gång, bara att hänga på. Lunchgympa till exempel”, säger Anita och trycker ner handtaget.

Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välbekant trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.

Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.

Åtta långa jävla veckor.

Hon koncentrerar sig på att andas, plockar fram bilden av pennor, färger och papper i huvudet och placerar sig själv i mitten, med en penna i handen. Det hjälper lite. Som en målbild att hålla sig fast i.

”Allihop, hallå, god morgon.” Anita gör ett par snärtiga klapp med händerna och föser Nora mot soffgruppen av böjträmodell och mörkblå dynor i slitstarkt tyg. ”Det här är Nora.” Hon gör en gest med armen mot Nora och två breda träarmband slår emot varandra med ett svagt klopp. ”Hon ska jobba hos oss i sommar. Idag och imorgon får hon gå dubbelt med någon av er, sen är jag säker på att hon fixar att gå som ordinarie.” Anita lägger en hand på Noras axel och klämmer till. Armbanden klopprar igen. ”Du är ju utbildad undersköterska.”

Nora nickar och ler oäkta. Intalar sig att det är ett bra jobb. Att det är bra att ens ha ett jobb.

”Se inte så rädd ut, vi bits inte särskilt hårt”, säger den enda representanten för det manliga könet i rummet.

Ansiktet är runt, barnsligt. Håret är för långt för att vara kort och böjer sig i något man skulle kunna kalla lockar.

”Jag heter Mårten”, fortsätter han, ”välkommen.”

Nora skakar en svampig hand och nickar. En typisk klassens clown, en sådan som satsade på att vara rolig eftersom han varken var snygg eller skitbra på någon sport. Lite lätt lönnfet. Runt trettiofem.

”Sol-Britt, men säg Solan du, det gör alla andra.”

Handslaget är lika stadigt som kvinnans kroppshydda. Jeansen är formlösa och hon har en vit T-shirt i storlek tält med kommunens logga på bröstet.

”Lisbeth, heter jag.”

Tyst mus. Grå. En sådan där som får alla andra att känna sig bullriga. Handslaget? Som att ta i en död bläckfisk.

Nora ler och nickar mot dem en efter en, som ett inlärt beteende.

”Och så har vi ett par till sommarvikarier, men de är lediga idag”, säger Anita. ”Du kan gå med Solan idag och med Mårten imorgon.”

”Okej.”

Munnen ler igen. De andra ler tillbaka. Utom Mårten som blinkar fånigt.

”Kan jag ställa matlådan här?” Nora öppnar kylen.

”Visst, vi är grön grupp, det där är gröna gruppens hyllor.”

Solan pekar på de två nedersta hyllorna där det sitter gröna tejpremsor som har krullat sig i kanterna. GRÖN GRUPP står det för säkerhets skull med svarta tuschbokstäver. Nora petar in matlådan och lägger en macka invirad i gladpack bredvid. Skogaholmslimpa med smör och hushållsost.

”Det är natten som har de andra två. De blå”, fortsätter Solan. ”Då går du med mig idag, vad roligt!”

Nora nickar.

Jättekul.

Hettan dallrar och det känns som om asfalten har mjuknat i värmen när Nora en stund senare lämnar Lokalen tillsammans med Solan.

”Hoppas du ska trivas hos oss i sommar. Visst hade du gått vårdprogrammet?” Svetten pärlar sig i Solans panna och det väser lätt i luftrören när hon pratar.

”Jag tog studenten för en vecka sen.”

”Oj, vad kul och vilken bra utbildning du valde! Vårdjobb kommer det alltid att finnas vet du, även här i Bergvik. Folk blir ju gamla och sjuka hela tiden.” Solan skrattar till, halvt ironiskt. ”Sådär, här bor Mary, en av de mindre roliga”, fortsätter hon, skakar lätt på huvudet och nickar mot ett avlångt tvåvåningshus i grå betong. Kedjehusen mittemot ser ut som lyckliga färgkluttar i jämförelse.

Hon stannar framför en brun dörr på bottenvåningen. På brev­inkastet står det Mary Larsson med vita plastbokstäver.

”Arg som ett bi jämt och det spelar ingen roll vad man gör, det är ändå fel, inget att bry sig om, bara jobba på”, säger Solan och trycker på dörrklockan, sätter nyckeln i låset, vrider om och går in.

Hon ropar hallå med andfåddrösten, tar upp en näve prassliga blå skoskydd ur en brun korg på väggen, räcker två av dem till Nora, viker sig dubbel och drar själv på sig ett par. När hon krånglat fast plasten på skorna fortsätter hon mot en dörröppning i bortre änden av hallen. Nora följer efter. Fortfarande har ingen svarat på Solans hallåande.

I en grön fåtölj i rummet innanför hallen sitter en höknäst kvinna. Fåtöljen ser löjligt liten ut under hennes långa kropp.

”Jaha, nytt folk igen och en barnunge, finns det inga vettiga männi­skor att anställa i den här stan längre?”

