Hon reste sig ur askan

Stina är en städerska som bor i Åkers styckebruk. Hennes liv kan nog beskrivas som rätt trist, men en dag träffar hon Märta och då förändras allt. Länge har Stina bittert gnetat på. Sparat pengar till framtidskontot och drömmen. Nu börjar de två istället tillsammans prata om allt skit de ser i samhället. Äldreboendet med chefen som bara bryr sig om att dra ner på kostnaderna, kommunalrådet som helt verkar ha tappat sin ideologi, styrelseordföranden i bostadsrättsföreningen som höjer hyran utan hänsyn till Märta som är sjukpensionär, gympaläraren som är en mobbare och tyrann, Gunnar och andra fula fiskar… Snart blir de fler och nu börjar de fundera på vad de kan göra själva för att få till en förändring. Stärkt av änglarnas budskap och beskydd går Stina till handling. Ängeln Chamuel visar henne vägen och förlåter henne när saker går överstyr. För överstyr går det på ett ögonblick och våra hjältar befinner sig strax i en galopperande händelsekedja. Även om de andra inte förstår Stinas snack om änglar, så följer de henne och tillsammans gör de skillnad. Om skillnaden är bra eller dålig håller jag osagt. “Alltså, var inte så jävla pk”, som Stina själv skulle ha sagt. HON RESTE SIG UR ASKAN är en rolig och brutal bok. Den utspelar sig i en småstad och vi får följa dem som hamnat utanför. Vi följer dem i deras mission att rätta orätt. "Alltså, det känns rätt grötigt allting nu, tycker Stina, de har börjat tappa greppet. Engagemanget har liksom svalnat, de är inte speciellt fokuserade. Och så Märta som är så jobbig, hon känns mest som en börda, man måste liksom släpa på henne. När de började sin mission hade de ett så tydligt mål. De var så sammansvetsade. Lyckliga att vara i den här gruppen. Starka i den gemensamma, goda kampen. Nu har de två män fastbundna i källaren som man faktiskt inte kan kalla onda och man får heller inte glömma den där clownen. Engla och Kerstin var liksom helt rätt, men det här? Det här känns inte lika rätt. Gubbarna i källaren … Andreas … Gunnar … Håkan … Och nu rektorn … Det känns som att vi går runt och lever i någon slags skum splatterbuskis."