Hungrig

Crystal Renn ger en fascinerande och skrämmande bakom-kulisserna-titt på modellindustrin och på vår viktbesatt kultur i en inspirerande och varnande berättelse som alla som någon gång kämpat mot samhällets småsinta definition av skönhet kan hämta kraft ifrån. "Fängslande läsning." - Nigella Lawson "Hungrig är en ögonöppnande berättelse för alla kvinnor om vad som verkligen gör oss lyckliga. Crystal Renns erfarenheter sticker håll på den moderna Askungemyten om den feta tjejen som går ner i vikt och sedan lever lycklig i alla sina dagar. Detta är en ny sorts saga, en där en ung kvinna bejakar den storlek hon är tänkt att vara och där världen öppnar sig för henne efter det " - Lori Gottlieb, författare Vid fjorton var Crystal Renn en vanlig högstadiestudent i Clinton, Mississippi, när en modellscout från New York sa till henne att hon kunde bli en supermodell. . . men då var hon tvungen att gå ner lite i vikt först. Hon gick ner 30 kilo, för att bli glamourös och berömd, skrev på ett fett modellkontrakt, flyttade till New York City, och började resa runt i världen som supermodell. Det är också då hon utvecklar en ovanligt svår anorexi och bulimi. Tränar sju-åtta timmar om dagen. Nojar om hon ätit ett sockerfritt tuggummi. Tills hon höll på att dö. Då bestämde hon sig för att måttet var rågat: hon ville leva. Hennes kropp skulle få den vikt den var menad att ha. Det här är en berättelse om två fotografier. Det första är ett foto av supermodellen Gisele, från Vogue 2000. Gisele är klädd i en vit klänning. Hennes hy är gyllene och skimrande. Hennes hår vindrufsigt. Hennes händer, hennes ögon, ryggens böjning allt är intagande och utsökt. Hon är betagande. Jag var fjorton år när jag såg detta foto och har just träffat modellscouten på en av de mest betydande modellagenturerna i New York. När han öppnade Vogue och visade bilden på Gisele, visste han precis vad han gjorde. Det var då scouten sa: Det här skulle kunna vara du. Och jag trodde honom. Det andra fotografiet är från 2007. Det visar den nakna ryggen på en kurvig kvinna med mörkt hår som lockar sig i nacken. Hennes kropp täcks till hälften av lyxigt rött tyg. Hon liknar en grekisk gudinna eller någon som avbildats på en av de gamla mästarnas målningar en Vermeer eller en Titian. När hon lutar sig lätt till höger bildas två yppiga veck i hennes midja. (Om man vore den snorkiga typen skulle man kanske kalla denna kroppsliga rikedom för valkar.) Syftet var att visa skönhet och styrka, att förmedla hopp om en hälsosam framtid för alla kvinnor. Kvinnan på fotografiet är jag. Hungrig är berättelsen om hur jag gick från det första fotografiet till det andra. Och hur jag mellan dessa två bilder under långa perioder levde på så få kalorier att jag nojade om jag ätit en bit sockerfritt tuggummi och tränade sju till åtta timmar om dagen för att uppnå det perfekta kvinnoidealet: storlek 0. Tiden mellan fotografierna innehöll triumfer och förnedring, en taggig linje av drastisk viktminskning, ögonblick av berömmelse och framgång, av misslyckanden och utmärgling och ätstörningar tills jag slutligen sa: nu räcker det. Jag började äta igen. Lade på mig tiotals kilon och tog ett jätteskutt från storlek 0 till 12. Men jag brydde mig inte om min vikt ökade och att mina tändstickssmala lemmar förvandlades. Jag valde att sluta svälta mig själv. Och det konstiga eller ironiska eller rättvisa som hände när jag slutade svälta mig själv var att det var då min karriär tog fart och jag blev Amerikas högst betalda plusmodell. Det ledde också till att jag fann kärleken. Jag är beviset på att livet inte behöver vänta tills du är smal. Crystal Renn är knappast ensam om sin viktbesatthet och viktgalenskap. Mellan fem och tio miljoner amerikaner har ätstörningar. I Sverige upp till 200 000. En undersökning som gjordes 2005 visade att över hälften av alla tonårstjejer och nästan en tredjedel av alla tonårskillar använder sig av ohälsosamma metoder för att försöka kontrollera sin vikt, som att hoppa över måltider, fasta, röka för att inte bli hungrig, kräkas och använda laxermedel. Och oändligt många kvinnor utan medicinska ätstörningar spenderar hjärtslitande stor del av sina liv med att bekymra sig över sin vikt, hata sina kroppar och tro att om de bara varit smalare så skulle deras liv vara rikare, mer harmoniskt, lyckligare. Crystal Renn förkroppsligar idén att det inte behöver vara på det viset. Det går att lära sig älska den storlek din kropp är menad att vara.