Mary granskar Nora uppifrån och ner. Blicken är lika höklik som näsan och den borrar sig in i Noras bruna ögon, letar sig ner förbi T-shirten och jeansen och stannar på Conversen med blå plast runt sulan.

”Jaså, det finns fläckiga också?”

Nora tittar ner på sina skor i rosa camouflage.

”Eh, ja.”

”Vill Mary ha lite frukost kanske?” Solan gör en ansats att gå fram för att hjälpa Mary upp, men får bara en arg viftning till svar.

”Rullatorn!”

”Visst.”

Solan vaggar iväg och kommer tillbaka med rullatorn.

”Varsågod.”

”Äh, gör dig inte till.”

Det är knappt Mary rör på läpparna. Munnen verkar permanent hopsnörpt. Liten, rund och rynkig sitter den under höknäsan och det är ofattbart att en så ilsken röst kan komma ur något så litet. Den liknar en ändtarmsöppning. Tänk om den där zonterapeuten de hade på tillvalet i våras hade rätt när hon sa att man kan se på folks munnar om de har förstoppning?

Hopknipen och ändtarmsöppningsliknande mun = hopknipt och förstoppad tarm. Nora blir full i skratt. Hon älskade den där kursen, men det var också den enda under hela utbildningen. Alla andra kämpade hon sig igenom och de obligatoriska praktikperioderna var värst.

”Vad står du och flinar åt då, sätt på kaffe. Om du kan. Eller dricker du bara te kanske?”

”Nä, jag fixar kaffe.”

Lättad över att få något att göra går hon ut i köket. Öppnar på måfå en av de vita skåpluckorna, hittar snart en kaffeburk i plåt, häller i pulver i filtret och vatten i behållaren.

”Någon särskild mugg?”

Nora vänder sig mot Mary som stannar till i dörröppningen in till köket. Hudfärgade stödstrumpor. Nopprig kjol med blågröna skotsk­rutor och tygtofflor i ett liknande rutmönster, fast röda. Hon glor en bråkdels sekund på Nora och hasar sig sen fram till en redan utdragen stol vid köksbordet.

”Den stora blå.”

Nora nickar och tar ner den enda blå koppen. Det har gått en flisa ur den, men det är nog längesen för det vassa där flisan har gått ur har rundats av. Hon häller upp kaffet och ställer koppen på bordet.

”Tack.”

Inte lika vass längre, som det kantstötta på koppen. Man kommer inte att skära sig men man kanske ändå helst dricker på andra sidan.

”Den här var det då inte många kryss i.” Solan fyller upp dörrhålet och viftar med ett papper. ”Du får ont magen om du inte sköter om den, det vet du. Ta ett par katrinplommon till kaffet så ska du se att det löser sig.” Solan fnissar åt sin egen ordvits och går iväg med avföringslistan fladdrande i handen.

”Vem fan vill ha katrinplommon till kaffet? Jag skiter när jag vill, har jag sagt, lägg av med det där jävla kontrolleriet”, fräser Mary.

”Det är för din skull”, hörs Solans röst från badrummet.

Mary muttrar något ohörbart medan hon öser strösocker i koppen.

”Har ni varit till Axel?” Hon slänger ur sig frågan som ett huggormsbett när Solan dyker upp i köket igen.

”Det är inte vi som ska dit idag och vi har tystnadsplikt som du vet, du har inte att göra med vilka vi går till”, säger Solan. ”Jag går och bäddar sängen.”

Mary fnyser och vänder sina blekblå hökögon mot Nora så fort de blivit ensamma i köket.

”Var på din vakt med Axel, han är inte som han ska. Du ska inte gå dit själv.”

Mary naglar fast henne med hökögonen, så hårda och märkligt forskande att Nora är tvungen att titta bort.

”Hörde du mig?”

”Visst”, mumlar Nora.

”Varnade hon dig för Axel?”

Solan kisar mot solen och har skratt i rösten. Hon rättar till ryggsäcken, där texten Bergviks kommun – alltid på gång lyser med stora vita bokstäver mot skogsgrön botten, och vrider om nyckeln i låset.

”Ja.”

”Bry dig inte om det, hon gör så med alla nya, särskilt de yngre. Jag fattar inte vad hon har emot honom. Axel är en av de enklaste och trevligaste kunder vi har.”

”Hur känner hon till honom då?”

”Hon påstår att de har bott grannar en gång i tiden. I en annan stad tror jag, för Mary har visst flyttat runt en del, det var väl svårt förr att vara som hon.” Solan suckar. ”Nu ska vi hitåt.”

Nora får småspringa för att hinna med i Solans takt. Gatan verkar ha vaknat till. En unge vrålar ut sitt missnöje över något i ett av kedjehusen och ljudet letar sig ut genom ett öppet fönster. Ett par mammor med barnvagnar och hund går längre upp på gatan och det smäller i brevlådorna när brevbäraren langar i dagens post.

Nora ser alltihop utan att se. Vardag. Livet. Bergvik.

Halsklumpen är där igen, växer.

