Sommartuggare 2018: Anna Granlund

Anna Granlund, förläggare på North Chapter och ordförande i NOFF, berättar om vad som fick henne att flytta hem till Umeå och starta ett eget bokförlag.

A-prioritet

Text: Anna Granlund

Efter tretton år i Stockholm gick flyttlasset tillbaka till Umeå och Norrland för fyra år sedan. Ganska motsträvigt packade jag väskan ska jag ärligt erkänna. Familjeskäl som man brukar säga. Den sommaren dog min allra bästa barndomskompis efter att ha fajtats mot den förbannade sjukdomen cancer i sex år. Det kändes så jäkla orättvist. Idrottskvinna. Skötsam. Familj med två små barn. Så älskad att hon fyllde hela stadskyrkan i Umeå – och den är inte liten.

Jag hade en karriär inom förlagsbranschen i Stockholm, men väl i Umeå, där chanserna till en fortsättning inom bokbranschen var lika låga som en tax mankhöjd, började jag istället på en lokal reklambyrå. Vi hade ett kanonbra första år med hyllade kampanjer och lyckade lanseringar. Ett hektiskt liv men inget utöver det vanliga, jag gillar ju när det händer mycket. Tanken på att starta ett eget förlag låg där bak och jäste som vanligt. Den degen hade jag nog jobbat på ett par år, men det kom alltid något eller några ”men” emellan.

På grund av min flytt med allt vad det innebär av byte av adress, kommun och landsting blev jag kallad till en mammografi (för alla som inte fattar – mammografi innebär att få sina bröst pressade i en maskin som säger att du har eller inte har cancer). Hm, jag var ju ”nyss”, tänkte jag, man kallas normalt sett vartannat år efter fyrtio och jag hade varit på en kontroll för mindre än elva månader sedan. Nåja, det tar ju inte mer än tio minuter att få sina bröst mosade och av respekt för min kompis, som ju de facto inte fanns längre, så gick jag dit och tänkte inte mer på det.

Någon vecka senare, en fredag, låg det ett kuvert från Västerbottens läns Landsting i brevlådan när jag kom hem. Någon hade strukit över det förtrycka ”B-prioritet” på kuvertet och för hand skrivit dit ”A-prioritet”.

Något såg konstigt ut i mitt provsvar, kunde jag komma in igen nästa vecka och ta fler prover?

Den helgen hann man ju fundera några varv, och då är jag inte direkt någon som ojar sig i onödan eller målar fan på några väggar alls. Fler prover togs, ultraljud och vävnadsprover, bland annat.

Kan vi få skjuta med en ”pistol” in i ditt bröst fyra gånger för att ta lite fler prover? Oj då, tog inte bedövningen? Hoppsan!

En vecka tog det bara så hade man konstaterat bröstcancer. Men, upptäckten var ju så tidig så det skulle nog gå bra. Och det gjorde det ju. Jag opererades och blev bara av med en storlek (läs tårtbit) av mitt ena bröst och sedan strålades jag varje dag i fem veckor. Det är nu fyra år sedan. (Strålningshelvetet förtjänar en egen text, men skit i det nu!)

Jag går på regelbundna kontroller och tänker bara på cancer varje gång jag ser mig själv naken i spegeln – vilket i och för sig är varje dag – men jag lever ju. Och, under min sjukskrivningsperiod så blev den där degen äntligen färdigjäst, för inte fan vill man dö nyfiken. Jag startade alltså förlaget North Chapter i en soffa, där jag sov cirka 14 timmar per dygn (så slut var jag på grund av strålningen) men de timmar jag var vaken – då jäklar!

På bara tre år har förlaget nominerats till Svenska Publishingpriset i kategorin ”Årets praktverk” 2016 och fått två utnämningar till ”Best in the World” i Kokboks-VM (Gourmand Awards) för bästa cocktailbok 2016 och för bästa kokbok i kategorin ”Culinary Travels” 2017.

P.S. Om du undrar om det känns lite så där ”kymigt” att alla som läser Boktugg nu vet att det saknas en tårtbit i ett av mina bröst så är svaret ”Jo då”, men om du skänker en hundring eller mer till Cancerfonden så skiter jag i det!

Anna, förläggare på North Chapter samt ordförande i NOFF, som i sommar läser böcker av andra (det hinner man inte så ofta!), bland annat Silvervägen av Stina Jackson.