Ryttaren på den vita hästen

På något sätt förstod hon att det var han som bestämde att hon fick se honom. Hon hade ju aldrig någonsin tänkt att det hade varit kul om hon hade fått se en spökryttare på en vit spökhäst. Nej, förresten, hon ändrade sig. Han var inget spöke. Inte för att hon hade så stor erfarenhet av spöken, men hon var ganska övertygad om att han inte var något spöke. Spöken skrämdes. Och det var ju, konstigt nog, det han absolut inte gjorde. Han skrämdes inte, tvärtom. Varenda gång hon hade sett honom så hade hon blivit lugn. All oro hade försvunnit. Det var som om han skulle ta hand om saker och ting. Hon skrattade till lite. Hur skulle han kunna göa det? Han syntes väl inte för någon annan än henne? Men just nu spelade det ingen roll. Han var på väg att visa henne var hon skulle ta vägen. Han kunde hjälpa henne. Det kände hon helt säkert! Vem skulle annars hjälpa henne?