Fan. Hon borde inte vara här, borde inte ha gått någon jävla vårdutbildning. Ändå blev det så. Det fanns liksom inget alternativ. Alla sa att det var det bästa valet, att det fanns goda chanser till jobb, att hon med säkerhet skulle komma in på sina betyg och att skolan låg så till att man slapp flytta. Så himla praktiskt ju. Sanna skulle också gå, liksom de flesta andra tjejerna från högstadiet. Det blev fullt på pluslistan. Minussidan var sorgligt tom, bara en enda rad.

Inte kul.

Och hon har verkligen försökt. Hon har kämpat med äckliga smetiga såromläggningar, tagit blodprover, satt katetrar, duschat gamlingar och verkligen försökt hitta den där varma omhändertagande känslan. Den där som alla de andra tydligen föddes med.

Den har bara inte funnits där, inte på djupet, och det är kanske det värsta av allt. För det betyder att man är kall och oempatisk och vem vill vara det? Det är ju egenskaper som återfinns hos typ mördare, diktatorer och andra psykiskt störda. Kul grupp att tillhöra.

Till och med Sanna tjatar envist om hur fantastiskt roligt det är med vård. Vilket är lite underligt, för så länge Nora har känt henne – och det är ungefär hela livet – så har hon aldrig någonsin sagt att hon drömt om att bli undersköterska. Det enda hon pratade om innan gymnasiet var hår. Färga, klippa, locka, fläta, kamma. Hår, hår, hår och hår.

Nora suckar och tvingar ner klumpen. Väx upp, för fan. Hon fick ändå jobb, hon borde vara glad.

Hon sneglar på Solan som går bredvid med tummarna instoppade under axelremmarna på ryggsäcken.

Glädjen uteblir, det enda hon vill är att åka hem.

Dra fram papper och penna och rita. Som en småunge. Låta linjerna fylla pappret och se hur ett ansikte eller något annat växer fram.

Det piper till i mobilen och Nora fiskar upp den ur jeansfickan.

Hur går det på nya jobbet? Bajsar de på sig där med eller slipper du torka skit?

Jävla Leo. Fina Leo. Han känner henne för bra. Klumpen i halsen krymper ytterligare när hon låter Leo och Mörkret ta plats bredvid målbilden med pennan och färgerna.

Som vanligt. Fast förstoppat, skriver hon tillbaka.

Coolt. Ändtarmsmun?

Fan. Hon berättar för mycket för honom. Nora fnissar för sig själv.

”Är det kärleken?”

Solan plirar mot telefonen.

Nora frustar till över Solans fråga.

”Nä”, säger hon.

”Nähä, du såg så glad ut så jag trodde …”

”Det är Leo, en kompis bara.”

”Jaha.”

Solan nöjer sig och pratar vidare om tider och rutiner. Nora stänger öronen. Undrar hur Sanna har det på sitt sommarjobb. En del av Nora vill ringa och fråga, skratta, häva ur sig och dela med sig av livet, sådär som de jämt gjorde förr. Den andra delen orkar inte ens skicka ett mess längre.

”Du vet, Mary har legat på psyk en gång i tiden också.” Solans röst tränger sig på. ”Så man vet inte med hennes svammel, vad som är vad och vad som är sant och inte. Nu är vi framme hos Lisa, en rar liten tant. Högst upp, så det är tur att det finns hiss.”

Solan pekar upp mot Bergviks enda skyskrapa, som huset skämtsamt kallas. Eller Skrapan. På bottenvåningen ligger Coop, ett flottigt fik, Majsans frisörsalong, blomsterhandeln och Systembolaget. Det sistnämnda är den huvudsakliga orsaken till att de två bänkarna utanför Coops entré för det mesta är upptagna av Bergviks alkisar.

Hissen är inte större än ett skafferi. Nora kliver in bredvid Solan och försöker att inte låta sin bara arm snudda vid Solans fläskiga. Det är inte helt lätt för hon vill inte komma för nära hissväggen heller, där finns det intorkade gulbruna fläckar av något man helst inte vill ta reda på mer om, och då blir det inte mycket plats kvar. Det gnisslar och knäpper med ojämna mellanrum när hissen sakta drar sig uppåt. Nora kliver lättad ur när den stannar på åttonde och översta våningen.

”Hon är för skruttig för att komma och öppna själv”, säger Solan och letar fram en nyckel ur ryggsäcken och sätter den i låset.

Nora nickar och kommer på att hon inte har svarat på Leos mess. Hon skyndar sig att skicka ett svar.

Måste jobba nu

Svaret kommer direkt.

OK, ses ikväll?

Hjärtat sliter sig loss och tar en galoppvända i kroppen och det kittlar i mungiporna. Hon skickar iväg en smiley till Leo och kliver sen in till nästa tant. Nummer två på förmiddagslistan.

Tre kvar.

Hej då, vi ses väl?

Hej då, vi ses väl?

  • Förlag: Rabén & Sjögren
  • Format: Flexband
  • Språk:
  • Utgiven: 2019-06-14
  • ISBN: 9789129714708
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny