Minnen av infraröd

<em>“månen lockar mig att dra ut och härja komma nära, sminket i plastpåse</em>

<em>gulbleka strumpor höga klackar vid perrongen, doft av aska under skallen och</em>

<em>käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål i bilden</em>

<em>öppnar upp världen som en fasansfull ros”</em>

Iman Mohammeds nya diktsamling <em>Minnen av infraröd</em> är både klarsynt och mystisk. Poeten fortsätter skriva fram bilder på det säregna sätt hon utvecklat sedan hennes dikter först publicerades i Brombergs poesiantologi <em>Blå Blixt </em>2013.

Dikterna i <em>Minnen av infraröd</em> återger en vardag där förlust och våld läcker in i det förväntat trygga. Dess visuella språk angriper våra sinnen, förvränger men synliggör samtidigt detaljerna i en mörkt skimrande verklighet. Mohammed skriver fram ett surrealistiskt drömlandskap som visar sig i ögonen, om händer som tillagar tillblivelsens mat, om händer som håller i varandra för sista gången. Ögonen är nya och de är tusentals år.