Boken om mig själv

Roskilde 1985. Tant Strul ska ha sin sista spelning. Jag vill vidare och tycker att vi är passé. Vår största spelning någonsin och vårt avslut, vårt avstamp till framtiden. 25 000 människor framför Marqueescenen tycker något helt annat.

Vi tar oss dit. Betongkeps, skam och nervositet tar ut varandra och blir till en skör känsla att gå upp på scenen med. Vi har aldrig haft några inövade steg eller mellansnack att komma ihåg utan där finns bara låtordningen som vi gjort tidigare. All osäkerhet rinner av oss när vi kollar vårt ljud och går av. Publiken ropar TANT STRUL, TANT STRUL och vi är rusiga och lyckliga när vi gör entré. Ovanför oss finns en stor, svallande tältduk. Det är fuktigt, varmt och ljudet är fantastiskt. Vi är nära varandra på scenen. Stora och säkra. Jag tar fler danssteg än jag brukar och vågar till och med gå ner på knä i en låt.

Vad skulle någon ha Historien om Kajsa Grytt till? Denna spretiga människa som aldrig riktigt får kläm på livet. Som simmar och simmar och bygger och bygger men som hamnar längre och längre bort från den där gröna vackra ön och som alltid får lust att bygga på ett annorlunda sätt, för att det vore vackert och kunde funka men som därför spikar lite snett eller gör nåt spännande, irriterande och snyggt men väldigt icke-funktionellt så att hela huset rasar och hon måste börja om från början igen. Vad kan du lära dig av henne? Kanske konsten att undvika en karriär. Eller konsten att ha kul och överleva.
/Kajsa Grytt