László Krasznahorkai ville tala om hoppet, men hade inget kvar. Samtidigt slutar hans Nobelföreläsning i en insikt om de utstöttas framtida uppror.
– Tro inte era ögon, säger Krasznahorkai till åhörarna i det fullsatta Börshuset i Gamla stan i Stockholm.
Årets Nobelpristagare tycker sig gå fram och tillbaka, inte i Börshuset utan i sitt arbetsrum i ett ouppvärmt torn byggt av billiga plankor i rödgran.
Arbetsrummet ligger inte i något elfenbenstorn, understryker han, och själva tornkonstruktionen beror på en sluttande tomt. Han behövde bygga på höjden för att få plats med alla sina böcker.

Få meningar
Föreläsningen är skriven på hans karakteristiska sätt med flersidiga meningar och ett fåtal punkter. I stället för att reflektera kring hoppet berättar Krasznahorkai om en ny sorts änglar i vardagskläder som stumma går omkring på jorden och ”faktiskt” är lätta att upptäcka.
– De kliver in våra liv i ett annat tempo, i en annan takt, till en annan melodi, än den takt vi går i, där vi kämpar och irrar runt i dammet här nere, säger han.
Änglarna tittar bedjande på människan i hopp om ett budskap de inte får. I stället befinner de sig, skyddslösa, på en plats med ”Elon Muskar och deras galna konstruktioner”.
Människan i sin tur har plundrat precis allt hon kunnat, och ”i takt med alla vetenskaper och historiska kliv” plötsligt slutat tro på ”någonting alls”, enligt årets Nobelpristagare.
Ska människan stillastående sjunka ner i ett översvämmat träsk eller flytta till Mars? De verktyg hon skapat har förintat fantasin och gjort minnet mycket kortsiktigt.
– Så du övergav kunskapen och det sköna och moralens ädla och gemensamma domäner, säger han.

Kissa droppar
Hur ska det, gå? Krasznahorkai avslutar med insikten om ett möjligt uppror. I Berlins tunnelbana i början på 1990-talet blev han vittne till en hetsig polisjakt på en plågad luffare som med stor smärta försökte kissa fram några droppar på en otillåten plats nära spåret.
”Som en blixt” slogs Krasznahorkai av frågan om och när denne ”clochard och alla andra parior kommer att resa sig”.
– Min känsla är att jag har tänkt precis allt och sagt precis allt om vad jag tänker om upproret, om människans värdighet, om änglarna, och ja, kanske precis allt – även om hoppet.
Efter föreläsningen uppvaktades Krasznahorkai med blommor av Akademiens ständige sekreterare Mats Malm. Skådespelaren Melinda Kinnaman reciterade därefter stycken från den engelska översättningen av romanen Seiobo där nere samt ur novellsamlingen ”The world goes on”.
Text: Erika Josefsson/TT
Fakta: László Krasznahorkai
Född: 1954 i Gyula i Ungern.
Bor: Szentendre (Ungern), Wien (Österrike) och Trieste (Italien).
Bakgrund: Studerade juridik, ungerska och litteratur på universitetet. Debuterade som författare 1985 med “Satantango” som blev en stor succé. Gjorde sig snabbt känd för sin kompromisslösa stil. Lämnade sitt hemland 1987 och har sedan dess bott i flera andra länder.
För sitt “visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter” tilldelas han årets Nobelpris i litteratur.
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!


























