Kvinnoväktarna

Den unga Hager håller på att bli kvinna. För henne är det en förbannelse. Hennes farmor spottade sju gånger på marken och tre gånger på sitt eget bröst den dagen hon föddes. Sedan återvände hon till sitt bås. Hagers far har gett sig ut i öknen, galen av skam och svartsjuka, för hans egen far, Hagers farfar, har krävt sin rätt och tagit över sonhustrun.Vad som egentligen händer vet ingen, men i Hagers köttsligt hallu-cinatoriska föreställningsvärld lagras illvilliga rykten, sagor och fantasifulla lögner ovanpå varandra i en berättelse som ena stunden är klaustrofobiskt incestuös, nästa svindlande under den vita ökenhimlen. ”Men Gud ensam har sanningen i sin besittning, hela den skimrande och larmande sanningen.”

Kvinnoväktarna tar sin utgångspunkt i det arabiska sagoberättandet, i en lyrisk och färgmättad stil – men Amin Zaoui börjar snart profanera skönskriften. Berättelsen är också grov, grotesk och sexuellt explicit. Den äger rum i en tidlös öken. Det kunde vara medeltid eller sagotid, om det inte vore för att den moderna världen plötsligt bryter in i form av ett flygplan eller ett amerikanskt filmteam som spelar in en film om Isabelle Eberhardt, den kända ökenresenären. I den unga Hagers fantasi växer hela världar fram, förvandlas och förflyttas likt hägringar eller sanddyner. I hennes hallucinatoriska fantasier möter vi en stad – verklig eller drömd – där kvinnorna härskar och där det finns en marknad där man endast bedriver handeln med exotiska fåglar från hela världen, fåglar av vilka de mest dyrbara talar arabiska och bär på budskap budskap från Allah. Vi möter en hel här av kvinnor som drar ut i krig för att hämnas oförrätter och svek. Vi möter en man som firar sin egen begravning i dagarna tre innan han far på vallfart till Mecka – för den händelse att han inte skulle komma tillbaka. Vi möter kvinnor som bor i bås och som förbannar såväl moder som barn där en ny dotter föds i familjen.

Denna märkligt svävande roman för tankarna till såväl Tusen och en natt och Tahar Ben Jelloun som till Italo Calvino och Jorge Luis Borges. Den är undflyende, vacker, skrämmande, grotesk. Och omkvädet återkommer ständigt: ”Gud ensam har sanningen i sin besittning, hela den skimrande och larmande sanningen.”

Eller: ”Och det som skulle ske, det skedde!”