Edith Södergran

Poeten Edith Södergran (1892-1923) är den finlandsvenska modernismens största namn. Redan som sextonåring drabbades hon av en lungturbekulos, något som kom att prägla hela hennes författarskap. Hennes diktning är genomglödgad av trotsig livskänsla, där finns starkt suggestiva framtidsvisioner och rent kosmiska perspektiv. Poeten Eva Ström ställer här Edith Södergrans verk i ny belysning.

Edith Södergran växte upp i ett medelklasshem i byn Raivola på Karelska näset och gick i skola i S:t Petersburg. Efter skolgången tillbringade hon större delen av sitt korta liv på sanatorier och i hemmet i Raviola. Hennes modersmål var svenska, men hon behärskade ryska, tyska och franska och var väl orienterad i den samtida europeiska lyriken, främst symbolismen och expressionismen.

Edith Södergrans dikter handlar om döden, men också om livsbejakelsen, om depression och extas, om resignation och självhävdelse. Nyckelord är frihet, bild, instinkt. Det är en vers med fri rytm och bildspråket är omedelbart och intuitivt.

Eva Ström, som själv är poet, lägger i den här monografin stor vikt vid analysen av Edith Södergrans dikter och visar på samspelet mellan liv och dikt. Samtidigt vill hon komma bort från myten om det ensamma geniet i de finländska skogarna och pekar i stället på de starka band som finns till strömningar ute i Europa, detta gäller framför allt idéinnehållet där man kan se inflytande från Nietzsche och ryska poeter.

Som läkare kan Eva Ström också tolka de gränstillstånd i vilka en stor del av Edith Södergrans diktning kom till och som dramatiker letar hon efter roller på Edith Södergrans poetiska scen. Ty varje diktsamling är en scen där Edith Södergran låter dikterna representera olika sidor hos sig själv och där hon kan leva ut än den ena än den andra sidan av sin personlighet.

Kvinnoperspektivet är också viktigt för Eva Ström och hon följer Edith Södergrans förhållande till männen, hur mansbilden förändras och utvecklas från ungdomens svärmiskhet fram till mogen klarsyn. I takt med tilltagande sjukdom övergår den världsliga mansbilden till att bli mer extatisk religiös, slutligen projiceras all kärlek helt och hållet på Jesus.